Hur släpper man taget om sitt vuxna barn när man inte litar på att samhället tar emot? Jessica Roos är mamma till 22-åriga Hedvig, som har Downs syndrom. Hedvig pratar allt mer om ett eget vuxenliv - men för Jessica väcker tanken på att hon ska flytta hemifrån mer oro än glädje. Inte för att Hedvig inte ska få bli självständig, utan för att stödet runt henne måste fungera för att självständigheten ska vara möjlig. Vi pratar om gruppbostad, LSS och en kommun som menar att personer med Downs syndrom inte behöver den boendeform familjen ser framför sig. Om att försöka planera ett tryggt vuxenliv när stödinsatserna inte går att lita på - och om varför en lösning som kanske går att ”stå ut med ett tag” kan få helt andra konsekvenser för den som är beroende av trygghet och kontinuitet. Vi pratar också om syskonens roll, om balansen mellan att skydda och släppa fram - och om den stora frågan bakom alltihop: vad händer den dag föräldrarna inte längre kan bära ansvaret? Skicka gärna feedback, förslag och gäster! -------------------------- Följ mitt arbete Jag skriver böcker, driver poddar och utforskar hur människor möter organisationer och samhällssystem. Vill du följa mitt arbete och få information om nya poddavsnitt, böcker, retreat och annat jag skapar? Läs mer här: sofiastigendal.se _____________________________________________________________ Poddvärd: Sofia Stigendal Papperskriget på instagram: @papperskriget Redigering: Elmer Hermansson
Audio and video play straight from the show's own hosting. PodSubs stores and serves no media.
Transcript
From the show. Tap a time to play from there.
Sofia StigendalV skulle behöva krävas någonstans. För att det ska kännas lite mer tryggt och att du inte bara trycker på bromsen.
SPEAKER_01Att vår kommun och väldigt många kommuner. Jag tror inte vår kommun är polisanmelda nu. Och jag säger det nu för att jag hoppas att de blir det. Om det är vad som krävs för att man faktiskt ska leva efter LSS, som ju är lagständade rättighet är att jag kan inte förstå hur kommun efter kommun kan få begå lagbrott och ingenting ända. Så för att jag skulle känna mig lugn, då skulle ju hon få de här insatserna som man kan söka via LSS, idag har hon ingenting.
SPEAKER_01Daglig verksamhet, det är också tydligen en LSS-insats. För mig är det så självklart att man ger någon som kan en sysselsättning. Men i övrigt är hon nekaren precis all. Det här är papperskriget.
Sofia StigendalEn podd om funkysvardagen bakom skolav och myndigheter. Om barn och vuxna som inte passar in i normen. Och hur de och anhöriga får bara konsekvenserna när systemets bristare blir individers ansvar. För dig som vill förstå hur samhällsbeslut landar i verkliga liv och vad som krävs för att förändra systemet. Välkommen! Välkommen till papperskriget. Jag tror att de flesta föräldrar någon gång har tänkt tanken att hur blir det när barnen flyttar hemifrån.
Sofia StigendalOch har jag ställt mitt barn i kö tillräckligt tidigt nu för att det ska få en plats. Få ett förstahandskontrakt, är det ens möjligt idag? Har vi någon buffer så att man kanske får in en fot på marknaden, eller det är också kört. Herregud, hur blir det med mig och min partner? Vad tomt det kommer att bli? Vad ska vi göra för någonting? Jag tror att de flesta har tänkt tanken, hur blir det? Hur gör jag för att släppa taget? Hur är det att gå från att ha ett barn som går från att vara barn till att vara ungvuxen med allt vad det innebär.
Sofia StigendalOch de här frågorna har vi såklart också när vi har barn med funktionssättning. Det är det som är temat för dagens samtal. Vi ska prata lite om hur det kan se ut. Vilka känslor har man, vilka möten har man för att få det här att gå i loss? Ja, hur ser det ut helt enkelt? Och dagens gäst idag är Jessica Rosramkvist. Och vi ska samtala om det här och mycket, mycket mer. Varmt välkommen till podd, gesseret. Du tack. Så roligt att få vara med.
Sofia StigendalJa, jag sitter ju själv här med ett barn som min äldsta är 14 år. Och jag börjar redan tänka sig här: han ska flytta hemifrån. Hur ska det gå till? Det känns väldigt tajmat från ett självst perspektiv också ha det här samtalet. Kan du inte du berätta lite? Hur ser det ut hos dig? Vi har ju det här samtalet av en anledning. Hur ser din familjekonstellation ut?
SPEAKER_01Min familjenkonstellation ser ut så att vi har. Nu har jag på säga, tre vuxna barn, men vi har ju fyra vuxna barn var av vår yngsta docker, Hedvig går kvar hemma. Hedving är också vuxen. Hedlig har den syndrom och hon blir 22 år nu i augusti i år. Så hon är ju vuxen och ändå inte. Och den här tiden med att hon ska flytta hemifrån, den kryper ju närmare. Och den är som det ser ut nu, tycker jag är mer orolig än rolig.
Sofia StigendalVi ska gå in på det. Jag tänker att vi börjar lite med att säga: hon är 22 år, och du säger så här, hon är ju vuxen och så är hon ändå inte det. Vad betyder det?
SPEAKER_01Det är alla åldrar i 1. Ibland är hon som 22 år. Då pratar jag egentligen om hennes intellekt, vad hon förstår, hur hon beter sig och så vidare. Men ibland är hon som 15, ibland som 12, ibland som åtta, kanske ibland till och med som 5 när världen rasar över något som du och jag kanske tycker är en små sak, men som i hennes värld blir väldigt, väldigt stor. Så på något vis, fast hon är snart 22, så har vi ändå lilla barnet kvar i helvete.
SPEAKER_01Vilket gör att jag på något sätt är småbarnsmann fortfarande. Till viss del tror jag alltid kommer vara det.
Sofia StigendalOch hon har du, hon har tre syskon, äldre tyskon.
SPEAKER_01Ja, precis. Vi är inte en kärnfamilj. Så jag har två barn sedan tidigare och min man har ett barn sedan tidigare, så har vi hälvit tillsammans. Så hon har tre stora syskon. Och de har ju alla flyttat hemifrån.
Sofia StigendalSå det har varit med om det här företänke i alla fall. Att barnen flyttar hemifrån, det här som jag sa någonstans att hur ska det bli? Har vi satt om kö och det där?
SPEAKER_01Ja, det första som slog mig när de flyttade hemifrån, min masson flyttade hemifrån lite successivt nästan redan från gymnasiet och borde mycket och sin mamma först. Medan mina barn flyttade hemifrån ganska tätt, de här två grottungarna. Det som slog mig mest vara att ingen hade talat om för mig hur ont det skulle göra. Det är inte bara det blir tomt. Det är ett roligt steg. Ett naturligt steg i livet.
SPEAKER_01Men här är ju vad jag tycker ont i hjärtat, för du behöver det inte längre eller vad, typ den? Jag kan inte riktigt säga vad det var. Med barn så är det ju så att en epåkitar slut och ny tar vid det så först är du föräldrarledet, sen tar den tiden slut, och då är det dagigstiden tar den slut, så är skoltiden. Så man är på något sätt van vid de här grejerna, men här blev det så definitivt. Nu var hela. På något kändes det som att min mamma roll var över.
SPEAKER_01Nu har de gått hemifrån i jättemånga år. Det blir ju inte sämre. Man har ju en sämre relation tvärt de. Man har ju en annan relation. Mer på vuxen basis. Men heller, det kommer det inte bli riktigt så heller, tänker jag.
Sofia StigendalNej, och vad tänker du där? Hon är 22 år, har ni pratat om att hon ska flytta hemifrån. Eller känns det bara som att det kommer inte gå för att hon har som blandad ålder. Någon gång så måste hon ju bo själv, rent.
SPEAKER_01Ja, det är ju så att mål. Verkligen vårt mål. Och vi har ju pratat med henne om det länge. Och hon har varit väldigt emot det. Hon har sort trevligt här. Hon har inte haft någon längden. Då har vi lite pushat och sagt att du kan gå kvar hemma så länge du vill, men vi tror att UMA idag kommer vilja flytta hem ifrån, precis som dina syskon har gjort. Så vi har pratat ganska mycket om det här så att när hon tog studenten, det enda hon önskar sig, det är var saker till sitt framtida hem.
SPEAKER_01Vi har så mycket grejer på vinden som är hennes första lägenhet. Sen har hon successivt börjat prata om det mer och mer. Hon vill inte flytta en. Men hon pratade om det. Nu, när det ser ut som det gör inom LSS och inom olika kommuner och kommuner där vi bor, så kan jag känna att jag nästan bromsar lite. Jag vill ju inte bli en sån här mamma som har mitt barn hemma hela livet. Det är inte att göra varken helle eller mig tjänst.
