Skip to content
PodSubs
ShowsPeopleGuestsJobsNewsEvents
More
BlogPodCred
Menu
ShowsPeopleGuestsJobsNewsEventsBlogPodCredNetworksSign in
Join nowSign in
  • Shows
  • People
  • Jobs
  • News
  • More
    • Guests
    • Events
    • Blog
    • PodCred
    • Networks
    Join nowSign in

Den blå timmen

Den blå timmen artwork

Allt är nåd

Oct 16, 202636 minAudio
ShareXLinkedInFacebookWhatsAppEmail

Oktobersolen skiner in genom fönstren i vardagsrummet med ett gyllene sken, inte helt olikt ljuset som träffar Maria i Botticellis kända målning av bebådelsen. Jag ligger i soffan med vår nyfödda dotter på mitt bröst. Från radion hörs några pianostycken av Schubert. Inledningen av hösten präglades av ett djupt tungsinne. Jag kände mig så vilsen, osäker på hur framtiden skulle bli. Finns det fortfarande en plats för mig där ute? Har jag en uppgift i världen som sträcker sig bortanför familjelivet? Det var ett ständigt ältande. En gnagande känsla. Alltmer inkrökt i mig själv, med en lika stark känsla av hopplöshet: ska det självupptagna i mig aldrig ge vika? Men så föddes hon, allt gick bra, och nu ligger jag här med vår lilla dotter i min famn. Det märkliga är hur jag nu, på ett mycket mystiskt sätt, faller in i hennes tidsuppfattning. Plötsligt finns ingen oroande framtid, inget förflutet som plågar mig. Allt som existerar är ett stort, mjukt, vibrerande nu. Det som då kommer över mig är det som den gamle biskopen Martin Lönnebo fick höra från sin pappa på hans dödsbädd. Allt är nåd! Vilket betyder att allt, bakom livets dimridåer och slöjor, ändå är gott. Ett ögonblick av nåd, där i soffan. Ett ögonblick utanför tiden, vilket inte kan vara något annat än en försmak av himmelriket. Så länge du sover är vi där, både du och jag. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit arkadien.substack.com/subscribe

Audio and video play straight from the show's own hosting. PodSubs stores and serves no media.

Transcript

From the show. Tap a time to play from there.

[music]

SPEAKER_01För två veckor och två dagar sedan så föddes vår tredje dotter. Och jag har varit föräldraledig nu i två veckor och försöker långsamt gå tillbaka till något sådär ordinarie yrkesliv. Vilket inte är helt lätt.

SPEAKER_01Jag kan faktiskt inte förstå hur någon lyckas ha flera barn hemma och samtidigt jobba heltid. Men jag vet ju att det går så att jag får göra ett försök. Men just nu sitter jag hemma i vårt arbetsrum och jag hör barnen stöka på andra sidan dörren. Hur har de här två senaste veckorna varit

SPEAKER_01De har varit fantastiska. Under hösten har jag präglats av ett tungsinne för min del. Jag har inte riktigt känt att jag har haft någon plats i världen. Jag har inte vetat hur min riktning framåt ser ut. Och så finns det förstås en del oro inför en förlossning och den stora förändringen

SPEAKER_01som det innebär att gå från två små barn till tre. Men allt gick bra och så plötsligt låg jag där i soffan med en nyfödd bebis som sov på mitt bröst. Och då insåg jag att det här är nog psykofarmaka på riktigt. Denna lilla varelse som under sina första veckor i livet mest sover.

SPEAKER_01Och nu sover hon på mig. Och det som då händer är, ja det här är faktiskt väldigt mystiskt. Men genom att jag har varit med om det så många gånger de senaste dagarna så tar jag det för alldeles sant. När hon ligger och sover på mig sådär så förs jag in i samma medvetande tillstånd som hon har.

