Skip to content
PodSubs
ShowsPeopleGuestsJobsNewsEvents
More
BlogPodCred
Menu
ShowsPeopleGuestsJobsNewsEventsBlogPodCredNetworksSign in
Join nowSign in
  • Shows
  • People
  • Jobs
  • News
  • More
    • Guests
    • Events
    • Blog
    • PodCred
    • Networks
    Join nowSign in

Den blå timmen

Den blå timmen artwork

Farväl till misstänksamheten

Nov 20, 202615 minAudio

This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com I veckan deltog jag i ett kritikersamtal på Konstakademien i Stockholm. Som utgångspunkt hade vi Nationalmuseums stora höstutställning “Till havet!”. Jag var positiv, och Måns Hirschfeldt från P1 var negativ. Mot slutet förde författaren Hanna Johansson, som var moderator, oss in på frågan om idyllen. I min recension av utställningen i Expressen hade jag nämligen skrivit att det finns “något genuint upproriskt i förundran”. Det må låta otidsenligt, men jag tror verkligen på glädjen i ett svällande segel, det vackra i ett färgglatt parasoll eller bara havet som skimrar i solen. Jag tror att allt det här kan vara en motståndshandling för den som tillfälligt lyckas runda cynismen och istället hänger sig åt de små, milda och fredliga sakerna i livet. För vi lever i misstänksamhetens tid. En lång era av skärskådande och kritik. Det har visserligen varit en nödvändig självrannsakan. Tänk på allt vi lärt oss av Marx, Freud, Nietzsche, Sartre, Foucault och Bourdieu. Men misstänksamhetens era behöver få ett slut. För om precis allt smulas sönder av den kritiska blicken, kan vi till slut bara förstå världen som transaktion. I så fall blir makt den enda legitima drivkraften. I en sådan värld blir idyllen till förförelsekonst. Men idyllen finns! Inte hela tiden. Men ibland. Framför allt skulle idyllen återigen kunna bli ett ideal. För juninatten finns. Det lugna vattnet finns. Till och med Eden finns, även om vägen dit ofta kan vara lång.

Audio and video play straight from the show's own hosting. PodSubs stores and serves no media.

Transcript

From the show. Tap a time to play from there.

[music]

SPEAKER_00För några dagar sedan så deltog jag i ett kritikersamtal på Konstakademin i Stockholm. Samtalet leddes av författaren och kulturjournalisten Hanna Johansson. Och med i samtalet fanns också Måns Hirschfeldt som bland annat är konstkritiker på Kulturnytt i P1. Och det vi skulle prata om var konstutställningen till havet som just nu visas på

SPEAKER_00Nationalmuseum i Stockholm. Jag besökte den här utställningen i oktober och skrev sedan en text om den i Expressen. Så jag hoppade in lite som konstkritiker där helt enkelt. Och om denna utställning skulle vi då prata om i den stora vackra hörsalen på Konstakademin i Stockholm. Och jag tror samtalet gick bra, inga konstigheter.

SPEAKER_00Måns Hirschfeldt var visserligen den personen som tog emot mig när jag själv var praktikant på radion för många, många år sedan. Så på något sätt så var han min första mentor på radion och det där kände jag av nu att jag kom dit och tänkte att jag liksom skulle gå in med en kritisk ansats och då försvara mig till 100%. Och kanske smula sönder Måns negativa inställning till den här utställningen.

SPEAKER_00Men att träffa sin gamla mentor på det här viset. Då inser man snabbt att det där i och för sig fina men ändå hierarkiska som fanns. För en säg 25 år sedan. Det där är svårt att skaka av sig. Jag kände mig helt enkelt liten i mötet med Måns. Jag blev förvandlad till den 22-åring eller 23-åring som jag var. När vi första gången sågs. Och jag inte kunde någonting om radio.

SPEAKER_00Och också var väldigt, väldigt nervös inför alla moment som han som praktikant skulle genomgå. Framförallt då direktsändningen som än idag kan vara lite pulshöjande förstås. Man vet att det är några hundratusen som ändå lyssnar. Det viktigaste är väl att det inte helt tappar bort sig en direktsändning. Annars så tror jag inte folk riktigt märker om det är inspelat eller direkt.

