Skip to content
PodSubs
ShowsPeopleGuestsJobsNewsEvents
More
BlogPodCred
Menu
ShowsPeopleGuestsJobsNewsEventsBlogPodCredNetworksSign in
Join nowSign in
  • Shows
  • People
  • Jobs
  • News
  • More
    • Guests
    • Events
    • Blog
    • PodCred
    • Networks
    Join nowSign in

Papperskriget

Papperskriget artwork

22. Linnéa H. Christenson - "Varning: engagerad förälder" - stämpeln som följer dig genom vården

Oct 22, 20261 hr 17 minAudio
ShareXLinkedInFacebookWhatsAppEmail

En varningstriangel och orden ”engagerad förälder”. Det var vad Linnéa Christenson såg i vårdens system när hennes son Vilgot bara var några veckor gammal. Tio år och 52 operationer senare har hon många skäl att fortsätta ställa frågor. Men vad händer när föräldern förväntas kunna barnets vårdhistorik och upptäcka förändringar - samtidigt som den kunskapen kan göra henne besvärlig i vårdens ögon? Vi pratar om tillit efter upprepade misstag, om att behöva dubbelkolla beslut och om vem som ser barnets hela liv när varje specialist ser sin del. Om att behöva argumentera för livskvalitet och inte bara enskilda hälsofördelar. Det är inte egentligen ett ovanligt engagemang som dyker upp just inom vården. Det behövs överallt: på sjukhuset, i skolan och på lekplatsen. Vad kostar det att aldrig kunna kliva ur den rollen? Både personligt men också från hur omgivningen uppfattar en. Skicka gärna feedback, förslag och gäster! -------------------------- Följ mitt arbete Jag skriver böcker, driver poddar och utforskar hur människor möter organisationer och samhällssystem. Vill du följa mitt arbete och få information om nya poddavsnitt, böcker, retreat och annat jag skapar? Läs mer här: sofiastigendal.se _____________________________________________________________ Poddvärd: Sofia Stigendal Papperskriget på instagram: @papperskriget Redigering: Elmer Hermansson

Audio and video play straight from the show's own hosting. PodSubs stores and serves no media.

Transcript

From the show. Tap a time to play from there.

SPEAKER_01För att min äldre son ska få något utbyte av lekplatsen överhuvudtaget, så måste jag vara en engagerad förälder. Men jag tycker att det är jätteintressant det du säger nu med jämför med att vara engagerad på lekplatsen. För att det sätter verkligen fingret på att så här, det här är ju inte någonting vi gör bara i vården för att vården är på ett visst sätt. Ut det blir en livsstil. För att komma iväg på semester, för att kunna leka i parken, för att umgås med vänner, för att ha ett fritidsintresse.

SPEAKER_01Alla grejer är vi den där personen. Det blir något som sätter sig i ryggraden. Nu när du säger det så tänker jag så här att det är uppenbart. Det är ett personligsdrag som man någonstans tvingas på. Det här är papperskriget. En podd och funkersvardagen bakom skolav och myndigheter. Om barn och vuxna som inte passar in i normen. Och hur de och anhöriga får bara konsekvenserna när systemet bristar blir individers kansbar. För dig som vill förstå hur samhället beslut landar i verklighet liv och vad som krävs för att förändra systemet.

SPEAKER_01Välkommen! Välkommen till papperskriget. I samband med fallet Äsan, som jag tror har engagerat ganska stor del av välfunkers communit, som kanske är allmänheten generellt sett, så framkom det att vården hade gjort en anteckning om elsas mamma Viktoria. Där det stod att hon är för nyfiken, hon är för kunnig och är för engagerad. Det tyckte man var lite misstänkt om jag förstod det rätt.

SPEAKER_01Det var en av anledningarna till att man gjorde en orosanmälan. När jag hörde det här första gången så kände jag lite kallkänsla inom bordet att gud, det där hade kunnat vara jag. Jag är också väldigt engagerad, väldigt nyfiken, väldigt kunnig kring allt som gäller min stås förutsättningar. Och när jag pratade runt lite och tittade runt lite, vad som sa, de olika forerna om just det här fallet äsa: så märkte jag att det är många som känner igen sig i den känslan.