SPEAKER_01Och det är ett tillstånd där bara nuet existerar. Ingen dåtid, ingen framtid. Bara ett stort vidsträckt nu. Som totalt präglas av sömnens lugn. Det här är ju det himmelska tillståndet. Vare sig man frågar en eremitmunk ute i skogen.

SPEAKER_01Eller KBT-psykologen. Det är det här som är mindfulness. Men skulle jag då tillägga, av den högre skolan. För jag behöver inte göra någonting. Jag är helt passiv. Jag bara ligger där med det sovande barnet på mitt bröst. Och det har varit dagar här då jag kunnat ligga sådär i timmar.

SPEAKER_01Jag har stirrat upp i taket eller tittat på en målning på väggen. Och jag har inte velat vara någon annanstans. Ingen oro har funnits. Utan jag har bara varit i nuet. Som att mitt medvetande hade tvättats rent på allt det där som annars plågar mig. Det som har att göra med framtiden som oroar mig.

SPEAKER_01Eller dåtiden som jagar mig. Med olösta problem och knutar. Som jag ägnat ett helt liv åt att försöka

SPEAKER_02komma åt.

SPEAKER_01Det som då kom till mig som insikt ändå. Under de här stunderna, timmarna, av djup frid. Ja, det påminner om det som den gamle biskopen Martin Lönnebo hörde av sin pappa på pappans dödsbädd. Och det där som har blivit så viktigt för mig. Martin Lönnebo som jag träffade några gånger på slottet Bjarka Säby.

SPEAKER_01Där han under de så kallade höstmötena. Sånt ekumeniskt möte för på den tiden var det främst för unga vuxna som det kallades. Man skulle vara under 39 men sen när arrangörsgruppen blev över 39 så tog man bort den där åldersgränsen. I alla fall där satt vi i Slottskapellet på det vackra 1700-talsslottet Bjarka Säby söder om Linköping och den gamle gamle Han var väl närmare 90 år,

SPEAKER_01den gamle biskopen Martin Lönnebo. Han kom snapplande in i kapellet och höll sin prediken eller var en föreläsning för oss. Och då återkom han just till det där som hans pappa hade sagt till honom på dödsbädden. Han hade sagt att han skulle komma ihåg det här. Han hade betonat att det var helt centralt.

SPEAKER_02Och det han sa var bara

SPEAKER_01tre ord. Allt är nåd. Och det där kommer nu tillbaka till mig när jag ligger med mitt barn på bröstet, i sängen eller var i soffan. Och de större barnen var på skola och förskola. Så det var alldeles lugnt hemma. Och jag gissar att solen sken in sådär som det gjorde i min barndom där man kunde se dammet i solstrålen.

SPEAKER_01Och från radion spelades några pianostycken av Schubert. Schubert som är den närmsta någon typ av helgon som den klassiska musikens värld har. Det lågmäldas kompositör. Det oansenligas profet. Han som ville nå den stora publiken men bara nådde fram till den lilla

SPEAKER_01och som verkade perferin och som först efter sin död blev den gigant han är idag. För hans musik spelades på radion. Och jag kände att det där som Martin Lönnebos pappa hade sagt var sant. Allt är nåd. Och kan man säga det högt för sig själv? Kan man vara kvar i det tillståndet? Då har man kommit långt.

SPEAKER_01Då har jag kommit långt. Men jag är förstås inte framme. Och några dagar senare så är det där längre bort. Men jag sitter nu och försöker minnas känslan. Försöker återkalla känslan. Allt är nåd. Tänk om det är så att världen är mer formbar än vi tror.

SPEAKER_01Det här är ju någonting som faktiskt också länkar samman den gamla mystiken med den helt samtida psykologin. Och det handlar modernt uttryckt att vi till stor del formar vår värld med våra tankar. Det gäller alltså att tänka på rätt sätt. Och det skulle då innebära helt sekulärt att även om Martin Lönnebos pappa hade fel

SPEAKER_01i det han sa så blir livet bättre. Om man tar det där till sig och tror på det.