SPEAKER_00Hur som helst. Vi satt där i mörkret eller i den nedsläckta salen uppe på ett litet podium och mot slutet av samtalet som var ungefär en timme långt så kom vi in på detta med Idyllen för utställningen till havet på Nationalmuseum förutom att den kanske har Vissa mörka stråk i slutet av utställningen.

SPEAKER_00Det handlar då om konstnärer som har sökt sig till havet och stranden och som målat och berättat om livet där. Det slutar på Omaha Beach i Normandi där den stora landstigningen Dagen D då skedde. Och jag ville då hävda, vilket jag ofta har gjort i olika texter på arkadien, att kanske kan det vara så att

SPEAKER_00Idyllen är den motståndsrörelse, det uppror som vår tid behöver. Och bara för att man då hyllar eller söker sig mot idyllen så behöver man ju inte bli naiv bara därför och tro att livet... Allt det är ljust och glatt som den där sommardagen

SPEAKER_00då Monet står vid stranden och målar de badande i strandkanten. Man kan se hur vimplarna på husen lite längre bort smattrar i vinden och längre ut på havet så kommer segelbåtarna. Bara för att det där är en idyll behöver det inte betyda att Man tror att livet alltid är så.

SPEAKER_00Det behöver inte betyda att man är främmande inför det mörka och det svåra. Snarare tvärtom. Kanske att man har sett det mörka och svåra i livet, i sitt eget liv, i sitt eget inre. Och därför förstår att det samtidigt behövs någon typ av svalka. Någon typ av tillfällig befrielse, någon typ av kort påminnelse om att det där mörka inte är allt. Utan att det också finns sommardagar.

SPEAKER_00Alltså den danska poeten Inge Christensen som hon skriver i en av sina dikter. Juninatten finns. Det där är värt att komma ihåg. Det finns alltid en juninatt någonstans. Och ibland så har konstnärerna lyckats fånga det där. Och många av konstnärerna mot slutet av 1800-talet som ändå dominerar den här aktuella utställningen på Nationalmuseum.

SPEAKER_00De kan fånga det där ljuset. De kan säga samma sak som Inge Kristensen. Ja, juninatten finns. Det finns en tid för glädje. Det finns någonting vackert som inte kan förstöras. Det finns en skönhet, ofta dold i vardagen och i naturen.

SPEAKER_00Men den som har en öppen blick kommer kunna möta den. Och här kommer det idylliska in då som en typ av motrörelse. Och på det stora hela så är det då en motrörelse Som är helt annan än den motrörelsen som ändå dominerade under 1800-talet. Vilket var romantiken.

SPEAKER_00Jag har ofta känt mig då som en romantiker och känt mig helt hemma i de romantiska uttrycken både när det kommer till musiken och till konsten. Än idag så måste jag ju erkänna att Caspar David Friedrich, den tyske romantiken, han är väl min favoritkonstnär fortfarande. Och samma sak med musiken. Beethoven, Schubert, Schumann, Wagner. Det här är musik som betyder otroligt mycket för mig.

SPEAKER_00Men de kommer inte riktigt åt det idylliska. För den romantiska rörelsen handlar om någonting annat. Den romantiska rörelsen vet att det är någonting som har gått fel i kanske framförallt den västerländska civilisationen. Efter 1700-talets långa expansion och landvinningar och frigörelse där upptäckten av

SPEAKER_00förnuftet är en av de stora landvinningarna. Efter det så kommer misstanken. Det här har gått för långt. Det är någonting vi håller på att glömma bort när världen utvecklas så snabbt. När städerna växer och landsbygden börjar överges. Och i städerna har ett nytt ljus fötts. Inte bara gaslyktornas ljus utan industrialiseringens ljus.

SPEAKER_00Det där som är själva motorn i den moderna världen som snart helt kommer ta över. Hos romantikerna finns det då en misstanke. En misstankans ådra som snart genomsyrar allt. Vilket kanske är extra tydligt i Rickard Wagners operor. Och på många sätt skulle man kunna säga att den långa nybelångens ring handlar om just det här. En misstanke om att det är någonting i civilisationens fundament som inte längre håller.

SPEAKER_00Det här kommer snart rasa. Den gamla världen som i operorna på ett symboliskt plan gestaltas genom berättelsen om gudarnas värld. Och just i den här berättelsen så är ju det de fornordiska gudarna. Men det spåret är egentligen, det är lite en återvändsgränd. För det här handlar inte om den tiden.