SPEAKER_01För en dag orkar inte jag en dag blir jag gammal. Men just nu känner jag mig inte alls trygg med om hon skulle flytta hem ifrån. Och det är inget med hennes åldrar att göra. Vi har ju hela tiden sett framför oss att hon skulle kunna ha en egen lägenhet i ett gruppboende där det finns personal. Nu har vår kommun sagt till oss att ingen i den här kommunen som har den symbrom kommer få en gruppbostad. Och det känns ju inte tryggt för hon behöver vuxna omkring sig.
SPEAKER_01Så just nu ser jag inte fram emot en dag när hon flyttar.
Sofia StigendalNej, just nu så fanns det inte någonstans att flytta om jag fattar det rätt.
SPEAKER_01Nej, då säger de att vi ska sätta henne i en vanlig kommunal bostadskö. Det har ju inte vi gjort eftersom vi ser att hon behöver så mycket stöd. Så skulle hon få en lägenhet nu om vi sätte hen i en kö, då skulle de ju för det första få det i ett bostadsråde. Det faktiskt kanske ingen vill bo. Där det är lättast att få lägenhet. Det känns trygt. Och då menar jag kommuner på att de kanske skulle kunna få boende stöd och vi menar att det räcker inte. Men nästa grej är ju att hon jobbar ju om daglig verksamhet, hon har ju väldigt låg inkomst.
SPEAKER_01Så jag tror inte att hon skulle få ett förstandskontrakt och lägenhet för det kräver ju en viss inkomst. Jag tycker att det är lite moment 22 just nu.
Sofia StigendalJa, det blir ju lite systemfel någonstans. Man hänvisar till någonstans där man egentligen har råd att bo en sin gång heller.
SPEAKER_01Och det här med att ha boendestöd och vad jag några gånger i veckan eller någon gång varje dag eller vad det kan röra sig om. Det räcker inte för de är ju inte där när någonting händer. De är ju inte där när hon bli ledsen, när hon går i vuxen, utan de kommer ju dit för att göra saker, hjälpa hen och städa och lagar mat och så vidare. Det handlar kanske. De är ju inte där för att trösta henne eller hennes värdrasar, eller när hon har haft en madrum, eller när hon vaknar och är sjuk, till exempel.
Sofia StigendalJa, och då tänker jag så: då får man påminna sig om att för du säger så att man vaknar upp och har en madram och är ledsen och så är det ju också de här olika åldrarna, man kanske är inte mer än 10 då när man är väldigt ledsen. För jag menar, de flesta av oss, de som flyttar hemifrån är 22, det är klart att man kan vakna upp och man är ledsen, och livet är bra och det händer någonting och så där. Men jag menar bara skillnaden mot att i det här fallet vakna upp och ledsen, kanske inte känner sig tryggt, kanske inte känner igen sig riktigt.
Sofia StigendalElsa.
SPEAKER_01Ja, och med andra barn så har ju på något sätt. Deras liv har ju inte varit utan smätta alls. Det är ju ingen liv som är, men de har, jag kan känna att de har verktygen att hantera livet. Och det har inte Helving på samma sätt. Och hon omfattar ju av en sless av en anledning. Och ska de då inte få det stödet som hon nu ska prata som det tråkiga termer som har rätt till, dåstår jag inte hur vi ska kunna vara trygga i att hon kommer ha det bra.
Sofia StigendalOm vi backar bandet lite, för du säger så här att kommunen tycker att vi borde ha satt den i kö och de hänvisar till boendestöd och så. När påbör ni den processen, när började ni prata med kommunen om att vi har en dotter som ska flytta hem från vid något tillfälle.
SPEAKER_01Vi har alltså inte pratat, det är inte vi som initierat det för att det är inte aktuellt för Hedvingen nu vill ju fortfarande inte. Utving och jag var på ett annat möte hos kommunens LSS-hanläggare. Och det handlade om. Det handlar i håller på säga, daglig verksamhet, men det gjorde det inte. Det handlade om ett läge som hon gärna ville vara med på. En LSS-insats där väldigt många av hennes vänner är med på det här läget. Och så ville Hedri också vara med. Och så har vi sökt tidigare och så har vi inte fått vara med.
SPEAKER_01Och sen kommer vi till kommunen på ett möte där hon själv skulle få berätta varför hon ville ha det här lägret och så vidare. Under det här mötet så tar den här LSS-handläggaren upp boendefrågan. Och det här var då kanske. Det kan ha varit så länge som två år tillbaka. Jag vet inte riktigt. Då var Helle absolut inte inne på flytta hemifrån. Så när hon börjar ta upp det här med bostad, då blev ju helt jätterolig. Och tittar ju på mig och undrar, vad är fråga?
SPEAKER_01Vad är det här för möten? Ja, precis. Jag vill ju inte flytta hemifrån. Och så försökte jag dämpa det här lite så att det är ju inte aktuellt just nu. Men så kom det här som hon sa att du kan inte vara säker på att helvy får för att ungdomar med downsynder, de behöver inte en gruppostad. Det har vi beslutat här i vår kommun. Och då gick jag igång lite. Och sen till slut kan jag säga att vi bryter det här för att det var inte det här vi var här för att diskutera för att jag såg att Hedvig blev orolig. Så vi har inte sökt en bostad nu.
SPEAKER_01Det började med att hon på det här mötet sa, har ni ansökt en bostad för Hedvig? Nej, så har det inte gjort för att vad jag har förstått så har kommunen skild, tror jag att inom sex månader från det att vi söker en LSS-bostad, eller BMS-bostad heter ju det här som vi annars kallar för gruppostad. Så har kommunen sex månader påstå fram det här. Och det var då hon sa att ja, men det gäller ju en gruppostad. Det kommer inte Helvi bevis.
SPEAKER_01På den vägen kommer vi in på det här. Så vi har ju inte sökt det något mer. Men hedvi har, framförallt en nära vän som har sökt en sån här bostad nu men inte får. Så jag har ju lite slutat pusha för det här. Jag får se vart hela den här debatten tar vägen, för nu är det på tapeten på många olika sätt. Och du är på Anders Lagor här från FFB och berätta att de inte är i van med kommuner längre utan de tar ett seg till och polisamälla kommunerna. Och jag vill ju tro att det här ska leda till något positivt för målgruppen som faktiskt är människor som omfattas av LS.
SPEAKER_01Så med stor oro försöker jag sitta lite lugnt i båten och är ganska tacksamma att hävda inte just nu pushar för att flytta hemifrån.
Sofia StigendalOch om hon skulle pussa för att flytta hemifrån nu? Jag tänker så här, alla de här känslan är min son är 14 år. Och jag har ett virvare av känslor redan nu. Det är inte alls aktuellt åldersmässigt överhuvudtaget att han ska flytta hemifrån. Men jag tycker att det här som är en tyngd på mig redan nu. Vem borde jag kontakta? Hur ska jag göra? Hur kan jag ändra det här? Min son har inte dammsynder, men jag har hört det där, att just den kategorin har utstängs, men det är ju fler kategorier som någonstans utstängs, eller man nisar ner vem som har rätt.
Sofia StigendalJag känner lite så här. Vem ska jag ringa? Vem ska jag göra? Jag vet inte, var du, eller vad är du och din man i det här?
SPEAKER_01Vi pratar ju mycket med andra föräldrar. Lyssnar ju mycket och följer vad FB gör nu för den här målgruppen. Och det här att kategorisera olika människor i olika diagnoser och säga att den här gruppen har inte rätt till det. Jag kan inte så mycket om andra diagnoser, men jag tänker att det är likadant att det finns ett stort spektra av vad du klarar av. För har du den syndrom så kan du vara i behov av oerhört mycket stöd, men du kan också vara relativt självående, vilket inte betyder att du kan klara det utan vuxen stöd ändå.
SPEAKER_01Så det här att man klarar ihop, det är ju helt befänkt. Så jag är engagerad i olika föräldragrupper och följer den här debatten väldigt noga. Hur det går till på BMS-bostäder om man nu ska använda den ratta termen, alltså gruppstäder. Hedvig har ju också lite kompisar som är äldre, både med de synder och andra diagnoser, som har flyttat hemifrån. Vi försöker jusna lite. Hur har de egentligen på sitt boende och hur går det till och får dem hjälp de behöver.