SPEAKER_02Även om det inte skulle vara sant då. Allt är nåd.

SPEAKER_01Det vill säga allt är egentligen bakom slöjan, i det innersta. Det där är allt ändå gott. Det här kan man väl som utomstående tro att det är något som jag som ägnat så stor del av mitt vuxna liv åt ett andligt sökande borde ha förstått. Och det är klart att jag har närmat mig det här på ett abstrakt eller teoretiskt plan.

SPEAKER_01Och det är klart att jag hajade till första gången jag hörde det där i kapellet.

SPEAKER_02För nu säkert tio år sedan.

SPEAKER_01Men att göra det där till sin verklighet. Att stanna kvar i det nyfödda barnets tillstånd där varken framtiden eller dåtiden plågar en. Utan man bara vilar i nuet. Det har inte varit det lättaste. Snarare har mitt inre sett ut på det här viset. Och det här har krävt ganska så mycket kontemplation och självransakan för att komma fram till.

SPEAKER_01Jag har alltid plågats av en, vad ska man säga, inre balansräkning. Som är ungefär så här. Om det händer någonting som är bra i livet så måste det snart hända någonting Som är dåligt. För att liksom balansera upp, för att göra livet rättvist. Och det här är ett typ av magiskt tänkande som jag har sysslat med ända sedan jag,

SPEAKER_01ja så länge jag minns. Jag vet att jag har gått fredagar hem från skolan, kanske åtta år gammal. Och tänkte att nu känns ju allt ganska bra ändå. Skolveckan är över. Jag ska med mina kompisar till vår teater på Östermalm i Fältöversten vid Karlaplan.

SPEAKER_01Dit vi gick på vårt teater varje fredag eftermiddag. Och det här var otroligt roligt. Vi lekte väl mest. Men det var någon typ av teaterlek ändå. Det var en spännande värld. Det var den här gamla teatern med alla utklädnadskläder och Ja, det där var roligt. Och efteråt så smög vi iväg. Och när jag nu pratar om det här så inser jag att det kanske inte var åtta utan snarare tio. Men i alla fall, vi smög iväg till leksaksbutiken inne i fältöversten.

SPEAKER_01Det här 70-talsköpcentret som finns kvar än idag. Och där fanns det någon typ av Nintendo-tv-spel som barn fick testspela. Och där stod vi någon timme säkert. Innan den mest pliktskyldige av oss i gänget, vilket ofta var jag, sa att det var dags att gå hem för att föräldrarna väntade med maten. Och då väntade ritualen som jag tyckte var det roligaste på hela veckan.

SPEAKER_01Vi fick äta jordnötter med pappa och dricka saft medan han visade små Och filmklipp från olika VOS-kassetter som man hade medan mamma lagade mat. Det här var början på helgen och sen skulle vi till landet och allt det här tyckte jag var väldigt roligt. Men i och med att jag såg fram emot det så mycket så kände jag att jag samtidigt behövde uppfinna problem i mitt inre för att balansera den här känslan av välbehag.

SPEAKER_01Och det där kan låta absurt för den som inte har sysslat med det här själv. Men så här har det varit. Jag har balanserat. Det positiva är väl när det händer någonting dåligt. Så har jag väl tänkt att det borde hända någonting bra för att balansera åt andra hållet. Men det jag minns nu är det motsatta. Jag börjar att plåga mig själv. Jag hittar problem.

SPEAKER_01Jag tar ner förväntningarna och skapar i mig själv någonting mörkt för att det inte ska komma någonting yttre som är ännu värre. Som ska förstöra det goda och göra att det blir någon typ av neutraliserad balans i det inre. Jag har helt enkelt inte kunnat acceptera det som finns i så många religiösa

SPEAKER_01traditioner och som är så centralt i den kristna och det som Martin Lönnebos pappa uttryckte där inför sin son. Allt är nåd. Det vill säga, för den som öppnar sig för nåden så kan livet faktiskt på riktigt fyllas av godhet och kärlek. Vilket inte betyder att svårigheterna helt upphör, men man kan möta dem förhoppningsvis

SPEAKER_01med det här andliga slagordet i bakhuvudet. Att bakom detta, i sin kärna, är allt nåd.

