Vad händer när ett barn mår så dåligt av skolan att varje morgon blir en kamp? Och vad gör det med en förälder som samtidigt får höra att skolplikten måste upprätthållas - till varje pris? I det här avsnittet möter jag opinionsbildaren, föreläsaren och författaren AnnSophie Forsell, mer känd som Kungamamman. Hon berättar öppet om åren då hennes söner utvecklade svår skolångest, psykisk ohälsa och ofrivillig skolfrånvaro och om hur hon själv drogs med i ett system där rädslan för konsekvenser ibland blev starkare än förmågan att lyssna på sitt barn. Vi pratar bland annat om: • Hur stress, bristande anpassningar och okunskap kan leda till skolångest • Känslan av att tvinga sitt barn till skolan trots att allt i barnet skriker nej • Rädslan för orosanmälningar och att bli ifrågasatt som förälder • Vad långvarig skolfrånvaro gör med barnets självkänsla och psykiska hälsa Ett samtal om skuld, rädsla, kärlek och om priset familjer betalar när systemen inte förmår möta barns behov. Skicka gärna feedback, förslag och gäster! -------------------------- Följ mitt arbete Jag skriver böcker, driver poddar och utforskar hur människor möter organisationer och samhällssystem. Vill du följa mitt arbete och få information om nya poddavsnitt, böcker, retreat och annat jag skapar? Läs mer här: sofiastigendal.se _____________________________________________________________ Poddvärd: Sofia Stigendal Papperskriget på instagram: @papperskriget Redigering: Elmer Hermansson
Audio and video play straight from the show's own hosting. PodSubs stores and serves no media.
Transcript
From the show. Tap a time to play from there.
SPEAKER_00Just den här känslan i ricer när säger, när han verkligen tar tag i dörkarmarna och håller emot och jag puttar bak ifrån du ska ut, du ska till skolan och hur den förvivar att bara gråter i bilen och har sångers panikattack så kan knappast få luft så säger att vi tar vi åker inkartig. Det här är papperskriget. En podd om funkisvardagen bakom skolav och myndigheter om barn och vuxna som inte passar in i normen, och hur de och anhöriga får bara konsekvenserna när systemets brister blir individers ansvar.
SPEAKER_00För dig som vill förstå hur samhällsbeslut landar i verkliga liv och vad som krävs för att förändra systemet. Välkommen! Välkommen till papperskriget. Hämmansittare. Det är ett sånt där ord och begrepp, som jag tror att väldigt många numera faktiskt har lite koll på även om man inte är direkt berörd av det. Idag finns det cirka 19 000 så kallade hämmasittare i Sverige. Och det är barn och unga som lite enkelt uttryck inte får det bemötande, inte får det förutsättningar som de behöver i skolan, som går väldigt dåligt och som inte kommer iväg till skolan, de blir hemma helt enkelt.
SPEAKER_00Och för någon vecka sedan så läste jag ett inlägg på sociala medier som berörde mig jättemycket. För det öppnade upp bakom kulisserna väldigt sårbart och väldigt berörande kring hur det här faktiskt påverkar så väl barn som föräldrar. Jag tänkte faktiskt nu att jag ska läsa det här inlägget för dig som lyssnar det är ganska kort.
SPEAKER_00Jag ska läsa det för att det här är dagens avsnitt eller temat. Till varje pris skulle min barn till skolan. Det fanns en skollag som krävde det en rektor. Och gudars som jag tvingade med dem dit. I början med hot när de inte ville och lekandet inte ledde till något. Jag fattar ju att det var övergrepp det jag gjorde. Många gånger släpade de sparkandes ut i bilen.
SPEAKER_00Jag med makten, de gråtades och förtvivlade som djur på väg till slakt i ren panik. Hon där på bilden visste inte bättre inte gjorde det som andra sa, barn sittades i foseställning under instrumentbräden bedjandes, galenskapens tid. Jag bidrog en tid till det. Att skjälsa dem till en skola som inte var NPF anpassad. Såklart häller deras väsen skreket nej rakt ut.
SPEAKER_00Jag som skrek tillbaka. Du måste till skolan, annars kanske du inte får bokvar här. Hot och oro över vad socialkjänsten kunde göra med sina anmälningar på mig. Ta mitt barn ifrån mig. Sen kom jag till en punkt när jag insåg galenskapen jag håller på med. När min kamp att förmodom dit inte gav ett skit när skolan inte möte upp behoven? Hur helvet, det skulle min krig vara värt något då? Jag bara känner behovet av att blotta mig nu igen kring det här.
SPEAKER_00Vad har jag gjort övertrampen delux. Vad är vi beredda på att utsätta barnen för traumatisera förmå dem att gå i tusen bitar. Ta ifrån dem en lycklig barndom och ungdom. Jag ser ju på båda mina killar vad det ledde till. Personen bakom de här orden är Ann Sofej Forskäl. Hon kallar sig även för kungamman. Hon är opinionsbildare, folkbildare, författare och föreläsare som driver frågor kring barn och unga med NPF.
SPEAKER_00Och hon har, som du precis hörde, egna erfarenheter kring detta. Hon har också skrivit boken Kungamamman, där hon delar en hel del av det som vi faktiskt också kommer att prata om idag. Och med det så säger jag varmt välkommen till podden, Ansof. Tack snälla. Du. Hur känns det? Vad tänker du när du hör vad du själv har skrivit? Alltså det är en kräslanding i där vi har varit.
SPEAKER_00Och det här är ju att passé. Men så fort man får höra de här orden eller när jag själv känner efter, så är man ju där igen i stunden. Man känner den här förvivan, paniken, frustrationen och samtidigt smärtan. Och det här har ju fått mig att grota många gånger i efterhand vad jag i all min åkunskap utsatte mina barn för. Så det blir ju ett slags tal att uppleva gång på gång när man närmar sig det. För det här är ju ingenting som försvinner än fast problematiken inte längre finns där.
SPEAKER_00Och vi ska börja med att säga det tänker jag också. Det var ett väldigt ärligt och sårbart inlägg i sig. Du är väldigt ärlig och sårbar i vad du berättar. Men det är också någonting som dina barn du har två killar, de är vuxna idag. Och de har sagt att det är okej, mamma, du får berätta. El? Alltså, jag är deras fulla tilligt och tillåtelse i att kunna vara så öppen och transparent om det här.
SPEAKER_00För de är mycket väl medvetna om vad de har gått igenom. Det är ingenting de själv vill auta och prata om när sagt det så länge du gör det ett gott syfte för att bidra till en bättre värld så får du göra det. Men vi tänker aldrig lyssna på dig. Så det är en stor ödmikhet att jag har deras förende att förvala det här. För annars skulle jag falla lite så platt i det jag gör om inte den här personliga stormen fanns.