SPEAKER_01Sen för ganska många år sedan, eller säkert tre, fyra år sedan i alla fall. Fyra är nog, så var vi några föräldrar från olika kommuner där vi borskommuner och som gick samman. Vi pratade först om kan vi starta ett föräldrarkooperativ? Det finns ju sådana gruppen som är startade av föräldrar och som drivs som ett föräldrarkooperativ. Så vi pratade med flera stycken av de här. Landar kanske i att det kanske inte är helt optimalt, för att vill jag gå där och klippa gräset när jag är 80 år, vill jag ha det här ansvar, orkar vi det.
SPEAKER_01Det är en massa juridiska frågor också. Vad händer när vi inte orkar med vem tar över vad det sjuknätet då för våra vuxna och barn som ändå är våra barn. Men då finns det olika alternativ. Då hittar vi flera grupp och städer där man vara startade av föräldrar men de drivs av kommunen. Men föräldrar har startat upp hela verksamheten och skaffat lokaler och så vidare.
SPEAKER_01Se till att det här blir ett riktigt bra boende så kommer kommunen in sen. Då kan man inte handlocka personal så som man kan göra på ett föräldrarkooperativ, då är det kommunens personal och så vidare men att man har ett fint samarbete. Då har vi pratat med föräldrar från fyra olika kommuner som pratade om det här, alltså i närheten för då tänkte vi att det måste bli bra för våra barn. Då kanske man får flytta över kommungränsen. Vi var i alla fall öppna för olika alternativ.
SPEAKER_01Just den kommunen vi bor i, har vi fortfarande inte fått Zoom-öte med, så vi har fortfarande inte fått berätta vad det här vi vill. Det känns inte så hoppingivar. Det känns ju väldigt nogalanta ointresserade eller vad det nu beror på. Och så fick jag jag i mej och påminna om det här mötet vi ville ha. Och så dröj det fyra månader så fick jag ett svar. Vad var det ni ville prata om egentligen? Ja, för det var ju det här och det här, ja nej, det har vi ingen möjlighet till. Och så fortsätter jag så gick det fyra för månader till. Men vad är det ni vill prata om?
SPEAKER_01Det är ju det här och det här. Och vi har gjort det seriöst. Vi har varit i kontakt med olika arkitekter som bygger BMS städer. Vi har verkligen gjort ett grundligt jobb. Men just där vi bor, där har vi inte ens fått träffar dem och prata mer om. För det hade ju annars varit en lösning där vi hade känt oss lite tryggare då.
Sofia StigendalJa, men precis. Det låter så konstigt att jag tycker att det är så många som ändå säger att vi vill ju att alla i vår kommun, i vårt samhälle, alla ska må bra, alla ska inkluderas. Och sen så har man det här att så här att vi får inte ens till ett zoom-möte.
SPEAKER_01Och det låter ju bra. Skulle vi fråga politikerna i vår kommun så tror jag att det skulle låta jättebra. Men det är ju lite som i samhället i stort själv, säkert bland vänner och bekanta hur lätt det är att säga att jag står bakom alla lika värda. Ja, vad gör du för det här? Så på något sätt, de här orden, de här fina ordena, jag ger inte så mycket för dem längre när man inte kan visa i handling.
SPEAKER_01Sen tror jag, när man pratar personal och så när man kommer så långt, då gör det ett fantastiskt jobb utifrån de förutsättningarna, det är inte där det felar, tror jag. Det kan säkert finnas en del och önskar där också. Men det gör det i alla arbetsplatser. Det finns de som engagerar och det finns de som sker det absolut. Och det där kan ju växla över tid. Men där är vi ju inte ens, utan vi är långt långt innan det, och det känns jätteroligt.
Sofia StigendalNu säger du så att i vår kommun så är det så här. Har du funnits planer, en tanke någonstans kring att säga: okej, vi flyttar. Är vi liksom där?
SPEAKER_01Det är vi inte. Men visst har jag och min man bollar den frågan. Är det så vi ska behöva göra. Men det kommer också nästa aspekt in. Det är det bra för Hedvå. För hon både en ganska liten ord. Vi har bustränat, hon kan ta bussen in själv och fika till centrum och fika med kompis. Hon kan åka köpa sitt laddarsgod själv och tar sig till och från sina två olika arbetsplatser.
SPEAKER_01Folk känner igen henne. Naturligt är några hundrar som bor här. Men många känner igen henne och det är också tryggt. Sen går det att lära om om vi byter kommun, men hennes trygghet, hennes vänner, hennes aktiviteter. Allting finns ju här. Och vad skulle det göra med henne vet ju inte vi. Så skulle man vilja ha en garanti för att den här kommunen tar hand om ditt barn.
SPEAKER_01Men ringer ju en annan kommun idag och säger att vi har en dotter och hon vill flytta hemifrån. Och här i kommunen så får beva son sannolikt inte en gruppostad. Kommer de få det och ser? Då blir svaret att du kan inte få ett sånt förändsbesked utan det kan vi tala om för att det har flyttat hit. Det är det ett lotteri och det är en ganska stor apparat att byta kommun. Då får man i så fall gå lite på hörsägen från andra föräldrar tänker jag vars barn har flyttat hemrån i olika kommuner och se vart det kan vara bra.
SPEAKER_01Ja, precis. Kan åtsen vara lite högre här. Det är fortfarande en granskning. Så nej. Där är vi inte även om frågan snurrar i huvudgyllan. Vi har funderat på, ska vi flytta härifrån i huset här där vi bor, och ska vi hitta ett hus med generationsboende förändra också. Jag skulle ha sin egen lägenhet. ändå med närheten till oss. Istället för till annan personal. Men det blir ju inte heller bra för vad gör vi den dag när vi inte orkar bokvar i det här huset när vi blir gamla.
SPEAKER_01Vi kan ju sälja ett hus med det undan taget att den här lilla hyruse måste få bokvar. Det funkar ju inte. Så på något sätt är det lite grann att skjuta problemet framför sig.
Sofia StigendalJa, någonting som jag tänker också, någonting som jag har funderat på själv, utifrån just det där du säger med att blir det för Hadvid att flytta byta miljö och det där. Om man utanför lite den här bubblan, så tror jag att det där kan vara så svårt att förstå. Jag är nog precis som du att säga, då skjute jag det hellre framför mig för jag vill ha en så långsiktig lösning som möjligt. För att om min son flyttar hemifrån så kommer den miljön kommer att betydas otroligt mycket.
Sofia StigendalBåde miljön och människorna runt miljön av människorna och det ska klicka och det ska funka.
SPEAKER_01Och det är så skört. Det har skört. Och det tror jag, precis som du sa. De som inte i den här bulgan kan inte ha den förståelsen. Det är roligt att man inte har det. Men min elsta dotter, hon flyttade, hon har duat köpen hand så skulle de flytta till Stockholm och fick tag i litet lägenhet för den är som ett litet rumbar. Och det var möblerat och hon tyckte det var fult möblerat. Då kan man ju ändå säga så här: vi tar det så du tak i ruvet och sen letar du något annat.
SPEAKER_01Det är jättebra. Men vi kan inte göra så med egentligen. För att då rökar vi på hela hennes. Det måste funka. Det måste vara en lägenhet som är bra för den här, det måste finnas personal så att hon är trygg. För det går inte att säga att ta den här ett år och känner lite otrygg. Det blir bra så har vi förstört i hennes liv på något sätt, hela hennes trygghet. Jag fattar att det är svårt att förstå när man inte har varit i den bublan. Och då har hon ändå.
SPEAKER_01Hon är inte den som har svårast för sig. Utav om man ser till kategorin människor. Det är hon inte, men hon är fortfarande inte själgående.
Sofia StigendalNej, jag tänker så här. Det finns så många nyanser av hur vi fungerar också, som jag tror att det är det som gör att det är så svårt att förstå. Jag vet ju min son till exempel kan ju bli så här att om han har gjort illse eller någonting så kan han direkt gå till katastroftanken om stanna att säga, nu kommer jag dö. Och någonstans blir det samma sak i den här att säga till honom att du bara, stå ut här bara ett halvåret år. Han merser den långsikta.
Sofia StigendalHan ser det som slutet, han ser att det är så det kommer att vara.
SPEAKER_01Ja, och det är alltså tid överlagen är ju ganska ogreppart. Ja, precis. Kan man inte. Nej, man kan inte göra så. Man måste också. Man måste handska varsamt med de som har någon form av funktionsrikedom. Och det kan krävas mer varshet i vissa läggen och mindre i andra. Men ingen människa omfattas av LS för skojskull. Du gör det för att du behöver, och att man då inte får de här faktiskt lagstadade rättigheterna, det är helt absurd för individen.