SPEAKER_02Det vill säga att allt ändå är gott.

SPEAKER_01Det här brottas jag med, men jag vill göra det här till min livshållning. Det är min allra djupaste längtan att göra det till min livshållning. Så att det här mörkare som ofta plågar mig, som gör att jag faktiskt missar en stor del av livet. Då jag sitter där inkrökt i mig själv, tyngd av problemen. När livet pågår på utsidan och jag utför mina sysslor hyfsat skötsamt.

SPEAKER_01Men i det inre så är det det här mörka som hela tiden återkommer. Undergångstankarna. Som en röst som säger att det får inte vara så här bra. Det måste bli sämre. Du är inte värd att det bara är bra. Du måste också plågas.

SPEAKER_01Och så plågar jag mig själv och det pågår. Men så finns det människor som man möter där det här Att det här mantrat, om man kallar det det, alltid nåd, verkar ha satt sig. De har funnit barnets tillstånd.

SPEAKER_01Ja, det riktigt lilla barnet. Det här barnet som befinner sig än så länge utanför tiden. För är man två veckor gammal så har man nog inte ens någon tidsuppfattning. Vår lilla dotter vet ju inte ens om att hon har händer eller fötter. Hon vet väl inte riktigt om var hon har hamnat. Hon vet bara att hon är sömnig den största delen av tiden.

SPEAKER_01Och hungrig den andra delen. Och däremellan gärna vill bli buren. För att gå ännu längre i det här. In i det här. För att förstå sig själv. Och kanske också förstå världen. Och jag vet inte utifrån vilken tradition jag nu verkar.

SPEAKER_01Men tänk om jag innerst inne också är ett sånt där barn. Men jag är ju vuxen så jag kan inte ligga och sova mot någon på det där sättet. Och jag kan inte kräva att någon ska bära runt på mig och ge mig mat. Och jag kan inte kräva att jag ska få sova 20 timmar per dag. Jag kan inte kräva det om det inte är så att det finns.

SPEAKER_01Och det är väl nu det här tänkandet blir radikalt. Om att det inte finns någon typ av förälder, till och med en fader som är bortom den vardagliga världen. En fader i himmelen. Fader, vår.

SPEAKER_01Vår fader. Eller hur var det nu i den allra senaste bibelöversättningen? Jag minns inte riktigt. Vår far. Utropstecken, eller hur? Det är ju något storslaget att Jesus använde sig av ordet Fader eller far. Och jag läste en av kommentarerna som kommit kring den senaste bibelöversättningen.

SPEAKER_01Alltså den senaste översättningen av Nya Testamentet. Att det här ordet Abba. Som vanligt så finns det olika tolkningar av det. Men en är att det här är något väldigt intimt. Att Jesus Faktiskt inte ens använder sig av det mer formella eller högtidliga ordet far. Utan att han verkligen säger pappa. Eller till och med pappsen skulle man kunna säga.

SPEAKER_01Det finns något väldigt intimt i det. Särskilt utifrån det tänkande som han själv kommer ifrån. Och den här intimiteten finns ju förstås antydd i det gamla testamentet. I den hebrerska bibeln. Så att han tar det inte... Det kommer inte från ingenstans utan det finns i hans tradition. Men i den bön som han lär oss som är den enda bön som Jesus ordagrant ger oss.

SPEAKER_01Där är det de första orden. Bönen riktas till Gud men vem är Gud? Han är en fader, en far, en pappa. Och vem är då den som ber? Det är inte en annan pappa som precis har fått tre barn och försöker navigera sig fram i livet utifrån det.