SPEAKER_00För jag får en känsla av att när vi bryter ner det till att personifiera och verkligen visa situationen i sig, det förstår vi kan få en ökad förståelse kring hur det är och hur det har varit. För grejen är att det jag berättar nu, det ligger bakåt i tid, men jag vet också att det här händer idag. Det händer i morse. Varje skolad innebär den här kampen för många föräldrar, den här londan. Och det är det som gör att jag öppnade upp för det.
SPEAKER_00Nu kan jag prata om det här för att det är så skamfylt på något sätt att prata om kring de som går igenom det idag. Jag blir en portal till att kunna prata om det här. Och det märkte man på den reaktion inlägget fick, för det var otroligt många delningar. Och framförallt det som folk skrev i tråden. Det grepp taget otroligt mycket för det var som att det var jag igen på något sätt tio år bakåt. Men nu händer det fortfarande där ute i hemma på skolparkeringen i skolbyggnaden.
SPEAKER_00Så det är jättevärt att lyfta så tack snälla att du ägnar ett avsnitt till det här för det är otroligt viktigt och berör väldigt många både föräldrar och skolpersonal, men främst politiker också. Det är så många som äger det här problemet egentligen fast överväg det läggs det på oss föräldrar. Ja absolut. Det som gjorde att jag fastnade verkligen för ditt inlägg, det är ju precis som du säger nu. Nu var det här tio år tillbaka, nu känns det som att jag kan dela med mig. Men jag tror, precis som du säger, jag känner också igen del av det du skriver.
SPEAKER_00Om det här att vad gör jag mot mitt barn? Och den både skammen och ångens jag själv känner, över att så här, jag får inte i väg om det i skolpikt, jag får inte i väg om dem. Och alla säger att det är bara att det är skolpligt. Det är bara att ta med om. Hur svårt kan det vara? Och samtidigt se hur dåligt min son lår i det. Det som jag gjorde att jag verkligen fastnade för ett inlägg för att vi pratar inte om det.
SPEAKER_00Vi pratar inte så mycket om vad det gör med hela familjen med relationen med barnet och den vuxna. Men jag tänker så här: vi backar bandet lite. För du sa att det här var ungefär tio år sedan. Och dina barn var ungefär ungefär. Hur gamla var dina barn är det här? Det var fascinerande för båda mina barn har ju dubbeldiagnoser inom MPF- autism ADD ADHD. Eller autism grad 1, föret jag Aspar.
SPEAKER_00Och nu tappa jag tror det också. Vad gamla var de då? Det som var det var att det var i klass 4 hos båda det här började. Att det är varit plassligt att vara i skolan, problemen börja uppstå, mötena börjar vara väldigt många samtalen lika så och det gick bara ut för runt klass 4. När ett barn i en skolmiljö inte möts upp emot de förutsättningar som behövs till.
SPEAKER_00Då blir det en otroligt väldigt stressad situation, det är väldigt högt stress på slag länge hos de här barnen och jag personligen tror att det här utvecklar en form av ångest, för det är så det funkar hos oss vuxna i bland att man krassar som jag gjorde i en utmattningsdepression så kommer ångest som ett paket på posten. Jag var inte alls beredd på det. Jag vet ångestens kraft i sig vad det gör. Och då är jag vuxen och kan hantera det på ett helt annat sätt än ett barn som inte alls vet vad som hände i kroppen och så.
SPEAKER_00Det var det som kommer att hända båda mina barn vid den här tiden utsatt för väldigt långt var i stress och kombinerat med diagnoser och kombinerat med en avvärld som jag inte riktigt förstod och se på dem inte jag heller alla krånger. Och sen blev det kallade för skolånest. A det var så mycket av den här känslan som blev förknippad med skolan och då blir det svårt att närma sig i skolan. Och då viste det en sån miljö som skaver och är ont och blir det undvikande beteende istället att man inte vill dit eller att den rymde väldigt mycket hemid tills han inte gick dit alls.
SPEAKER_00Då vet jag en av lärarna i sin okunskap måste ändå försvara personen i frågan. För förstår man inte bättre, så blir det lätt att man kastar ut så här att tänka om alla barn skulle rimma hem, hur skulle det se ut? Vi kan ju inte springa och jaga alla. Men vi kanske kan se att det finns en orsak bakom att förebygga så att han inte gör det. Om vi bryter ner det lite. Innan vi går in ännu djupare på konsekvenserna. Vad grunden du säger så här att de inte fick det bemötandet de behövde eller de förutsättning, de blev stressade.
SPEAKER_00De hade det som tidigare kallades för Asberger, de hade ADHD, ADD. Ja, okej. Vilket bemöande? Vad är det som inte funkade där? Kan du ge något konkret exempel? Vad är det som saknades? Men så tror jag det är basic kunskap om själva MPF-diagnoserna. För jag vet att vid den här tiden var väldigt att jag sökte mycket fakta. Då vet jag att tängen hade en undersökning hos lärarna, jag minns fortfarande på sensatsen.
SPEAKER_00Att 54 procent av lärarkåren, som hade svarat på enkäten och hade sagt att nej, jag kan ingenting om de här diagnoserna. Alltså hälften av Sveriges lärare. Så jag tror att grunden skulle om bara de hade, du behöver inte vara expert på NPF, men i alla fall att man har en ökad förståelse vad det är som händer i hjärnan och hur den här hjärnan processar information och klassrum och miljö och allt det här. Så åtminstone bemötandet kan bli ett annat. Istället för att säga till elever att du är bara så stökig och springer runt här, så du kan likadna gå ut på rätt redan nu.
SPEAKER_00Eller varför ligger du här på bänken och bara lata dig för? Jag har sagt att ni ska räkna matte. Eller ett annat scenario jag fick återston var när han behövde time out från lektionen av olika anledningar. Lägger sig på bänken ute korridoren och så kommer en lärare förbi som bara säger att så ligger du här och latar det. Hur ska du kunna bli något när du är storne i klassrummet. Och då tror jag att det är väldigt små marginaler man spelar med för att sänka tro på sig själv att man kan lyckas i skolan bara genom det bemötandet.
SPEAKER_00För att man får den här stämpen på sig att du bara bråkar eller du är värdelös eller du fattar ingenting. Så där tror jag vi skulle vinna jättemycket om vi fortfarande hade kvar barns förtroende för skolan i sig och sin uppgift men även tro på sig själv. För det som det som din son i det fallet hade behövt. Om vi bryter ner det ännu mer. Det är att istället för att få kommentarerna att här ligger du bara lata dig.
SPEAKER_00F en förståelse för att okej, det är på grund av hur min hjärna fungerar på grund av de här diagnoserna som jag har, så har det blivit för mycket ljud, det har blivit för mycket intryck, det blir för mycket instruktioner eller någonting sånt. Och jag behöver få ta en paus och få vila lite från intrycken. Jag kan komma tillbaka igen, men jag behöver fylla på energi. Exakt. Typ det bemötandet istället.