SPEAKER_01Och det är fruktansvärt oroligt för alla allöriga. För att du har ett barn som du vet alltid kommer vara beroende av andras omsor och andras stöd. Och ska du lämna det finaste du har du in förvåg. Det är ju en föräldrar som vill göra det. Nej, vilken föräldrar vill göra det. Nej, men så är det ju kostnaderna för det är att man går sönder själv. Helviga inte gått sönder nu för hon är ju inte där.
SPEAKER_01Hon tror att allt kommer bli jättebra om flyttar hemma från när hon vill det. Hon är så trygg i det här att jag borma så länge jag vill, för det är så trevligt här som pappa. Sen är jag flytta, då flyttar jag. Hon tror ju att det kommer bara vara jättebra. Så oron idag är ju inte hennes så bärar, utan den är ju vår. Och du säger att du oroade redan här 14, jag känner igen med det. Och den här oronen är ju. Den ligger ju där mal.
Sofia StigendalJa, och jag som jag har andra barn också, så kan jag verkligen jämföra känslan med att så här. Men jag är inte dugg orolig. Jag ser nästan fram emot, inte fram emot att de ska flytta det ska jag inte säga. Men jag ser fram emot att de ska få gå på sina nitar, få sina nycklar till ny bostad. Gör det alla kiffet för att testa på sig, se vad de har råd med. Jag ser fram emot att de ska växa i livet med allt vad det innebär.
SPEAKER_01Och det är det som är meningen, du har ju dina barn till låns, och sen tar de klivet ut i vuxen världen. Och även om jag tyckte det var oerhört smärt att flytta hemifrån, så var jag ju samtidigt också så himla glad för dem. För man kommer ihåg just som du sa, nyckeln till första år. Det är så mycket som är roligt och läskigt med det. Men de vet ju att man finns kvar. Men jag vill ju inte att Helvis ska gå på nyta i livet som hon inte kan lära sig av.
SPEAKER_01För det är inte säkert att hon lär sig av dem.
Sofia StigendalNej, precis det där. Det är inte äkert att det är en lärdom. Det bara blir ett traumatiskt händelse, precis.
SPEAKER_01Och det är tuffix. Honde vara på läge förra veckan första gången, hon har svårts att vara borta. Hon så var gärna hos sina syskon och hos sina motrar. Men annars tycker hon är jobbet så här första gången. Eller hon har varit på något läge via kommunen och det gick så där. Så vill de gärna åka på det läget och då skulle man bo på en folkhögskola så man hade verkligen sin eget rum med eget barrum. Som första kvällen känns nästan som jag har flyttat hemifrån och jätteglad och så här.
SPEAKER_01Hade det varit mina andra barn, även om de var i hemlängden. Så hade jag ju liksom att du får ringa om det något. Vi ses ju på fredag. Man hade hittat att de löser det. Då ringer om gråter. Eller om gråter, då ringer de till mig, så tröst mig. Men med hänvis var det här: jag satt med telefonen i handen nästan hela tiden. Och jag var så beredd på att få åka mitt i natten och åka och lägga mig ska fötter sig den här 90 på en folkhögskola. Och då kan jag ju känna att det finns säkert de som tycker att här gud är där lösen.
SPEAKER_01Fast jag vet ju inte. Och åker inte jag om det blir så traumatiskt. Eller få tag inom personal. Det var inte så mycket personal kvar där på natten, men det var några stycken. Alltså, det blir så stort allting. Min oro blir stor, hennes tårare blir större än en annan 202. Det går inte alltid att resonera på samma sätt. Det går inte att säga att du vet, vi ses på fredag, det blir bra. Det funkar ju inte så.
Sofia StigendalNej det gör inte det. Jag får så mycket känslor och tankar från mitt eget liv också när du säger de här sakerna. Och jag tänker också på den här, den här rädslan som jag går runt med lite och så här att kommer de vara snälla mot honom. Kom de bemöter honom? Jag vet ju exakt hur jag ska prata, hur jag ska göra. Det handlar om att jag måste anpassa mig jättemycket. Jag måste vara väldigt medveten om mina triggers och mina beteenden och hur jag formulerar mig och jag gör ju det.
Sofia StigendalMen bara att någon inte gör det, kan uppfattas från honom som värst, alltså att det blir jättejobbigt i sig. Ta det till att någon kanske inte är så trevlig. Eller är lite så här: ja, eller gör sig roligt på man förkost, jag är ironisk. Det finns så mycket och jag vet att man inte ska förvänta sig. Man ska förvänta sig att människor är goda. Most alla är inte det.
SPEAKER_01Men alla är ju inte det. Jag känner egentligen så väl. En av mina sistar inom LS, hon arbetar på en gruppos och har gjort i alla år. Till och med på den tiden innan det fanns gruppstäder eller var institution. Nu bor hon 50 40 mil ifrån mig. Och jag önskar så att hon borde här så att hon kunde jobba där hälligen dag ska bo. För hon älskar sitt jobb, hon älskar de boende hon arbetar med och gör verkligen alltid som är bäst för dem.
SPEAKER_01Som bor där hon jobbar. Så frågar jag henne här att jag känner mig lite oroliga att personal kanske inte alltid är snäller eller att det förekommer ironi eller att man gör sig rolig på någons med kostnad. Är det befogat? El är jag bara lite hysterisk. Och då säger hon att nej, jag tycker att den röds är befogad för att alla som jobbar med det här är Rågstatus cirke vill inte jobba med det här. De vill inte vara där. Och alla människor är inte snälla, även om de allra flesta är det. Och det där skrämmer mig också jättemycket.
SPEAKER_01Tänk om den inte snäller mot hänna. Tänk om någon hecklar henne, ger spur och kommentarer. Då blir hon jätteosäker i sitt eget hem. Och sen visst, man ska inte måla fan på väggen och man ska inte ta utastrofer i förskott. Men man kan heller inte blunda för hur det ser ut.
Sofia StigendalNej, det är väl just det där. Be oss inte att blunda för hur verkligheten faktiskt ser ut. Jag har också hört det där från så många i min närhet att säga, Sofia, det finns ju jättebra ställen och det är liksom herregud, och det finns de som älskar sitt jobb och sådär. Ja, jag är också med i många grupper där jag får höra precis motsatsen. Och det är inte en enstaka företeelse, utan det blir som ett mönster när nu till och med FUB går ut och polisanmäler boenden.
Sofia StigendalOch tjänstemän, och hela kedjan någonstans. Då känner jag så här att det måste ta oss på allvar.
SPEAKER_01Det är våra barn det handlar om. Det är det finaste man har. Man går över lik för sina barn. Jag kan nog vara en katastroftenkare absolut, men det går inte att säga i att det tar vi om det sker. För då är skadan sked. Då är det inte en liten skada. Nej, då har ju det lagt kanske all trygghet.
Sofia StigendalNågonting annat som jag funderade på tänker om du möter det här också, eller har det i er familj. Jag vet ju till exempel att aprop läger. Min son var på ett kommun läge, det var inte ett anpassat läge, men de tog extra personal. De gjorde det helt fantastiskt gjorde de, så jag är supertacksam över det. Och så frågade jag hans yngre bror, som redan hade varit iväg en gång på läget, vill du åka samma vecka som din äldre bror?
Sofia StigendalEl vill du ha en annan vecka för att någonstans. Vill du vara med honom eller vill du vara fristående? Han funderade och så sa han så här att jag vill vara där. Jag vill vara där samma vecka som honom. För då har jag lite koll på honom. Och då kan jag veta att han lår bra. Och vet du vad mamma skulle han bli jättejobbigt? Jag är mycket snabbare än honom, så jag kan ju springa därifrån om det skulle vara så. Det var liksom takk på det.
Sofia StigendalMen just den där ansvarskänslan, för jag tänker så här, det är ju faktiskt inte bara vi föräldrar som någonstans påverkas av den här oron och ansvaret och hur ska det bli och när jag fyller åt det och så där. Utan någonstans. Jag märker det redan nu på mina barn som ända sedan hans lillebror var 5. Har ju han varit så här: okej, jag börjar ju ta hand om dem på något sätt. Jag behöver hjälpa till.
Sofia StigendalJag behöver stötta. Jag ska göra det här. Känner du igen det?
SPEAKER_01Hedge ju yngst, och hennes syskon var brödarna var sju och systen var 9, hon kom. Så blev det ju knepigt på en gång. Helven var jätte sjukt hon kom, och det var svårt hjärtsjuk och sen hade hon är ett fel i termen, så det var ganska krisigt med henne. Och även om man försöker inte visa det, så är klart att de förstod det. Jag kan ju känna att de från dag ett har de stått på hennes sida. Det kan ju vara alltifrån blickar. Man ser ju Helviga att hon har det syndrom och folk tittar.