SPEAKER_01Utan den som ber är förstås ett barn. Ett väldigt litet barn som längtar efter att i alla fall ibland återvända till det där tillståndet där framtiden inte finns och dåtiden inte finns och bara nuet existerar. Det som mystikerna kallar den åttonde dagen dagen utanför tiden

SPEAKER_01där himmelriket är som allra mest närvarande. Jag är helt övertygad om att jag under de här två veckorna hemma med vår nyfödda dotter har fått en försmak av himmelriket eller gudsriket som Jesus också säger. Jag är helt säker på det. Jag tror att det är sådär det ser ut.

SPEAKER_01Ett tillstånd av frid men djupare än frid Det vill säga att man känner sig översköld av både kärlek men också någonting som är djupare än kärlek om det nu går. I alla fall en annan aspekt av det. Att jag tillhör någonting.

SPEAKER_01Att vara människa i den här världen är ju att tappa sin tillhörighet. För alla människor, för att klara sig, och det här är också en realitet som man måste ta på allvar förstås. Man måste ju bli vuxen. Man måste tappa tillhörigheten. Jag kan ju inte utnyttja eller använda mina vanliga, alltså mina föräldrar till det här. Det är klart att jag någon gång skulle kunna regredera till barnet som jag en gång

SPEAKER_01var inför dem. Men det där är någonting förlorat. Inför dem är jag ju inte ett barn. Jag är ju vuxen. Det vill säga jag måste faktiskt klara mig själv. Och hur många gånger har jag inte känt att jag behöver hitta en ny föräldragestalt och det där ofta har varit en kärlekspartner. Och ibland misslyckas jag även här. Och att Greta här hemma då kanske får ta den där rollen förhoppningsvis bara tillfälligt.

SPEAKER_01Men på ett socialt och på ett mänskligt plan är ju där inte någon gångbar lösning. När det inre barnet behöver hitta sin förälder någon annanstans. Det inre barnet måste hitta sin fader i någonting större. Någonting som har med evigheten att göra.

SPEAKER_01Någonting som har med en relation som inte kan förändras. Där barnet inte behöver växa upp.

SPEAKER_02Inte på ett andligt sätt i alla fall.

SPEAKER_01Tanken som föds här också, och det är väl både en djupt personlig tanke och lite teologisk, det är förstås om det finns en moder i allt det här. Varför bara be till en far? Det här är ju ett stort område och det hinner jag inte gå in på nu. Men jag minns att jag har läst att mode Teresa,

SPEAKER_01att hon hade en bön som hon ofta återkom till och den riktade sig till Ljungfru Maria som rent teologiskt inte är vår kosmiska moder men som ändå är den stora moden. Och att bönen var ungefär så här. Ta hand om mig så som en mor.

SPEAKER_00Och där känner jag att det där är någonting vackert.

SPEAKER_01Och jag minns nu att jag låg med min nyfödda dotter. På mitt bröst. I soffan. Och Schubert spelades på radion och ljuset föll in sådär. Vackert som det kan göra i oktober. Och så tänkte jag att det här är någonting andligt jag är med om nu. Något religiöst.

SPEAKER_01Det här är så starkt. Alltså barnet och föräldern Och den relationen och det mjuka och inneliga och evighetslika, himmelslika i det samtidigt som det är så otroligt enkelt och mänskligt. Allt det där på en gång fick mig att tänka en helt absurd, banal tanke som var så här.

SPEAKER_01Det här borde man göra en religion av. Och sen så kom svaret inom mig själv efter en sekund förstås. Jo men det är ju just det som har skett. Det är bara det att det är lätt att glömma bort det. Jag har lätt att glömma bort det. Alltså den kristna grundberättelsen helt enkelt.

SPEAKER_02Och nu är det fortfarande två månader kvar till jul.

SPEAKER_01Men det är ju det här det handlar om också.