SPEAKER_00Den förståelsen. Ja. Och en underlättande kring hur man gör det. Hur man tar en paus. Ut det är något konstigt. Jag jobbar ju som undersköterska på akutavdelning och jag kan känna att jag kan inte alltid. Det är inte min profession att kunna allt. Men jag måste ändå ha basic kunskap i det jag gör för att kunna ge rätt vård. Och det här borde ju vara lika självklart tycker jag. Att även lärarna har en del. Nu är det en del av lärarutbildningen att det här är ett block och MPF.
SPEAKER_00Men jag menar hur många jobbar i skolan redan nu som skulle bara behöva kunskapslyft kring det här. Eller en ansvarig rektor som säger att det finns jättebra utbildningsmaterial redan nu som är gratis. Det finns på tension, det finns på SPSen. Schemalägg det här för läraren och ger dem en möjlighet att kunna lära sig det här så att det blir ett bättre bemötande. Jag skulle kunna tänka att en lärare skulle känna sig väldigt freds också. När den märker att mitt bemöde mot den här eleven, det hjälper.
SPEAKER_00Och det tar den två steg framåt och ställer förbakåt. Då tror jag att det är många som säger så här: hur ska jag veta att just den här eleven behöver ett sånt bemöande hur ska jag veta det? Jag tänker: Om jag själv bara reflekterar kring det. Ibland så tycker jag att vi behöver inte alltid göra det så komplicerat heller. Att säga en sån kommentar oavsett vilken elev det gäller.
SPEAKER_00Det är ju dömande. Det är att någonstans trycka ner lite att säga en värdering i att du ligger här och då måste betyda att du är la. Jag tänker att vi skulle alla tjäna på oavsett om man vet att det finns en diagnos eller inte att bli lite mer nyfiken på någon annans beteende. Undra varför den här eleven så ofta går ut och lägger sig här. Vad spännande. Undra hur jag kan ta reda på vad det beror på. Och hur jag kan gå bakåt i kedjan för att kanske hjälpa att det här inte behöver göras eller det här kan göras på ett annat sätt.
SPEAKER_00Men den där nyfikenheten kan jag ibland känna att du behöver inte vänta på en utbildning heller. Nej, men sen måste ju också till lärarnas försvar. De har det inte lätt ut i klassrummerna för att du har 20 elever till och den där kvartten du skulle behöva och sitta med den här eleven u korridoren finns inte. För då tappar undervisningen och tappar de andra i det. Det är ju inte lätt sits heller. Jag tror att alla är offer för systemet i sig på det sättet.
SPEAKER_00Men igen, gå tillbaka lite till. Du står där och du drar med dig din son som går i fyran och jag ska till skolan, du ska till skolan, du måste gå till skolan. Vad händer? Vad får du för bemödan av skolan? Hur går dialogen där? Hur pratar du om din son? Vad känner du? Berätta lite mer. Jag har haft två barn med det här scenariot. Den äldsta gick väl sig så där.
SPEAKER_00Jag fick den till skolan det var inte det här riktigt traumatiska. Det var ofta att han kunde ligga i fosställning. Han ande ont i magen, eller det var ont i huvud, eller det var något som gjorde att han inte gick så de dagarna han kände så hade jag inte striderna för jag insåg att det gick inte. Men jag väl likade och fick med och råd allt det här på morgon och kör. Det var frukost på sängen och det var favorit på den tiden tittar med på DVD-filmer. Då favoritserien vi tittade på en bra ställning och få så lite låsningar som möjligt.
SPEAKER_00Och sen hade han faktiskt assistent en bra tid. Och då var hon sinna gullig så att hon visste vilken tid jag kom, till parkeringen alltid på samma stället och då stod hon väntade att ta upp att hon tog över min roll att få med han in i skolan. Det gick bra till skolan bestämde sig för att byta assistent. Det här var en ung sej utan utbildning, och sen hade man en personal på skolan man skulle omplacera, och då satt man henne till att vara assistent och då krävsade det helt för då försvann hans hjälpag i skolan för han klickade inte alls med den här personen, inget ont om henne.
SPEAKER_00Men kemin funkade inte bara. Han var redan trygg med den hade sam förstod inte vad de gjorde. Så det var en av orsaken som bidrar till att Sam blev hemma helt. Vårterminen i klass 6 så gick han inte tillbaka och blev hemma i fyra år efter det och en annan historia. Sen hade jag en Lillebror två år efter, så började liknande scenario i skolan liknande diagnoser och svårigheter.
SPEAKER_00Så började signalera att något var väldigt fel. Det är något med skolan som gör att han fick öngäst och jag förstod inte riktigt hur stort det här problemet var hos initialt, vilket gör, som du säger, att jag bär honom skrikandes och kämpades ut i bilen för att du, precis som jag skriver in lägget, för det var det jag tänkte på just den sevensen att du måste till skolan till varje pris för nu har jag sost på mig. Så hade redan gjort en utredning genom att jag hade ett barn som var hemma om det ordet offrivillig skolförvaror.
SPEAKER_00Och då vet jag om att de hade fortfarande ögonen på mig, och fick inte barn nummer två till skolan, då måste det vara som brist och egenskapa förälder om man inte hade förmågan att se att det var systemet i sig som gjorde det här. Så det skapar troligt ovä när man inte vet vilken bedömning kommer de att göra vilken person kommer att sitta med det här. Har den personen överhuvudtaget en förståelse kring NPF. Och den här frustrationen kanalyserar sig på det sättet hos mig att jag verkligen gick över grepp på min sen.
SPEAKER_00Och just den här känslan när jag säger det, när han verkligen tar tag i dörrkarmarna och håller emot och jag puttar bak ifrån du ska ut, du ska till skolan och hur han förtvivar att bara gråter i bilen, han har sån ångest panikattack. Jag kan knappast få luft och säger att vi åker en kvart extra, jag ringer i fröken och säga att du vill se om, du ska bara landa i det här. Det kommer att gå bra. Jag åker till parkeringen, samma parkeringar med stor, samma slags kork.
SPEAKER_00Så jag vet att mina barn så många gånger bara stannar i en vid och hade kommer in till skolan. När jag väl kommer till skolan så sitter han alltså. Han sitter i fosterställning i bilen och bara hulkar och bara gråter. Varför tvingar du mig när du inte tvingar san? Varför måste jag gå till skolan när jag må dåligt men san slipper. När stor slipper i den stunden. Då bara brast det för mig och det också när jag tänkte tillbaka på det. För det var så klockligt. Han satt så ord på mamma, vad gör du?
SPEAKER_00Till vilket pris ska vi göra det här? Och då hade jag redan ett barn som hade så stark panik och ångest att han var tvungen att gå i terapiet helt år för att få bokt med det. Jag fick lov att ta med antid sjukvården för han hade så starka symptom att det hade satt sig som kramp i hjärtat. För att uteslut att ungen inte hade fysiskt fel. Så var vi tvungen att gå till vårdcentralen och ta EKG på i klass 4. Hela hans signalsystem bara alarmerar kaos och stress.