SPEAKER_01Som Henri säger, man kan titta på rätt sätt, säger hon, för hon känner av om det på rätt sätt eller på ett inte lika snällt sätt. Det behöver inte vara elakt för det. Det kan vara nyfiket på fel sätt också. Men att man mer glor. Och det såg jag tidigt på syskonden hur de hur de faktiskt ställer sig mellan som kunde titta på deras lilla sister, hur de kunde blänga tillbaka, så som jag har gjort. Och jag kan känna att de tar ett stort ansvar.
SPEAKER_01Och hennes bästa finns ju med dem hela tiden. Min son, han har två små vani idag, så han är ju ganska fullt upp, men har ju också de här föräldrarkänslerna, de går ju inte förklara för någon som inte har barn riktigt. Jag ser hur hans tankesätt kring Hedvig. Det är inte så att han beskyder henne mer nu, för de har alltid varit väldigt begydda om henne. Men han kan se det på andra sätt.
SPEAKER_01Det är andra saker som gör att hans hjärta går sönder. För att han vet hur det är och ha ett föräldrarhärta. Hedvig, hon tycker att de går på krogen och det fick nog göra något varnå med sina tyskon. De är helt fantastiska hennes tyskon och ställer upp för allt hon vill. Jag kan inte låta henne gå på krogen med vem som helst, men med sina syskon törser ju det. Och då har jag frågat lite hur bemöter folk henne på krogan.
SPEAKER_01Det vet, det kan ju komma vad som helst. Och folk är onnyckra. De beskriver det som att det är bara positivt. Alla villas med henne. Det blir ofta så att hon står i mitten och har ett helt gäng runt sig som inte de känner, alla är snälla. Men då sa minnes systor och min nästa dotter första gången de var på krogen ihop. Men mamma, du vet att jag tror inte låta den gå på talet själv. För där står ju folk och kanske säger något elakt för hamfatet eller något sånt där. Det skulle vi inte göra ändå för vi vet inte om hon hittar tillbaka på en kron.
SPEAKER_01Man sa att jag står inte ens utanför det. Jag går med in och så står jag utanför toalettan istället för att ingen ska få. Och det där tänker jag att jag tror att jag tyskon har på något sätt. Man skyddar om man. De är inte bli skydda som att man deltar med, men man skyddar om man värnar människan som är deras tyskon. För det är inte alltid andra ser människan ibland ser de en diagnos bara. Det blir fel. Först och främst är man ju en människa.
Sofia StigendalJa, jag tror att det där beror väl också på hur vi pratar om det i samhället, alltså mer och mer som att det inte är människor. Utan vi pratar mer om diagnoser och vad det kostar typ.
SPEAKER_01Ja, så tror jag också hur samtalen går hemma runt köksbordet. Vi var lite ny på dagens förskola. Så skulle hon byta från småbarnsavdelningen till stora barnsavdelningen från tre. Då på första föräldrarmet så vet jag inte om det var mitt initiativ eller pedagogernas initiativ, men vi enades i alla fall om att jag skulle berätta lite om Hedving därför vi använde tecken som stöd. Att hon visst hör, att hon förstår.
SPEAKER_01Men vi behöver ge henne tecken för hon är språkförsenad. Och vi sa också att undrar ni någonting så fråga vi är inte hemliga fråga heller om du går att göra en egen sanning. Och då var det en mamma som hade en flicka på avdelningen som kan vara till kanske 4 år eller Hedvig. Då säger hon att jag har frågat min flicka om det tycker att det är något konstigt med Hedvig. Tänkte jag säga. Vad planterade hon nu?
SPEAKER_01Ja, precis. Vad menar du? Hon så säga att det är inget konstigt med Hedvig. Lite annorlunda jag väl. Så den här flickan, hon är jätterolig för hon var väldigt rolig. Ja, fast någonting ser du är annorlunda. Det sa jag till min dotter som då. Ja, då slut hade den här lilla flicken sagt att hon har ju haklapp, när vi äter att det är ingen av oss andra som har. Och pressade ju henne till att komma på något som var annorlunda i hennes värld såg ju inte den extra kromosomen eller sådana syndrom.
SPEAKER_01Henne spelade ingen roll att helle vara språkförsenad utan det var ju roligt att läsa tecken. För henne spelade ingen roll att hon kanske behövde en hand och hålla i någon klättar upp till ruskanan. Utan då planterar vi den här mamman det hos henne. Och det är där jag tänkt på så många gånger efteråt att hur vi vuxna uttrycker oss hämma vid köksbordet, hur vi pratar om andra barn, även om andra vuxna. Det gör ju någonting med de här små barnen som sen vi vill ska växa upp och vara inkluderande och snälla människor.
SPEAKER_01Så jag tänker ha ett ansvar. Alla har ett ansvar som är långt mycket mer än att tycka att alla är lika mycket värda. Det räcker inte att tycka det. Du måste vara i det, du måste prata så i allt du gör.
Sofia StigendalJa, och kanske ska vi faktiskt lyssna mer på våra barn i det. För jag har exakt samma känsla från när min son gick i förskolan. Och använder en synnedsättning så att de hade markerat upp över alltid i trappor och i badrum, och det fanns blå sträck, och det var överallt fanns hur mycket saker som helst. Jag hörde en föräldra kom och bara det här för släpt och hur blir det, vad fullt det är och sådär och att verkligen dömde ut miljön hur det såg ut.
Sofia StigendalOch så tittade hennes son på henne och bara: men mamma, det där är ju för att han behöver kunna se ordentligt så att han inte ska ramla. Det är jättebra. Det fungerar så här och så här och så här. Hon tappade hakan lite. För hon hade inte ens tänkt ett annat perspektiv än att det var fullt. Så hennes reaktion var ändå att ja, okej, det visste jag inte.
Sofia StigendalHon fortsatte ju inte på det sättet.
SPEAKER_01Men det säger ju också någonting. Ja, där måste vi kanske framförallt medvetande göra hos oss själva. Varje vuxen är ansvarig för det. För där ligger säkert ingen elakhet. Utan mer att man är omedveten, men tänker heller inte ett steg till.
Sofia StigendalMen apropå att jag tänker att jag backar tillbaka lite här. För nu fick jag så många tankar kring något annat också. Om det går bra, så håller jag med kvar lite där också vidskomfrågan också. För jag hade ett samtal tidigare i podd med en tjej som heter Therese. Hennes syster, som är lite äldre än henne, tar hon hand om nu. Och hon sa ju vårt samtal så sa att hela mitt liv så ville jag egentligen bara bli involverad.
Sofia StigendalJag ville liksom förstå, mina föräldrar var väldigt som att det här är ditt problem, det här är ditt område. Och jag fick själv så mycket tanke kring det här. Hur mycket involverar jag och inte min sans syskon i det här. Hur har ni gjort? Pratar ni om. El har ni pratat om att nu Hedvig behöver det här eller vi funderar på det här med boende eller vi funderar på det här.
SPEAKER_01Ja, vi har alltid låtit de vara 100% inkluderade i allt det här när vi var lite till exempel. Vi sa ju inte när hon var nyförd. Jag berättade inte hur orolig jag var att hon inte skulle överleva sina operationer. Det behövde ju inte de höra. Men det förstod de säkert ändå, men kanske inte hela förloppet. Det tror jag inte ens de fick veta för jag gav ut boken. De fick läsa boken innan jag gav ut den.
SPEAKER_01Och då sa de båda två, vad får du berätta det här mamma? Det hade inte förstått att du måde så här roligt. Nej, vad bra. Det var ju faktiskt små. Men i övrigt, vad Händrig har behövt för stöd. Vi gjorde så mycket teckenmaterial till henne. Vi gjorde själva. Vi gjorde böcker och man skrev ut med tecken. Det var kanske någon bok där man skulle läsa färg och någon annan som en sag och bok och så vi höll på. Äva var ju nio och sju när de kom.
SPEAKER_01Och vi släggde fram teckenmaterialet på köksbordet med massa roliga färgpänner och grejer. Så vi satt på kvällarna och drak till och gjorde de här. För de var ju det att måla och rita och skapa böcker. Det var jätteroligt. Även deras kompis har blivit involverade när de följde med hem på mellanmål efter skolan. Kan vi inte göra lite böcker i Hedby eller kan vi inte göra ett material? Så på något sätt har de alltid varit med i vad hon behöver. Och alltid tyckte det var kul och alltid tecknat jättemycket med henne för de förstod att det behövde hon.