SPEAKER_01Det kanske till och med kan vara så att det nästan beskriver de flesta funkisföräldrar. Kan man vara för engagerad, kan man vara för kunning och nyfiken när det gäller deras egna barn, men framför allt, vad är det som gör att vi är det som många av oss? Vad är det som gör att vi beskriver kanske som den där mamman eller pappan som inte släpper saker eller som har gjort någon undersökning själv. Som inte nöjer sig med bara att det är så här.

SPEAKER_01Vad ligger bakom allt det där? Det och mycket mer tänkte att vi i alla fall ska resonera och diskutera lite i dagens avsnitt. Jag har bjudit in min gäst Linna Christensson för att ha det samtalet. Varmt välkommen till podden, Linia, tack så mycket. Du kände du igen i det här. Jag vet att du också, vi har pratat lite innan. Jag vet att du har följt fallet allsar. Kunde du också känna den där lite så här: oj, vad hände här?

SPEAKER_01På ett sätt ja. Jag vet inte om vi var några som skulle bli orosanmäda. Men det fanns en anteckning, såg jag när vi satt och tittar i någon journal när min son vill gått vara jätteliten. Och då stod det varningen engagerad förälder. Oj. Då kan man ju fundera, varför har de sån och vad betyder det för dem? Det kan ju vara en bra grej att då kommer de förberedda.

SPEAKER_01Eller det här med fallet allsar? Då var det ju uppenbarligen negativt. Vad spännande. Nu körde vi rätt in här. Jag bara kände att vi gör väl det helt enkelt. Men var spännande varningstriangel med varning engagerad föräldrar. Om vi backar bandet lite av vi börjar med någon slags introduktion. Varför finns det en sån en notering om dig utifrån att du har barn, du har varit på sjukhus.

SPEAKER_01Hur ser det ut? Hur ser din familjekonstellation ut? Just nu är min familjekonstellation jag, min man, Kalle och mina två barn. Min äldsta är funkisbarnet Vilgott. Och sen är jag en liten fyraåring som heter Emil. Villgåd är tio år idag. Den här anteckningen såg jag när Vilgott var två eller tre veckor, men jag såg den när vi var i solna.

SPEAKER_01Den kommer sig nog av att jag och min man var vårt första barn. Vi hade väldigt mycket frågor om vad allt det här handlar om. Jag har väldigt mycket biologi i bagaget så jag visste ganska mycket om vad de pratade om när de drog sina latinska termer och sina sitt medicinska språk. Vi frågade väldigt mycket och min man är väldigt teknisk, så han frågade massa om apparaterna och hur de funkade.

SPEAKER_01Och det kändes som att det var vi som behövde ha koll också. Det kom nya läkare hela tiden, alla vände sig till oss och frågade vad som hade hänt, inte hänt, vad som skulle göra och inte görs. Och det blev jättekonstigt. De hade ju satt någon typ av plan för dagen som inte vi viste om. För det första. Och för det andra så ändå så var det så här att de kom och prata med oss som att vi ska ju kunna det här.

SPEAKER_01Då får man väl se till att kunna det här. Men ni lån på sjukhuset med en nyfödd vidgott. Han föddes i huddingen. Han föddes i vecka 26 och han fick en järnblödning under första dygnet. Den kom se av att han hade en lungblödning som gjorde att det blev syrebrist i hjärnan.

SPEAKER_01Men dick genom det så fick han hjärnblödning och vattenskallet så vi flyttades till Solna. Och det var där jag såg anteckning. För jag vet inte om den sattes redan i huddingen eller om den sattes i Solla eller vad som hände där. Nej. Och jag tänker så här: det här var ju att första barn och du sa så här att det lätte nästan som att vi skulle berätta för dem vad som skulle göra så vad vi förväntade så koll.

SPEAKER_01Men jag tänkte ja på ett sätt inte. Det beror på vilken läkare det var, och vilka sköter skulle det vara, och vilka undersöter skulle det vara. En del förväntade sig att vi skulle ha koll och andra förväntade sig att vi var bara rookis som inte kunde någonting och ville knappt att vi ska ta i honom. Läkare är extremt smarta och extremt duktiga på vad de gör. Men det blir en del av dem är väldigt inrutade i sin grej.