SPEAKER_00Att det här gjorde honom sju, psykiskt. Och ändå så var det så här: Nej, men vi har en skolag där det måste det. Och det är där jag tror väldigt många av lyssnare nu kan känna igen sig de som befinner sig här att vi är så rädd för vad systemet i sig kan göra med våra barn att vi gör det här. Vi som egentligen ska vara det mest tryggaste punkt barnen har. Det här ska vara den här välkomnande famnen att den här famnen ska vara trygg, förstående.
SPEAKER_00Och jag är hans fasta punkt sviker han. Med för det var ju övergrepp. Så han var inte att lyssna på och han var inte bekräftad. Ut min räddsla tog över handen plus att jag var jätteredd för att han skulle bli som stor, självklart. Jag skulle få två barn som berma och inte gå. Och för den som lyssnar men som inte känner igen det här.
SPEAKER_00De har barn som går till skolan eller som tycker att det är lite jobbigt när jag går till skolan så. Jag har två frågor. Den första, vi börjar med den första utifrån: varför är det så svårt? Vad är det som gör att alla barn vill ju inte gå till skolan varje dag? Hur kan det eskalera tillbli så himla stort här?
SPEAKER_00Och kan man inte bara sätta ner foten och göra det här på något tydligt sätt så att det bara går att gå till skolan fast att man inte riktigt tycker om det alla gånger. Jag skulle vilja dra en parallell för att få de här människorna att förstå det. Är du vuxen att gå till en arbetsplats som gör det sjuk. Så blir det så ut att det kommer en dag när du faktiskt ringer vårt centralen och sjukt skriver det istället, och säger att det här går inte längre. För jag känner att hela min kropp bara signalerar att något är fel med att vara i den här miljön, att vara på jobbet och sen kanske inte riktigt kunna sätta fingrar på vad.
SPEAKER_00Men man känner ändå att kroppens signaler är så stark att man måste ta dem på allvar. Men barn har ju inte den förmågan på samma sätt. Deras enda sätt blir att de visar att nej, det här går inte längre. Och då får vi tänka att det har du gått ett tag. För det här är ingenting som bara råkar hända på en tisdag morgon att nej, det här är inte lust med längre. Det här har ju pågått smygandet under lång tid. Sen får vi inte glömda bort de bar som är väldigt introverta där det här växer in ifrån och kan ytter sig i andra former också.
SPEAKER_00Så vi måste någonstans förstå och jag är så inne på det här, vi har haft ett samarbete med hjärnfonden i så många år och de har lärt mig så mycket det här med just hjärnanstrukturer, och vi har en hjärna som är under uppbyggnad när man är barn. Och vi vet så lite om vad som händer och hur den här omvärlden vi nu lever i och hur den påverkas. Så vi har ju inte alla svaren på varför det här uppstår och händer. För hade vi det tror att vi skulle vara kloka nog att använda den kunskapen.
SPEAKER_00Så det är svårt att sätta fingret på för jag var också väldis i början att hur svårt ska det vara att ha barn is. Sen blev det liksom två barn med diagnoser. Då blir man ställd för en verklighet som finns men som man inte initialt kände till att den fans. Och ändå kunna känna sig att jag har gjort allt och mer det till som förälder och jag förmår änditt barn till skolan. Då handlar det inte om att jag är en slappent förälder eller att barnet inte vill.
SPEAKER_00För de här barnen vill verkligen ha utbildning, de vill vara som alla andra. De förstår ju någonstans att i perspektivet så är det utan skolan så blir det ingenting. Ett avet här samt att mig, jag kommer bara bli sobakad om ens det. Jag har inte ens värd att bli det. Jag får ju bli utelligare. Att det var ju där. Hans referensramar fanns när skolan gick åt ursäktar med helvette. Att jag är körd och rökt redan, och då handlar det inte det om ovilja att vilja lära sig.
SPEAKER_00Det är att förutsättningarna finns inte för det, och det är ett så stor skillnad. Jag tror väldigt många av listsarna nu som inte är det vi har varit eller är att förstå det här att det är ett mer komplext problem än så. Sen finns det: absolut, det finns föräldrar som brister, vi får inte glömma det eller som har ofmåga och som behöver stöd i det här. Men nu pratar vi om den gruppen som verkligen gör allt mer det till man slår knut själv. Jag kommer bli sjuk själva av kampen riktigt till att den.
SPEAKER_00Så bristen på engagemang var verkligen inte liten och jag tror väldigt få föräldrar som inte engagerar sig att få dem till skola. Jag känner igen så mycket av det du säger och jag tänker också att ur barnperspektivet varför det blir som det blir. Gärnan är komplex som du sa. Och också är det väl så att om du har en hjärna som fungerar på ett lite annorlunda sätt än vad en normtypis hjärna i brist på bättre ord gör.
SPEAKER_00Då är det en konstant vardag av att bli missförstådd. En konstant vardag av att det händer saker som du tolkar på ett sätt som kanske någon annan inte alls tolkar på det sättet. Och det är sociala koder som du inte alltid förstår. Det är ett konstant brukar säga att vi lever i ett informationssamhälle med intryck och information. Och ta det gånger tio för en person som ser det på ett lite annorlunda sätt.
SPEAKER_00Och att vara den som någonstans ser udda ut hela tiden, så är det jobbigt. Då blir det en annan grej att gå till skolan. Det är inte bara att det är lite tråkigt med ett idrott. Jag vill inte gå idag. Sen behöver jag tillägga också just det i årskurs 4-5. Då händer det någonting med de här barnen, för helt plötsligt så vistas man inte i leken längre. Då ska man börja socialisera och hänga på ett annat sätt. Och många barn och unga med en peförsyner och autism, har svårt i den här rollen för det.
SPEAKER_00Och då måste man också beakta att det i sig kan skapa en form av förväntans ångest att veta om att vad ska vi göra på rasten? El medsa saker händer. Barnet vet inte hur den ska bemöta och vara med andra. Och då kan det också vara en bromsklos i det här. Och det har ju ingenting med föräldraransvar att göra. Jag tänker min andra fråga där lite också. Kring det här för du nämnde så här att jag var så rädd.
SPEAKER_00Jag var så rädd för att sus skulle bedöma på något sätt kring min andra son att det skulle bli någon ytterligare utredning och så. Och då tänker jag så här att från ett utifrån perspektiv. Så kanske man lätt kan säga så här: att okej. Sos är ju ändå till för att stötta och hjälpa. Och det finns de som absolut behöver den hjälpen och där vi gör sig ett fantastiskt jobb. Så varför är du rädd?
SPEAKER_00Varför är du rädd för att du har en sossanmälan och nu händer det fler saker med Lillebror. På den tiden var inte sociala medier så stort som det har blivit idag, vi är väldigt upplysta idag. Det är bara fallet elsa nu som har gått runt väldigt starkt där socialkjänsten har begått fel. Då tror jag att man är så rädd för att bli den förälden där det blir ett felaktigt en felaktig bedömning.