SPEAKER_01Vi har ju också haft nytta av det. Jag och de andra syskonna, jag har ju bara kunnat knacka på fönstren och varit ut och lek och så har jag kunna teckna att nu är man just det, de behöver inte gå ut och gapar på dem. Han tecknar ju jättemycket med sina småbarn. Fast de egentligen inte behöver för att han tycker att det är ju bara en rikedom att ha med sig tecken som stöd. Nej, de har varit väldigt mycket involverade. Däremot kan jag känna ibland att de har de fått stå tillbaka mycket för hon har ju tagit mycket tid.
SPEAKER_01Det är som tid hon behöver för att gå bra för att fungera väl. Och det frågade dem någon gång och då var de vuxna men ganska nya vuxna. Då frågade dem hur. Känns det så som att ni alltid har fått stå tillbaka. Men de tittar på mig som att jag inte var riktigt klok. De har ju aldrig tänkt att vi Hedvig, vi ger väl henne vad hon behöver. Sen kan jag ju känna att jag hade önskat väldigt mycket mer tid med dem en och en utan Hedvig.
SPEAKER_01Men så har det inte riktigt sett ut hos oss utan då har hon varit med. Det är alltid så glad, men väldigt ofta. Men det är svårt när man har flera barn och man blir splitrad emellan.
Sofia StigendalMen så är det ju. Vi har ju tre barn. Jag kan absolut känna den här att jag räcker inte till. Att alla håller kanter. Samtidigt så är jag väldigt glad och tacksam över att han ändå har två bröder. För att det är både för hans skull. Att han har fler personer som tycker om och älskar och stöttar, och så där, men också för deras skull. Att de har varandra att kunna vara sin adekvata ålder och kunna ta stöd av varandra också.
Sofia StigendalHan är älsk. Han är älsk. Och så har vi två yngre killar också. Så det är tre grabbar jag har.
SPEAKER_01Då är de handlar om att man vill lägga. Jag tänker med Hennvis framti också. Det är inte deras ansvar att bära, och jag vill inte lägga det ansvaret på dem. Men jag är väldigt glad att hon har dem. För jag vet precis som du sa, de värnar hennes bästa, de älskar henne. De kommer aldrig lämna henne i sticket. Även om vi inte vill ge dem något ansvar för sig boende och frågan och så vidare och så vidare, så kommer de alltid för att de vill se till att hon har det bra.
SPEAKER_01Så det här fartar man hemifrån. Det kanske inte finns personal som kan ta med henne på hennes aktiviteter. Hon kommer ju inte bli sittande in ändå. För då kommer vi ju hämta henne och kan inte vi så vet jag att då kan jag fråga henne syssor och vara backupp kan ni göra det här. Även om man försöker vara sparsamma gånger just för att jag vill inte lägga för mycket på dem. De ville ju för att de älskar.
Sofia StigendalJa, men precis. Min tankeställe när jag hörde Tes var mer så här att jag tänker samma sak. Jag ville inte lägga ansvaret på dem kring att för det är ett tyskon, det är inte ett barn för dem. Så självklart ska de inte ha det ansvaret. Samtidigt så fick jag enda tankeställare när jag hörde Theres så väldigt tydligt säga: jag hade velat få lite mer ansvar ändå. För jag kände så mycket.
Sofia StigendalOch då när mamma och pappa säger att du ska inte. Jag försöker hålla dig undan från det här att du inte ska behöva. Jag vill ju.
SPEAKER_01Så ja. Jag har aldrig tänkt åt det hållet att man vill bli mer involverad. Men mina helvis syskonde har alltid varit väldigt involverade fortfarande. De är 29-31 idag. De är ju väldigt involverade.
Sofia StigendalJa, det var en sån här tankestälare jag fick mig bara att så här, nu är mina barn fortfarande ganska små. Men just så här, ja ett annat perspektiv. Man behöver få det ibland också att man inte bara är föräldraperspektivet till alla sina barn. Utär, okej, hur är det att vara syskonda i den här situationen, utan att jag har mina föräldraglasögon på, och har hur du borde tycka och tänka och känna.
SPEAKER_01Här är din älsta son inte haft sin funktionsvariation, då tänker jag att då kanske det varit han som hade fått ta lite ansvar för de yngre, så tyskon naturligt gör. Och du kan inte stänga ut det syskon, även om det är väl vilja för att ditt bar lite mer. Låt syskon ta den biten som den vill ta och kan ta. Om det så kan vara att passa en stund eller vad det nu än är då.
SPEAKER_01Även om det fungerar som avläsning för dig, så är det okej. För du kan ju berätta om det om det inte fanns någon funktionsvaration. El? Ja, precisan tyskon hjälps åt. De passar varandra och man kan be sysskorn om hjälp. Då kanske den här mamman kände att det skulle bli förungar för din gäst.
Sofia StigendalJa, men precis. Ingenting är rätt eller fel eller så. Ut det är nog mer att man får pröva sig fram också. Hur funkar det just i vår familj? Men det var fint att få det perspektivet. Jag har inte tänkt på det på det sättet tidigare innan hon sa det.
SPEAKER_01Alla må ju bra av att känna lite ansvar. Så är det ju oavsett vad det är. Hon är ju faktiskt nu fastig till två små. Och jag inte kan be henna passa dem. Om jag ska gå ut med hundar. Det skulle jag ju inte göra för de är fortfarande ganska små. Men jag kan idag be hen hålla ett öga på dem om de är i samma rum som henne. De är ju imponerade av henne. De tycker att hon är jättecool och har massa roliga appar och klar och så.
SPEAKER_01Och då kan jag ju säga det. Kan du passa om lite här nu när jag gör mat. Oj, om växer av det. Nu känner ju hon sig jättestor. Och det gör ju alla tänker, alla må ju bra av lite ansvar. Absolut. Och man hade inte tänkt tanken alls om inte det fanns någon funktionsvariation, tror jag.
Sofia StigendalIbland så gör vi det kanske ännu mer komplicerat än vad det behöver vara också. Just för att vi lägger in den i mixen. Nu ska vi inte belasta, nu ska vi inte göra så och så där. Fast hur hade vi gjort om det inte hade funnits. Någonting av det.
SPEAKER_01Hela vardagen är ju fylld att påverkas av den här variationen. Och den har man ju inte annars och då kanske det är lättare att be någon gå in och få hjälpa mig med det här. Aha det är stora frågor.
Sofia StigendalJa, och man möter dem på ett helt annat sätt känner jag. Det var därför jag ville ha det här samtalet också. För alla föräldrar alla känner igen sig alla de här frågorna som vi sitter med. Men man skulle vara upp volymen ganska rejält. Kan jag känna: jämfört med en vanlig barn till ungvuxen process och så och den där vardagen.
SPEAKER_01Ja, och jag tänker att det är inte så konstigt, alltså det är som sagt, min elsta är 31. Det betyder att jag har varit smånsföräldare i 31 år. För även om jag 22, så är jag fortfarande småmannsföräldare. Och jag kommer alltid vara det åt hända i vissa situationer absolut inte hela tiden. För det går att ha jättebra diskussioner med henna vi gör saker som ett sådant exempel, hon tycker fortfarande jättemycket om åkat i Astralingens värld. Så det gör vi varje år.
SPEAKER_01Jag kan ju känna att jag har gjort den grejen ganska många gånger, men vi gör det, det bästa hon vet. Förra året så åkte hon och jag och då har vi hittat ett superhärligt tyt butikkotell i huldsfred av alla ställen, då har vi botta flera gånger, dycker hon att det är det vi ska göra. Inte för att hon inte kan bryta de rutinerna, men hon tycker att det syner trevligt där. Och det är trevligt, absolut. Men då åkte vi till Asselings värld förra året och hon säger att jag ska näna pippekkläder på mig?
SPEAKER_01Ja, absolut. Så hon är i full pippymundering och peruk och allt. Och peruken åkte av sen för det var väldigt varmt. Men du vet hela den här klänningen och strumporna och alltihopa. För att de flesta ser ut som pippa mig kanske är 3-4. Och då gick hon där 21. Men hon var så nöjd med det. Sen kommer vi till det här hotellet och hon dusar, tar på smink, det är maskara, det är läppstift, det är parfum. Vi ska gå på restaurang och hon beställer att sprit.
SPEAKER_01Och då har vi andra vuxenssamtal och också barnsamtal, fast hon sitter och gjuter verkligen av sina apparoll och känner sig fin i sitt smink. Så har gått och varit pippa hela dagen. Sen när vi går ifrån restaurangen tillbaka till hotellet, så går vi för en lekplats. Och då ser hon ruskanna som hon vill åka. Så i sina fina kläder, sin långa klänning och sin handväsk och alltihopa med en app i kroppen. Då klättar hon att den här upp i ruskanna och tycker att det är jättekul.