SPEAKER_02Och det är väl då det blir radikalt på riktigt. Det är så radikalt att jag

SPEAKER_01känner som att det hissnar på riktigt. För på något sätt, vare sig man är van eller inte vid en religiös, en kristentradition, så är det kanske inte helt omöjligt att föreställa sig att den utsatta människan här på jorden... Ibland ganska så plågat längtar efter att få bli ett barn igen.

SPEAKER_01Men att man är ju ändå vuxen så att det går inte att återvända till sina biologiska föräldrar. Det behövs någonting större. Och det där skulle kunna vara grogrund för någon typ av teologi. Det är väl inte helt ofattbart. Men att det samtidigt är så. Som finns i djupet av den kristna berättelsen. Att denne fader eller detta varats grund.

SPEAKER_01Detta allt som redan Moses mötte i den brinnande busken. Där Gud själv säger jag är den jag är. Eller säger han ännu mer kortfattat jag är det vill säga det han Gud som är allt i allt föds som detta lilla barn för 2000 år sedan i Betlehem.

SPEAKER_01Om det nu är ett stall eller vad det nu är i den nya bibelöversättningen. Detta lilla barn läggs på Marias bröst

SPEAKER_02eller läggs detta barn också

SPEAKER_01på Josefs bröst. Josef som inte riktigt förstår vad som pågår här. Han har fått någon typ av budskap från ängen men bara en dröm och allting är väldigt märkligt. Men Maria är trött efter förlossningen och nu är det hans tur. På samma sätt som det var min tur att ta hand om det nyfödda barnet. Så där ett dygn in när vissa saker har lugnat sig.

SPEAKER_01Och då så får Josef också ligga där i soffan. Och det är väl oklart om han hörde Schubert från radion. Men solen sken i alla fall in. En sne ljusstråle fylld av guld. Precis som bebådelsens ljusstråle är på de gamla målningarna. Och barnet,

SPEAKER_02Jesus barnet. Han som är världens frälsare.

SPEAKER_01Vad det nu betyder. Det betyder ju inget annat än att han är här för att berätta det som Martin Lönnebos pappa också berättade. Där på dödsbädden att allt faktiskt är nåd. För den som har uthållighet att vänta. Han ligger där på Josefs bröst. Och Josef vet då att det är så här himmelriket känns.

SPEAKER_01Och han förstår då vad hans uppgift i världen är. Och kanske var det så att jag också förstod där och då vad min uppgift var. [music]

Open the transcript file

Hosts and Guests

Nobody is credited on this episode yet.

Credit the people on this episode

Be the first to rate this episode

More episodes

All episodes
  1. Farväl till misstänksamheten

    Nov 20, 202615 minAudio

    This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com I veckan deltog jag i ett kritikersamtal på Konstakademien i Stockholm. Som utgångspunkt hade vi Nationalmuseums stora höstutställning...

    Credit the people on this episode

  2. Vid ett ensamt ljus

    Nov 13, 202615 minAudio

    This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com Om jag bara inte var så känslig, skulle livet ha varit enklare. Om jag bara kunde bita ihop, ta mig samman, skärpa mig, försöka tänka...

    Credit the people on this episode

  3. Min kamp

    Oct 30, 202615 minAudio

    This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com Det är höstlov. Jag sitter i solen ute i fårhagen nedanför vårt hus på landet. Långt borta hör jag barnen som springer runt i...

    Credit the people on this episode

  4. Utan hemligheter dör vi

    Oct 23, 202615 minAudio

    This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com Det öppna kontorslandskapet. De stora panoramafönstren. De självutlämnande uppdateringarna. Vi lever helt klart i en tid då det hemliga...

    Credit the people on this episode

  5. Därför älskar jag Freud

    Sep 25, 202615 minAudio

    This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit arkadien.substack.com - Det här var ändå lite “prematurt”, sa min psykoanalytiker när vi kom mot slutet av vår sista session tillsammans. I tre år hade vi...

    Credit the people on this episode