SPEAKER_01Och när de pratar, och det blir fackspråk och det blir väldigt svåra grejer. Och så ställer man säga, hur funkar det då? Och varför funkar det så här? Om de inte har ett svar, då tycker de att det blir lite obekräftat och lite jobbigt. Det var ganska många som hade lite problem med svaren. Ut det ska bara vara så här. Det ska inte ifrågasätta. De sa ju aldrig det rakt ut. Men det var lite så här. Varför ifrågasätter vi egentligen? Varför går vi inte med på saker och ting?

SPEAKER_01För oss var det att vi ville lära oss och vi ville förstå. Och sen tyckte vi att de gjorde så konstiga grejer så att vi kände att vi ville dubbelkolla så de gjorde rätt. Och jag har alltid varit också en sån som jag nöjer mig inte med att det så här ska det göra, utan jag vill ha ett svara på frågan varför. Annars kan inte jag räkna matte till exempel eller lära mig ett nytt språk. Utan jag vill veta varför är det så här.

SPEAKER_01Jag vill ha logiken bakom. Och jag tänker så här: att om man nu ska tänka att man är första gångsförälder, man får ganska chokartade besked om att någonting har hänt med min son. Och precis i början där, då är man kanske väldigt så här: varför det händer och vad och förstår det och så. Känner du att du har behövt. Men det är ju en sak. Att man är det precis i början. Känner du att den känslan har följt med dig när han blev äldre också.

SPEAKER_01Nu har jag ju tio år. Ja, för väldigt mycket av det som har hänt har jag kunnat hitta. Han har varit med om väldigt många olika saker. Till exempel det här precis när han föddes. Jag kom upp till honom och vi fick titta på honom och han var allens blå egentligen. Och de berättade att han har blåmärken i hela kroppen, det var lite svårt att få ut honom, det var sejarsnitt och han var väldigt halv.

SPEAKER_01Och då sa de att vi ger den lite blod för han var väldigt lågt med koagulationsfaktorer vad som de sa. Förklarar för mig. Och sen hade han respirattu och så tror man bort den för hanades för bra. Han andades jättebra. Så då de bort den och sen började han blöda lite ur näsan. Men nu blöd är han ju. Det är inte bra. Det kanske är någon lungblödning på gång. Och de var nej, nej, nej. Det är fel färg på blodet.

SPEAKER_01Det kan inte vara en lungblödning. Det är alldeles för lite och det är fel färg ur hans värden ser bra ut. Och han blev bara sämre, sämre, sämre, sämre, sämre, sämre, sämre, sämre. Han fortsatte blödda lite grann nu näsan, men väldigt, väldigt, väldigt lite. Och jag fortsatte påpeka det här, och jag pratar med läkarna, och det här är fel. Det här blöd. Det är någonting som inte stämmer. Ska han blöda? Och då visade det sig att han fick en lungblödning av det här. Och vi vet inte riktigt vad den kom av. Om det var något litet så någonstans som gjorde att det läckte ner blod i lungerna, eller om det faktiskt var en blödning i lungerna.

SPEAKER_01Det är ingen som kan säga. Men där du någonting som inte de fattade. Och det var liksom dag ett, sen hade jag ingen aning om vad fasken jag håller på med. Du kunde inte säga diagnostisera att det är en lungblödning det beror på det. Men jag var ju rädd för det. Jag visste ju att det är storisk för järnblödningar. Och om man får någonting som täpper till syre till förssen så kan man få en järnblödning.

SPEAKER_01Det hade jag lyckat läsa mig till eftersom man fattes för tidigt så googlar man ju. Och de hade fel och jag hade rätt där, och det har ju fått enorma konsekvenser för honom hela tiden. I allt. Och det har varit så väldigt många gånger. Så jag litar inte på dem. De måste ha väldigt välgrundade argument för att få röra min son. Om jag inte kommer in akut, vilket är oftast är i för sig.

SPEAKER_01Men då kräver jag en viss läkare. Jag kräver att de gör på ett visst sätt. Jag vill inte att den klåpare som rör om dem. Du kan ju förstå att man någonstans blev väldigt präglad också av den första kontakten eller första tiden. Jag kan ju själv fortfarande komma ihåg nästan till vad folk hade på sig vid vissa tillfällen av personalen och vart de gick någonstans efter sagt en viss sak och så där.