SPEAKER_01Det är det jag menar om att hon är alla åldare i 1. Det är inte bara i vad hon klarar av och blir ledsen för och så vidare. Det finns ju saker hon har lagt bakom sig som hon tycker är barnsliga såklart. Som med alla andra. Men det är fortfarande väldigt mycket som lever kvar. Har hon lust åka rusköna, då gör hon det. Vill hon inte klära den hag, då gör hon det. Det är ju egentligen sånt som vi har fostrats bort ifrån som hon lever kvar i. Men då kan jag ju känna det här att jag kommer alltid vara smånsföräldare på något sätt.
SPEAKER_01Och då är det också klart att oron är av annan kaliber än vad den är med någon som är vuxen.
Sofia StigendalJa, så är det. Och jag tänker samtidigt, ja visst, vi har fostrats bort från det där. Samtidigt så titta runt omkring den när du är 40 plus någonting. Så börjar alla säga så här: att man måste hitta den där inre lekfullheten igen och allting är bara så svart och vitt och motorväg. Och vad är lekfullheten, och så ska man börja om lite i det också.
SPEAKER_01Och det ser jag ju som en av det är många vinster med Helviga, så är det bara vinster eller inte hon som är jobbig och krävan det är ju samhället och myndigheter och så vidare. Men det är ju en otrolig källa till glädje att hon har kvar den för vi ryx ju med. Det finns ju ingen 22 åring som hoppar jämfota av glädje för att hon plötsligt får en glass en tisdag. För att det är lite cray att glassen tisdag. Kanske man gör på lördag eller något.
SPEAKER_01Man blir också lycklig så att hon på riktigt lyckligen hoppa jämfota om jag överraskar henne med något sånt. Det skulle ju ingen annan köttform bli. Och det är väldigt härligt för man ricker med.
Sofia StigendalJa, precis. Nästan jag tänkte så här. Nu kommer Jessica snart säga att hon också hängde på där i ruskanan. Jag foda det.
SPEAKER_01Jag åker ruskanna fortfarande. Hämmer inte i pippigkläder. Men absolut kan jag göra sådana saker. För det är ju roligt.
Sofia StigendalJa, men precis det jag menar är att det är ju roligt. Om bara någon får ändå göra det lite, så får man ju själv en vingning i det också.
SPEAKER_01Samtidigt tycker hon att jag är mer spinsam när jag gör sådana saker, så hamnar de liksom i kollsrät på något sätt och skämt för mig. Det är verkligen alla håller igen.
Sofia StigendalVi ska börja runda av lite här också. Men jag tänker så här: här och nu, vad är det som krävs för att du skulle kunna känna dig lite mer hoppfull kring att så här? Jo, men när hon kommer här, kanske om hon kommer om två, tre veckor eller någonting och säger så här: vet du vad mamma, jag vill faktiskt börja titta på och flytta hemifrån. Jag vill. Vad skulle behöva krävas någonstans? För att det ska kännas lite mer tryckt och att du inte bara trycker på bromsen.
SPEAKER_01Att vår kommun och väldigt många kommuner. Jag tror inte vår kommun är polisen med det nu. Jag säger det nu för att jag hoppas att de blir det. Om det är vad som krävs för att man faktiskt ska leva efter LSS, som ju är lagständigt och jag kan inte förstå hur kommun efter kommun kan få begå lagbrott. Så för att jag skulle känna mig lugn, då skulle hon få de här insatserna som man kan söka via LSS, idag har hon ingenting.
SPEAKER_01Då är verksamhet, det är också tydligen en LSS-insats. För mig är det så självklart att man ger någon som kan en sysselsättning. Men i övrigt är hon tekn precis alltid. Så för att jag skulle känna mig lugn och trygg, då skulle jag för första vilja ha en dialog så att vi inte bara ska fylla i en ansökande och hoppas att de kommer på ett bra boende med bra personal. Jag är beredd att göra jobbet, jag är beredd att hjälpa till och dra i alltihopa det här med boendet, bara det blir bra, skulle ju väldigt gärna till exempel vilja att man fick bestämma med de man bor med.
SPEAKER_01Säg att vi kunde få ihop fem stycken hälder och fyra kompisar till. Då var det en av våra grannkommuner som sa att man faktiskt inte bestämma sina grannar. Det kan inte du heller göra till oss. Det kan vi inte men vi kan bestämma vår familj. Denna händer vi flytta hemifrån, då blir det i mångt och mycket en ny familj. Inte så att det inte finns kvar, men de kommer leva så tätt med dem och göra så mycket grejer med dem. Och det tycker jag att man ska ha rätt att välja. Om de vill ha en dialog med oss, föräldrar, där vi kan sätta ihop en grupp som fungerar bra, behöver inte vara bästa kompisarna, det är inte säkert det är det bästa.
SPEAKER_01Men jag vill inte att hon ska hamna på ett boende där det bara 50 plusare när hon är 22. Och att hon har rätt att bo på ett boende där det finns personal runt. Då skulle jag känna mig lite lugn i alla fall, kanske inte riktigt. Det tror jag inte blir med henne någon gång. Men då skulle det känna som att det här blir bra, nu tar vi nästa steg i livet för det måste ju hon göra som alla andra.
SPEAKER_01Men du säger ju inte åt den åttaåring att flytta hemifrån.
Sofia StigendalNej.
SPEAKER_01Då måste det vara väldigt. Du låter inte en åttaåring sova över hos en kompis utan att du har stämt av med vad det är för föräldrarna den här kompensen har. Så kan jag känna att den där omsien om hälving och alla andra. De behöver ett tryggt ställe och bo på. Den omsorgen finns inte. Det är göms bakom paragrafer och lagbrott tydligen också nu, då eftersom man inte. Ja, innan det så känner jag mig inte trygg.
Sofia StigendalOch jag tror man kommer så himla långt på det du sa nu. På den där dialogen till att börja med. Jag tror man underskattar den så otroligt mycket att samarbeta med oss som är anhöriga och prata med oss. För om du vet er verksamhet bäst, så vet jag det här barnet bäst. Det måste betyda någonting. Hur kan vi mötas. Så att det blir bra.
Sofia StigendalDet måste ju ändå vara målet oavsett vad man sitter på för stol.
SPEAKER_01Och det kan inte bli bra om du exkluderar föräldrar. Det finns säkert föräldrar som aldrig går att göra nöjda. Jag är inte en så föräldrar, men jag vill ha dialog. Jag vill vara trygg i att ni släpper hävlig så mycket som man släpper alla sina barn med så mycket som jag kan släppa henne. Då vill jag vara trygg med att någon annan tar vid. Vi har ett par vänner som var barn flyttade hemifrån, jag vet inte om det är ett år sedan eller ett och halvt.
SPEAKER_01Jag frågar hur funkar det på det här boendet för det är i vår kommun. Vardagarna är ganska bra sig de för att då är de inrutade med daglig verksamhet och sen är det tvätt och så ska det handlas och så ska det lagas mat. Helgerna finns det absolut noll aktivitet. Och det här barnet är ju van vid en aktiv familj. Och det tror jag att de flesta är idag. Det är inte som förrnu det undan de här barnen. Utan de är med på allt vi gör. Så då kommer deras barn heter om varje helg fortfarande. För att han ska ha en bra helg helt enkelt.
SPEAKER_01Det är ju okej. Att det ser ut så. Men det finns mycket att önska om jag tänker att den här dialogen. Så att man kan hjälpa oss åt. För jag tror inte att det någon föräldrä till ett bar med en funktionsvariation som säger att ta mitt barn, nu vill inte jag göra mer. Jag tror inte det. Jag tror att man gärna fortsätter att vara delaktig men du kan inte råda allting själv.
Sofia StigendalOch det som ofta sägs från kommun och så är ju att det ska vara självbestämmande, det ska vara integritetssäkert och så. Och jag tror någonstans att ja, och det kan det bara bli om du någonstans tar hjälp av den som har varit där hela tiden. Som kan bygga över de glappen i. Alla de här processerna, alla de här besluten, alla de här mötena när man möter våra barn. Gör sig fortfarande med en mall utifrån ett normtypiskt sätt att bete sig eller fungera.