SPEAKER_00Och jag hade också hört om historierna i andra forum över hur barnen i liknande sit som mina hade blivit om händern och filmo på ett annat ställe för att socialkjänsten hade ansett att det var det bästa. Och det vet jag också att Sans läkare tog upp med mig och han sa att det finns fall där barn verkligen behöver byta miljö, och att han öppnade upp för att inte låsa det helt att det vara en möjlighet för dina barn att de verkligen behöver det. Vi måste titta på det perspektivet också.
SPEAKER_00Jag tror att när han sa det, när läkaren ser att det här måste vi titta närmare på, då fastnade ordentligt att shit, det här är allvarligt. Men å andra sidan, under tidens gången när han lärde känna oss och hur vi bemötte det här. Så var han istället när det blev tal om LV U på min älstaren när han gick i klass åtta. Då var det väldigt tydligt att det här går inte, han måste inte till skolan. Det håller ni på med varför den hemma och var hemma är två och ett halvt år. Då vet jag att den läran satt och slutsade på stolen och sa att den här ungen flyttar inte millimeter.
SPEAKER_00Han hör hemma hos den här familjen. Tar ni bort den därifrån, ni kommer att ta sönder den helt. Och vilket nu samman är 27 idag. Och när vi pratar om den här tiden så säger man att det har inte hjälpt mig ett dugg om jag hade hamnat hos en annan familj. Det är snarare eskalerat och jag vet inte vad jag hade hamnat då. Men i alla fall det vi skulle komma tillbaka till den här rädstan som man har när man står där i hallgen, man har råd allting, man har lagt fram kläderna och de måste sätta på sig för att vi ska ta oss till skolan. Man checkar klockan och vet minuter påsen måste vi åka och man pushar och man hotar och säger att du får inte spela något TV-spel om du blir hemma idag eller.
SPEAKER_00Det gör man för att man är så rädd för när skolan väljer mig igen. Vad sä os då? Vad är det som händer i nästa process? Det är sånt här ingen vad det kan någonstans. Jag har ingen aning om vilken som kommer att handlägga det här vad bedömningen blir. Det är så en ovist framtid och det är en ovist framtiden när man inte har barn som går till skolan. Det är för att jag tänker som sann att de skulle bli såpå som stora, men det är klart att man funderar vart target med barn som inte får skolgång.
SPEAKER_00Så det är en separat rädsla parallellt med den som är med socialtjänsten. Så det blir en mix av de här. Men i mitt fall blev det att jag konfronterade oss istället för att de hörde av sig till mig. Jag kände det bättre att jag visar dem att jag är en kämpande föräldrar och jag vill mina barns väl och bara efterfrågar kompetens och hjälp. Vad gör vi? Vad kan ni göra i det här? Då hade jag, det är skolvaror skolfrånvar och team tror jag.
SPEAKER_00De jobbade jättemycket med det här för det börjar bli inte så aktuellt som där idag, men man börjar verkligen se att det här var ett problem. Och många föräldrar och barn behövde stöd och hjälp tillbaka till skolan. Och efter det mötet en människan att säga till mig, när vet du Ann Sofie, du kan det här bättre än vad vi kan. Du har alla kort att spela med. Vi har ingenting att komma med. Det är så mycket som ligger i skolmiljön och den kan vi inte påverka. Så där kun man liksom så här. Vad känner du att man landes ut och är den rätt avskrev som får vi in anmänning från skolan så kommer vi inte att utredda.
SPEAKER_00Vi lägger ner direkt. För vi förstår att du är en föräldrar eller ni som gör allt. Det är rätt så skönt när man väl passerar den gränsen för då kunde det känna att tvingat barn till skolan under de formerna och när det är som det är, så kunde jag bara ställa med sju kanabban. Nej, men det är psykisk ohälsa idag, han har ångast. Att det är lika enkelt, men om du har ett barn med annan problematik att det kanske inte om småbarn har mig grejer, men vi säger det.
SPEAKER_00Det här är en sjukdom just nu. Och den är så pass allvarlig att han kan inte komma till skolan. Och sen är du upp till skolan om det här är om det ger rätt till säga och giltifrån eller inte. Men jag har så alltid när jag sjukskrivan idag. Han kommer inte ha just idag. Det är ingen idé. Men då hade du fått lite mer tilltrå till en trygghet i att så här, okej, jag behöver inte heller ha något överhängande hot, eller säga, över mig att det här kommer att drabba min familj ytterligare på något sätt.
SPEAKER_00Utan då hade du fått lite stillhet i det för att kunna göra det. Men det vill jag återkoppla nu för jag var i kontakt med föräldrar nu senaste tiden i liknande fall. Exakt samma scenario som jag har gått igenom. Och när mamman säger till mig att ja, och så ringer man skolan och berättar att han kommer inte. Och då hade han kanske inte kommit till skolan dagan innan heller av samma anledning. Och så kan läraren bara kasta ut sig att jag såg att han var ute på stan och går med kompisar. Får han verkligen vara ute på stan och röra sig när man från skolan.
SPEAKER_00Och då blir det också så här: det blir ett skuldbeläggande då. Att våga man ringa skolan och säga öngers idag igen. Man kan ju inte låsa in sitt barn, och måste ju få leva också. För det här handlar om något annat. Det är ju skolk. Man se hela människan på något sätt också. Det kanske är att få ungås med vänner och så, det är ju också någon slags livlina tänker jag. Att kunna få träffa andra människor som man bitar och trivs med.
SPEAKER_00Det kan ju vara det som gör att man fortsätter att kämpa på i någonting. Man kanske kommer närmare att komma tillbaka till skolan också för att ge det ytterligare någon chans för att de har sagt att nu ska vi anpassa på det sättet eller någonting. Då kanske man har den energin. Om anledning ska vara så här: Nej, men du går inte i skolan så då får du heller inte träffa någon annan människa. Då börjar vi prata om isolering. Och därför är det så viktigt med sådana här poddavsnitt som du gör nu för att verkligen tydliggöra för de som inte är i den värl vi har varit eller är.
SPEAKER_00Att på något sans se insidan, se in ifrån hur det är. Och sen så tror jag lägga till någonting ufrint eget perspektiv där också. Nu hör du av det till oss i något slags förebyggande syfte. Och många gånger så lägger de ju faktiskt ner för att det ligger på skolan, det ligger inte hos i hemmet. Men den där stressen av att alltid som jag kan känna sig här, alltid känna att det är alltid någon sån här synpunkt på mitt föräldraskap.