SPEAKER_00Om någon slags fornordisk vikingatid. Nej det handlar om 1800-talet. Och det handlar om den romantiska utvecklingen. Som på många sätt lyckas komma åt rätt mycket skönhet. För det finns en skönhet i förfallet. Det finns en skönhet i ruinen. Det finns en skönhet i när sprickorna i världen blir synliga. Men det finns också en misstanke som sen när moderniteten tar över plötsligt genomsyrar allt.

SPEAKER_00Och den misstanken säger ungefär att bakom alla mänskliga uttryck, både politiska men i det här fallet kanske framförallt konstnärliga, där finns det någonting annat än det som först kommuniceras. Det här är helt enkelt en maktanalys. Det här är grunden för både Marx och Freud som säger att inget är riktigt vad vi tror att det är.

SPEAKER_00Det döljer sig någonting bakom. Och i Marx fall så är det ju då ofta ett maktutövande som döljer sig bakom olika uttryck. Och i Freuds fall så är det som döljer sig bakom vårt eget beteende. Så är det det omedvetna eller det undermedvetna som vi själva då inte har riktigt koll på. Vi känner inte oss själva och vi måste ägna

SPEAKER_00oss åt hård självransakan både på en psykologisk, politisk och konstnärlig nivå för att komma åt sanningen. Och just det här är då väldigt vackert gestaltat just Richard Wagners operor. I och med att det där är musiken som bär på sanningen. Musiken har aldrig fel. Men personen uppe på scenen har fel med nästan allting.

SPEAKER_00De är blinda för sina egna drivkrafter. De känner inte sig själva. Och deras enda möjlighet till rejäl förvandling är att börja lyssna inåt. Börja lyssna på musiken. Och därför till slut kunna bli någorlunda sanna.

SPEAKER_00Så under 1800-talet med romantiken som grund- Så växer då misstänksamhetens era fram. En misstänksamhet som idag nästan genomsyrar allt. Här går det att gå till dagspolitiken. Det är bara att titta på en aktuellt sändning där politikerna som Deltar,

SPEAKER_00säger en sak. Men alla, både publik, deltagare och redaktion, utgår från att det de säger inte riktigt är sant. Och därför så är det kommentatorerna efteråt. Ett slags prästerskap som ska uttolka vad oraklet i Delfi nu har sagt. Där

SPEAKER_00Förmedlas någon typ av rakare sanning. Den som sitter på makten kan då inte uttrycka sig lika rakt. Och här är säkert maktanalysen väldigt konkret och sann. Det är på det här sättet. Men idyllen som ideal, den säger någonting annat. För idyllen, om den ska fungera, så måste den förmedlas,

SPEAKER_00målas fram, om man går till konsten.

Open the transcript file

Hosts and Guests

Nobody is credited on this episode yet.

Credit the people on this episode

Be the first to rate this episode

More episodes

All episodes
  1. Vid ett ensamt ljus

    Nov 13, 202615 minAudio

    This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com Om jag bara inte var så känslig, skulle livet ha varit enklare. Om jag bara kunde bita ihop, ta mig samman, skärpa mig, försöka tänka...

    Credit the people on this episode

  2. Min kamp

    Oct 30, 202615 minAudio

    This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com Det är höstlov. Jag sitter i solen ute i fårhagen nedanför vårt hus på landet. Långt borta hör jag barnen som springer runt i...

    Credit the people on this episode

  3. Utan hemligheter dör vi

    Oct 23, 202615 minAudio

    This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com Det öppna kontorslandskapet. De stora panoramafönstren. De självutlämnande uppdateringarna. Vi lever helt klart i en tid då det hemliga...

    Credit the people on this episode

  4. Allt är nåd

    Oct 16, 202636 minAudio

    Oktobersolen skiner in genom fönstren i vardagsrummet med ett gyllene sken, inte helt olikt ljuset som träffar Maria i Botticellis kända målning av bebådelsen. Jag ligger i soffan med vår nyfödda dotter på mitt bröst....

    Credit the people on this episode

  5. Därför älskar jag Freud

    Sep 25, 202615 minAudio

    This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com - Det här var ändå lite “prematurt”, sa min psykoanalytiker när vi kom mot slutet av vår sista session tillsammans. I tre år hade vi...

    Credit the people on this episode