Sofia StigendalSå länge du har det, då blir det integritetskränkande. För då tar du inte hänsyn till vem som faktiskt sitter framför dig. Vad där personens förmågor i det här samtalet är att kunna säga ja eller nej till aktiviteter eller vad det är för någonting. Och vilket slags boende och vad man ska bo och så där. Det kommer aldrig att bli utifrån individens bästa.
SPEAKER_01Nej, jag tänker ju att Helby kommer ju säkert leva det liv som hon är van vid. Vi är ingen överdrivan familj på något sätt. Men man åker på semester med sin familj och man tar med barnen på bior och i restaurang och vad man nu gör. Hon har med på sånt. Ska hon kunna leva det livet till viss del om frittar hemifrån. Då tänker jag att för oss är det självklart att vi tar med henne på restaurangt. Det är såklart att hon ska åka med oss på semester om hon vill det.
SPEAKER_01Hon har absolut en stark vilja och kan utvecka själv vad hon vill och inte vill. Så att vi kommer inte släppa henne och kräva orimliga saker av kommunen. Det enda jag vill vara trygg med är att de tar hand om hälna se till att hennes vardag fungerar. A trygg och har snälla människor omkring sig och roliga saker att göra med sina kompisar. Och det tänker jag att det kan inte vara för mycket begärt. Vad har vi då, LS till om inte den fungerar, då är det ju ingen idé, det är bara hygler i ja.
Sofia StigendalJa, men precis. Vi kan inte bara säga att vi har det och sen inte göra det som är det.
SPEAKER_01Nej, och det går du ett annat lagbrott, men då blir du polisanmäl. Så jag tycker det är jättebra det som FBI gör nu. För att bara ivanella och det inte blir någon skillnad, det är väl ingen idé. Nu har man ju försökt det och det går ju inte.
Sofia StigendalNej, jag tror också att vi behöver något annat som skakar om lite. Som på något sätt uppmärksammar de faktiska fel i hur vi hanterar de här frågorna. Som finns.
SPEAKER_01Ja, och jag tror att det kommer dröja några år till innan Hedvig kommer att säga så att nu känner jag att nu skulle jag vilja flytta hemma från snart kan vi titta på något boende. Jag tror att det kommer dröja några år. Det vet man inte, men så jag känner henne. Och jag tänker att jag tar helt enkelt inte den stiden med kommunen förnstå. Om jag inte får till det här mötet där vi föräldrar kan hjälpa till. För det kommer ju vara en process som går över flera år. Men den möten är svårt att få till.
Sofia StigendalJag har en tavla hos mig som du inte ser. Nu för att den är på andra sidan skärmen, men som det står 2032 på. Och det är när min son fyller 20 år. Och den har jag haft framför mig och runt i huset och så. Sen han var sju år eller någonting. För att så blir alldeles berörd. För att så länge har jag någonstans ändå. Det måste bli bra tills dess.
Sofia StigendalDet måste fungera till dess. Det kan inte vara som det är just nu. Då. För då inte flyttar han hemifrån, men då är han så pass stor för man är en ung vuxen. Och då tar jag inte. Ja, men precis. Och nu har vi inte gått in på alla de andra grejerna. När man börjar skolan så händer någonting. När man fyller 13, så händer någonting vad man har för möjlighet som förälder att ha insyn. När man fyller 18 så är det någonting. Man kommer ju en titel för sig.
SPEAKER_01Ja, nu får vi prata om en annan gång.
Sofia StigendalMen just den här känslan som jag känner, och som jag kan höra oss dig och jag kan höra det hos många andra. Att man känner hur längre och längre ifrån ens barn kommer, samtidigt som man fortfarande har, och det barnen fortfarande har behovet av att vara extremt nära. Men samhället har inte den processen på ett bra sätt. Med på pappret, teorin, LSS ska fungera också när det inte gör det så.
SPEAKER_01Ja, och 18-årsdagen ställer till det lite. Då får man vara lite förbered. Men sen tyckte jag också när Henrik hos studenten när var 20, så ser jag till arbetslivet. Det var ett tufft första halvår tyckte jag. Nästan ett tufft första år. Men det som möte mig då. Då hade man ju mer kontakt med kommunen plötsligt. Det somde mig då var att nej, men alltså du är inte vårdavare. Det här möket tar vi med Hedvig och jag var nej.
SPEAKER_01Precis. Och då fick vi säga att Hedvig att du får inte skriva på några papper. Om inte gör det, du måste säga att jag vill prata med min mamma och pappa först. Och sen lämnade in i full makten till kommunen att vi har rätt att företräda. Men samtidigt när det blev något problem. Det första halvet var tufft för Hedvig att jobba jämfört med skolan. Om hon kanske blev ledsen på jobbet, och blir hon ledsen så svarar inte hon. Då blir de bara ledsen. Då kunde de ju ringa och säga att nu får du komma lösa det här för att nu är vi ledsen och hon svarar inte.
SPEAKER_01Fast och jag är inte vårdsavare. Det är klart att jag åter hämta mit länsen.
Sofia StigendalJag är helt med på det menar.
SPEAKER_01Det passar det att jag skulle komma att lösa saker. Med större stängs för att jag inte är vårdnadshavare, fast också när hon satt där och great var som fem. Det finns inte någon medelväg där. Det är svart eller vitt. Precis som du sa, barn kommer längre och längre från, men samtidigt har de samma behov av vara nära, nära, nära, och samma behov av att man ligger steget före.
SPEAKER_01Man släpper ju på det man kan, men du kan inte släppa allt.
Sofia StigendalJag hade kunnat fortsätta prata ännu mer om 18-20 och allt det. Att jag behöver någonstans abbeda för nu. Jessica, tack för ett otroligt fint och värdefullt samtal. Jättefint att få höra dina tankar och er process och såna saker. För jag tror att det här är någonting som så många där ute sitter och möter också. Och jag vet också att det är så många som lyssnar nu som också inte är in i den här bubblan men som kanske förstod lite bättre nu varför vi är oroliga.
Sofia StigendalJag tror att folk inte vet hur det går till. Nej det faktiskt ser ut. Nej, men precis. Hur just den där vardagsnyansen i att få ett boende eller. Jag tycker det var så fint exempel där nu du sa att ena timmen så går man i pippingkläder. Andra timmen är man sminkad och fin. Nästa timme är man på rutskanan. Det säger otroligt mycket om hur vardagen med alla dess nyanser ser ut. Vad är det man möter då?
Sofia StigendalSå jag säger tack så jättemycket, Jessica, för att du var med i podden. Och för dig som lyssnar. Jag kommer att lägga Jessika nämn och ska lägga den som länk här också så att man kan få läsa den om man vill. Jag länkar säkert till din vill ha kontakt med dig. Det går jättebra.
SPEAKER_01Vill man ta mer del av själva livet med Hedby, till exempel om det här med Pippi och appelen. Så har jag ett Instagram-konto där Hedby och jag ganska frikostigt dela med oss av livet med henne. Det heter Liten hå. Då lägger vi det där också. Superbra.
Sofia StigendalTusen tack för att jag fick vara med, Sofia så värdefullt. Ja, jag är så glad. Tack så mycket och till dig som lyssnar, vi ses i nästa avsnitt. Hej! Du har lyssnat på papperskriget, podden som vill göra funkeslivet till en van fråga. Om det här avsnittet gav dig något, en tanke, en känsla att ja, hjälp fler att få samma sak. Dela avsnittet med någon i din närhet. Om vill du att jag ska ta upp just din fråga eller ha en gäst som du tycker att jag borde prata med, så hör av dig.
Sofia StigendalFörändring gör man tillsammans. Och jag hoppas att jag har dig med mig.
Veckans gäst är Annika Taesler: journalist, författare och samhällsdebattör som sedan 23 år lever med en ryggmärgsskada och personlig assistans dygnet runt. I det här avsnittet pratar vi om hur som ens...
En varningstriangel och orden ”engagerad förälder”. Det var vad Linnéa Christenson såg i vårdens system när hennes son Vilgot bara var några veckor gammal. Tio år och 52 operationer senare har hon många skäl att...
Vem håller ihop vården när ingen av de 40+ kontakterna har ansvar för helheten? Natalie Eneke är mamma till Elton, som har en omfattande funktionsnedsättning och har levt med vård, habilitering, hjälpmedel och...
Vad händer när du har kompetensen, viljan och uppdragen men systemen runt omkring gör det svårt att faktiskt kunna arbeta? Anna Bergholtz är journalist, moderator och egenföretagare och driver konsultbolaget Unique...
I det här avsnittet berättar Linda Andrén om sin dotter, som lever med CP-skada, synnedsättning, visuella perceptionssvårigheter, epilepsi och intellektuell funktionsnedsättning. Vi pratar om att växa upp med en...