SPEAKER_00Kan vi hjälpa oss åt att göra det bästa för mitt barn snarare än att börja granska i första hand vad jag kan eller inte kan. Kan vi börja med att titta, har det här barnet förutsättningarna? Har vi gjort, vi vuxna runt omkring innan vi börjar peka på varandra. Kan vi hjälpa oss åt där istället? För att det är en stress i sig. Jag blev föräldrar för 14 år sedan. För 12 år sedan när han var två år.
SPEAKER_00Och jag kom in ännu mer i den här världen på något sätt av att funkis och kom in i Facebookgrupper och fick andra kontakter med andra mammor. Jag följde dig bland annat. Och fick mer insikter. Bland det första jag fick veta, var ju så här att Sofia, du kommer att bli anmäl till oss. Så är det bland alla föräldrar runt omkring någonstans. Var inte rädd för det, det kommer att hända.
SPEAKER_00Det har inte med dig att göra. Men okunskapen, alla kunskapen är låg och det kommer att ske. Och det är någonstans så här, ja, vi har blivit det och jag har blivit hotad med det också. Och det tycker jag också är problem att olika professioner ibland använder oss som ett direkt hot. Om du inte gör nu, då kommer vi att använda till oss.
SPEAKER_00Det låter inte särskilt hjälpande. Det låter inte särskilt stöttande. Utan det låter som att det här är det värsta som kan hända dig. Och jag tror att det förklarar en del också för den som inte är i det här att den konstanta stressen man lever i att det är så många som har synpunkter, men det är så få som ser helheten. Det gör jag och vi som lever i just den familjen.
SPEAKER_00Vi ser hur det funkar hela dynet och vilka saker som påverkar, och hur en dag i skolan påverkar på olika sätt. Men att det är en konstant stress för att leva under alla dessa kontakter också. Och att bara en sån där sak som att nu hörde du av dig till sus. Att ens behöva göra det. Förstår vad jag menar? Att ens behöva känna sig här. Jag har tusen saker jag behöver göra också. I kontakt med skolan, sjukvård, allt vad det är för mitt barn för att han ska må så bra som möjligt.
SPEAKER_00Nu måste jag också i förebyggande syfte höra av mig till en instans så att de inte bör döma mig och göra en utredning så jag får lägga ännu mer tid på att bevisa någonting som egentligen redan är tydligt. Jag tror att den bilden är svår att måla upp och också svåra att förstå om du om du inte lever i det här. De har inte den glasögon på sig.
SPEAKER_00Det förstår jag. Det är därför vi pratar om det idag. Det är därför vi pratar om det precis.
SPEAKER_02Ja.
SPEAKER_00Det är svärre måste ju säga. Att det har så stort problem som kvar står. I det långa loppet så skadar vi barnen väldigt starkt. Jag hade två barn som ligde in i psykisk ohälsadepression, och för den elsta så slutade det till och med i suicid risk under väldigt lång tid. Det är så viktigt att vi gör rätt i rätt ände för att förebygga det här. Det jag skulle vilja påtalala i det här när det väl gick ut för med min andra son så var de väldigt lyhörda när jag sa att nu måste vi ha ett sippmöte.
SPEAKER_00Och vad är ett simpöte? Nu kan det bättre i mig säkert då står för. Det är ett samordnare. Jag kommer inte ihåg exakt vad det står för orden. Men man kallar alla instanser som anstans. Och då blir det ju skolpsykologen, det är läkaren från Bub, det är psykologen från Bupp och det är tio möten, eller tio pars i det mötet.
SPEAKER_00Och där sitter jag med barnas pappa också. Och då vet jag att skolchefen säger ja nu ska vi ju prata om problemet med beredda för själv här. Och då säger jag, man kommer ihåg att det är inte mitt fel att det var så här. Och de sa att det ena barnet kan inte göra så mycket åt men vi måste rädda det andra. Man såg att det var exakt det som hör på hända. Och det som så fint i det här. Vi pratade om det tidigare: det är viktigt att vi samarbetar istället att vi kallade skit på varandra vem som ansvarade vems utan vi bara det här är ett gemensamt ansvar.
SPEAKER_00Vad kan du göra vad är ditt ansvar? Vilken punkta du. Och så blev det ett möte där vi faktiskt kom till en gemensam lösning som i sin tur kom att rädda hans skolgång. Han gick högstadiet och gick ut med 8 behöriga ämnen. Tack vare att man gjorde en sån extrem anpassning som på den tiden var mycket pengar kostade kommunen 330 000 kronor varje termin, det fick jag höra oj vad pengar han kostade. Det fick ju höra höra.
SPEAKER_00Men ändå var det en lösning som han köpte, och så hade jag bara ett barn som var hemma och sitter idag under den här tiden. Så det går om, jag tror att alla har intentionen att vilja väl. Det är bara att vi måste ju veta hur och att man samverkar med varandra. Sen som i det här fallet, jag brukar ofta prata att budget går för behov, men här gjorde man faktiskt tvärtom. Men jag tror att hade inte haft stor varit hemma sitare, då tror inte han aldrig fått den här hjälpen.
SPEAKER_00För det var så konkret hur svårt en skolfrån var och kan bli att ta tag i och få att fungera att man vågar inte helt enkelt. Och jag tänker också så här: 330 000 per termin. Drygt en halv miljon per år. Jag är gärna mycket pengar fortfarande egentligen alltså. Men det drygt en halv miljon per år.
SPEAKER_00Jag tänker så här: att i de här dagarna där vi dessutom pratar om psykare. ohälsa om sjukskrivningar, om kriminalitet och allt möjligt. Det finns väldigt många siffror som visar på att de här barnen, om de inte tar som hand om, om vi vill prata kostnader. Så är det en helt annan kostnad för samhället i slutändan om man inte lägger den där tiden energin och pengarna på att faktiskt låta dem få de förutsättningar som krävs.
SPEAKER_00För att som i hans fall, då gäng med godkända betyg. Då blev det ju bra till slut. Och då kommer han också kunna bidra till samhället. Han lår inte dåligt på det sättet som han kunde ha gjort, vilket hade belastat samhället också i sjukvårdskostnader och sådana saker. Och om vi ens lägger bort allt det så han är ju inte ensam om att vara i den här suicid, statistiken, försök och ens närma sig det området tyvärr när det gäller den här målgruppen heller.
SPEAKER_00Så det är en billig peng, tänker jag egentligen. Men man måste se helheten för att lägga de pengarna tror jag. Förstå den helheten. Vad blir det här för konsekvenser? Det handlar inte om ett barn, en familj. Utan vad blir den långående konsekvensen? Och jag tänker du nämnde ju också att du själv bröt ihop, blev dålig och fick äst i den här vävan. Ja, jag är utrödd för alla möjliga sjukdomar.
SPEAKER_00Det var ju allt, det var hjärtanför och självkram och inte alltid verkligen blivit undersökt för att det var så starka symptom. Och då sa ju min läkare att du har blivit sju för att samhälla lite sjukt kring dina barn. En del av den här stressen som allt bottnar i, det är ju den här som vi har återkommit till flera gånger nu att den här pressen att de måste till skolan, de måste få sin skolgång. Vi har så många att behaga att vara den föräldren som de förväntar sig att vi ska vara i det här.
SPEAKER_00Så det har ett pris för båda föräldrar och barn faktiskt. Ochter egentligen den här mamman jag var i kontakt med nu, hon har ju så starka symptom så att du borde vara sjukt skriven. Nu är hon egen företag och kan inte. Jag sa att du är sjuk redan. För du är sju av stressen. Att hela tiden var den bättre har mobilen på har han kommit väl till skolan har han inte kommit väl. Nu har skolan att se att han har inte dykt upp på lektionen eller han var på lektionerna. Att hela tiden vara den här samband centralen och har koll på vad händer och ändå inte kunna göra ett duggåta.
SPEAKER_00Nej, och man blir ju någonstans här. Det är ju en sjukskrivning från sitt eget livstans som systemet har skapat. Men det kan ju aldrig sjuktskriva oss ifrån. Nej, precis. Det är det jag menar. Jag har också varit i den situationen både som anställda och som egen företagare när läkaren har sagt att du borde sjukskriva nu, Sofia. Jag vet inte hur det hjälper när problemet inte ligger hos min arbetsgivare.
SPEAKER_00Det får jag en anningspal som inte annat. Det ligger inte där. Utan det ligger i allt det här andra som jag behöver ta tag i. Att ringa till skolan, att förbereda att stå där och vänta för att resurser ska dyka upp. För att få de sekunderna när man är så här: gud kommer det här verkligen gå vägen eller nej, det kommer inte gå väg. Det här stressposlaget, vi är ganska snabba på att bara direkt få upp det. När man väl är på en väldigt hög nivå av stress så jobbar amgdala ganska hårt på att snabbt försätta sig där igen.
SPEAKER_00Plus många saker också. Sen har du ett barn att plåsta om mentalt. Så det är inte bara det här praktiska att få dem till skolan utan det är ofta så mycket omkring livet. Vi är säkert många som har haft de här barnen gråtande sig till oss över en förtvivlan över att leva över att ha du som har det kunden bli alldeles blöda in de somnar. Att vi är den vårdande och händeltagande också och försöka förklara till barnet att det är inte dig du är fel på.
SPEAKER_00Du har inte gjort något fel. Du gör ditt bästa. De känner också en enorm skuld. De ser att mamma och pappa blir ledsna, de ser att mamma kanske måste vara hemma från jobbet mer. Mamma måste åka hem från jobbet för att det går inte. Och sen den här vånden att, och det vet jag mina killar många gånger sa. Vad ska kompisarna säga? Vad ska kompisarna säga att jag bara var i skolan två dag den här veckan? Vad ska de säga att jag får komma senare eller gå tidigare för att det underlättare.
SPEAKER_00Man vill inte stå ut mer än vad man redan gör. Så är det alla människor är ju så kontaktsökande och vill tillhöra en grupp. Ja, så då det stress i sig också. Ja, det är inte lätt. Jag har en kompis vars son också hade svårt att komma iväg till skolan där det är mycket utmaningar och fick inte rätt resurser och stöd och så. Och han sa ju så här: att mamma, om jag bara inte finns, då löser ju sig allting.
SPEAKER_00Då behöver du inte bråkas hemma, då behöver inte syster vara ledsen för att ni inte kan göra saker. Det är jag som är felet i allting. Det är jag som inte klarar av någonting. Om jag inte fanns mamma, då skulle ju allting bli bra. Och jag är väldigt rör när jag säger det. Det är de tankarna och de känslorna som också skapas när det blir på det här sättet. När egentligen om vi går tillbaka lite om vi samarbetar.
SPEAKER_00För att det finns så här. Jag har träffat fantastiska lärare under åren. Jag har träffat mindre bra lärare under åren. Men ibland så tycker jag att vi fastnar lite i den här okej. Och det är förklarligt att vi gör det för att vi är i vår bubbla av att säga, jag vill att min son eller dotter ska klara sig nu. Då hamnar vi på golvet någonstans i klassrummet med läraren för det är den som vi träffar.
SPEAKER_00Och det blir lite så här att läraren behöver ju kunna det här och den behöver ha kunskap om det här. Samtidigt som du sa också innan att de har inte så himla lätt heller. Det är resursbrister och de har inte rätt förutsättningar och det är inga tider emellan och så där. Jag känner att vi behöver mer börja prata om vart är resurserna till skolan? Vart är ansvaret politiskt att lägga resurser hos skolan, pengar i skolan. Annars blir det en pikkastning mellan föräldrar och lärare.
SPEAKER_00Att föräldrar säger att läraren lyssnar inte och gör inte och bemöter inte på ett korrekt sätt. Och läraren säger att jag har massa föräldrar här. Jag har en PNF morser, det har blivit ett begrepp här i gud, som sitter här och bara har massa krav på vad jag ska göra för någonting. Och någonstans blir en desperation om dålig förutsättning för bägge parter. När det egentligen finns ytterligare en part som vi inte pratar lika mycket om, tycker jag förutom vara fjärde år, då pratas det om skolan på nationell nivå att vi ska tillsätta resurser och så.
SPEAKER_00Men sen finns det ändå något slags klapp, mot vad alla tycker och att det ska bli så bra och allting till den kommunala budgeten och avsättning och så. Och jag känner så här att vi måste prata mer om att vända oss tillsammans, mot våra lokala politiker och tjänstemän att säga. Men vänta nu, det är det här vi behöver och vi är överens om det. Sen blir det lite tröstlöst när man har varit på den nivån och pratar i kommunen med ytterst ansvariga och så säger ni att tyvärr, vi kan inte hjälpa din sonför budget med om två år kan vi lägga en bättre budget för det här.
SPEAKER_00Då är han ju rökt. Men då vet jag sagt att kan ni ta till det berättar, och så ser ni till att nästa gäng som hamnar i när sitsen har bättre förutsättningar vad man har. Grejerna det händer inte. Tyvärr, det är den verkligheten jag ser i min egen kommun jag borde i att det har inte blivit speciellt mycket bättre. För barn faller fortfarande mellanstolarna på det här sättet. Och sen är det intressant när vi pratar om politikersansvarig här. För jag var prata med de som sitter med mandat att verkligen göra någonting åt det här. Jag fick vara i riks den 2023 på utbildningsutskottet och verkligen säga face to face.
SPEAKER_00Inte pratistik, inte pengar eller att vi är 19 000 hemma sit, och då egentligen bara berätta min story. För jag sa att det är det här som gör att ni kommer att förstå vad ni behöver göra. Efter en stund jag hade pratat, så sitter de glansegar och delit väldigt berörda och grät, eller jag inte grät med ta. Och så kände jag så här: nu måste man ändå fatta. Jag hade med en namninsamling som heter NPF-säkringskolan, jag hade 11 000 namn med mig.
SPEAKER_00Så jag sa det att jag inte själv här. Vi är det här gäng, och det är säkert jättemånga lärare som också har skrivit på att någonting måste ske. Och när vi ändå är så många manstarka. Och så blir det så här, ja nu då? Vad hände efter det här? Och då har jag i kontakt med en av mina kontaktpolitiker jag har på insidan där, men vad hände? Och då för du att det är ju som att du aldrig var det här. Den här namningssamlingarna har bara blivit av, då ligger du fint fakta i regeringskanslighet eller vad de nu har någonstans.
SPEAKER_00Vad är det som ska till för att det verkligen ska bli förändringar för Kalla och Lisa i klass tre så att de inte sitter där i bilen och djuper ventilera när de ska gå in i skolan. Nu pratar vi om andra barn. Jag är så starkt engagerade än i det här, tack vare att jag är så stor med människor och såförböder fortfarande på vad vi utsätter våra barn och ungar i mycket av okunskap faktiskt. Men mina barn har gått igenom. Jag kan inte tillåta att någon annan får genomgå samma ursäkt med helvete för att vuxenvärlden gör de val vi gör idag.
SPEAKER_00Därför är jag en röst i det här stark röst. För jag känner att det är inte okej någonstans att vi gör det här. Vi hade en jättestor manifestation i Stockholm det var 2015-16 någonstans där. Barn i behov var jättepårams och gjorde enormt bra påverknadsarbete. Jag var där 10 december, det var kallt, det var snöblandar regn, men det var som värme för oss som var där och deltog i den här manifestationen. Då var Gusta Fredolin där och pratar och han var ju skolminister på den tiden.
SPEAKER_00Och då säger han som gav sån hopp till mig att det är mitt förbannade ansvar som ytterst ansvarig politiker hur det är i klassrummer just nu. Det är mitt arbete att se till att det inte ska vara så här. Han är ju lärare i grund och botten så han vet ju vad man pratar om också. Och då vet jag att det tände sitt ljus. Då känner jag så här: Jes, nu! Det händer nu kommer det att lossna. Och vi säger att det har gått elva år sedan eller om det tio år. Och jag har fortfarande i min kontakt i det jag gör idag hur verkligheten ser ut kring våra barn.
SPEAKER_00Och vad vi föräldrar att tvingas göra återigen det här med att det som ursprungligen den här podden baseras på mitt inlägg. Vad är det vi gör för barn? Ja. Det blir ett övergrepp både på individnivå och på systemnivå någonstans. I det som sker. Det var Ann Sofie, jag skulle egentligen kunna prata om det här i flera timmar. Men tiden rinner iväg lite. Finns det någonting som du vill lägga till eller trycka extra på eller någonting inför att vi avslutar?
SPEAKER_00Ja, det vill jag. Därför att det är så många där ute som behöver hoppet och till. Är man mitt i allkamp, mitt i allt svart och man känner att det här vara för tirolighet, det kommer inte bli något med mitt barn och går inte till skolan. Då vill jag bara säga så här. Min äldsa gick ut nig. För de 14 dagar så tar han elektroingenjörsexamen på universitet. Så jag vill inte att ni ska känna sig bara för att det skiter sig i skolan och att man typer rökt nej.
SPEAKER_00Det är en väldigt mödelsam väg tillbaka att läsa i fatt en förlorad grundskola, att läsa gymnasium, att läsa han läser mycket på konvux, för att komma in på universitetet. Men ändå känna och det han säger är så fint att det var aldrig mig, det var fel på mamma det var skolan, som ett Klaret. Och det är era barn också ni som lyssnar på det här att försöka förmåga även om allt det här att du inte är rökt, du är inte körd.
SPEAKER_00Det finns en annan tid efter den här och du kan bli så mycket mer än vad du tror. Jag vill verkligen inbjuta det ehoppet. För jag tror att det är ett jätteviktigt verktyg för att orka det här och ta sig igenom att känna att det finns ett ljus i tunneln och det kan bli bra, det kan bli bättre, det kan bli bäst. Sen vet jag också av erfarenhet att alla landar inte i det här lyckliga paradiset längre fram. Det kan också landa på en plats där man inte så gärna vill vara. Men övervägande måste jag ändå säga att det blir en annan tid.
SPEAKER_00Man måste teleporteras dig till den platsen. Vart kan man vara om fem tio år med ens barn att det finns något mer än det här. Kom ihåg det. Och lite på att du är bäst som förälder. Det handlar varken om dig eller ditt barn. Det är inte ni, det är inte er som det är fel på. Ann Sofie, tack så jättemycket för att du har använt så öppen hjärtat så bjudit in kring någonting som jag tycker att vi behöver prata mer om. Att så som systemet är uppbyggt idag så kräver det egentligen att vi som föräldrar begår övergrepp på våra barn för att få plats i systemet.
SPEAKER_00Och det är inte rimligt på något sätt. Och jag vet att du ska. Du har skrivit en bok Kunga mamman. Jag ska länka till den under det här avsnittet. Och jag vet att du också ska till Allmedalen och ha en namningsling. Så jag lägger bägger de länkarna i avsnittet så att man kan engagera sig och hjälpa till och göra sin röst hör. Så säger jag tack så jättemycket för att du var med idag.
unknownTack.
SPEAKER_00Tack snälla, Sofia, att jag fick komma. Tack. Du har lyssnat på papperskriget, podden som vill göra funkeslivet till en van fråga. Om det här avsnittet gav dig något, en tanke, en känsla att hjälp fler att få samma sak. Dela avsnittet med någon i din närhet. Och vill du att jag ska ta upp just din fråga eller ha en gäst som du tycker att jag borde prata med, så hör av dig. Förändring gör man tillsammans. Och jag hoppas att jag har dig med mig.
Hur släpper man taget om sitt vuxna barn när man inte litar på att samhället tar emot? Jessica Roos är mamma till 22-åriga Hedvig, som har Downs syndrom. Hedvig pratar allt mer om ett eget vuxenliv - men för Jessica...
Veckans gäst är Annika Taesler: journalist, författare och samhällsdebattör som sedan 23 år lever med en ryggmärgsskada och personlig assistans dygnet runt. I det här avsnittet pratar vi om hur som ens...
En varningstriangel och orden ”engagerad förälder”. Det var vad Linnéa Christenson såg i vårdens system när hennes son Vilgot bara var några veckor gammal. Tio år och 52 operationer senare har hon många skäl att...
Vem håller ihop vården när ingen av de 40+ kontakterna har ansvar för helheten? Natalie Eneke är mamma till Elton, som har en omfattande funktionsnedsättning och har levt med vård, habilitering, hjälpmedel och...
Vad händer när du har kompetensen, viljan och uppdragen men systemen runt omkring gör det svårt att faktiskt kunna arbeta? Anna Bergholtz är journalist, moderator och egenföretagare och driver konsultbolaget Unique...