SPEAKER_01För precis i början så det är ganska mycket. Och det sätter sig i kroppen på något sätt. El gjorde det för mig i alla fall. Det satte sig i kroppen. Men tänk om jag säger så här att de om de hade lyssnat på dig den dagen där i början, tror du att din känsla hade varit annorlunda längs med vägen? Kanske. Det var ju väldigt kunniga läkare. Jag har pratat med min mans kusin, hon är läkare i ett halvården, och hon sa att det är kunniga läkare.

SPEAKER_01De är superduktiga. Så man tycker ändå att man ska kunna lita på dem. Men alla är mänskliga, alla gör fel. Och det har jag full förståelse för. Men det gör ju ändå att man blir lite kritisk. När man har läst en massa på universitet, man kan en hel del om cellerna, hur de funkar och hur kroppen funkar. Och man vet att man ska vara källkritisk. Man är ju även källkritisk till personer. Jag tänker så här, hade min mamma råkat ut för samma sak som inte har läst biologi, hon har ju läst andra saker, men inte biologi.

SPEAKER_01Hon hade nog haft en större respekt för läkarna och lyssnat på dem kontra vad jag gör. Så jag vet inte att det kanske har med samhället lite grann att göra också. Vi är uppväxta på olika sätt. Nu blir man mer engagerad för att samhället är uppbyggt som det är. Alla är stressade och alla gör mer fel. Ja, men absolut så kan det vara. Vi kanske måste se mer saker än vad de gör. Känner du att det har varit ett återkommande tema annars.

SPEAKER_01Du fortfarande har fångat upp såna här saker eller var det en isolerad händelse. Och att du numer är så här att ingen för grund av det. Förstår jag menar fått hjärniga inflamationer. Han har fått blodproppar. Vad är det mer haft? Han har haft jättemycket olika saker, och nästan till alla gånger är det jag, jag eller min man som har satt det och vi kommer in och det är någonting som är fel.

SPEAKER_01Och jag säger jag tror att det är en blodpropp, kolla det. Och så kollar de det, då var det det. Men det var ju senare i hans liv när folk började lita på oss. När i början, då känns det inte en del av dem vill ju veta. Men de vill veta till journalen. Vad står det i journalen? Vad har hänt? Men de vill inte att man ska ta något beslut. Vilket jag förstår för det är deras jobb. Men då blir det jag säger och det jag tänker är inte relevant på något sätt.

SPEAKER_01För att jag förstår inte. Det är aldrig någon som har sagt så. Det är inte det jag menar. Det är mer att det är lite känslan att jag är ju en vanlig person. En vanlig person, jag inte en mamma bara? Ja, jag är en mamma. Jag kanske vet lite om honom som säg. Men jag vet inte någonting om det här medicinska fast jag faktiskt gör det. För att jag har lärt mig. Men med tiden så har de faktiskt då lyssnar de mer och mer och speciellt de här utvalda personerna som jag dår till.

SPEAKER_01Men går man till någon ny, då är det ju som att då förstår de inte att jag kan. Och jag sätter ofta problemen. Jag känner igen det där. Jag känner igen både från mig själv men också från vänner. Att det är en balansgång i att så här du känner ditt barn bäst, för det är din son eller ditt barn. Å andra sidan, så tar man inte mer helheten av vad det innebär också av att känna sitt barn bäst.

SPEAKER_01Att känna sitt barns bäst utifrån reaktioner på mediciner eller mående eller typiskt beteende eller inte. Alltså nyanserna i allt det där får man inte alltid riktigt kred för lyssnad på det. Men jag såg någon så här föreläsning som du hade. Där du pratade lite om vägge dina barn och jämförelse och så där.

SPEAKER_01Men då sa du också att min elsta har varit med om 52 operationer. Ja, herregud, säger jag då. Jag bara tänkte att vi ska ta in det här också för att säga hur mycket du faktiskt har varit i sjukvården tillsammans med sådan. Jag började vara där från det han föddes i julari året efter. Då var vi inskrivna på sjukhuset i princip varje dag. Vi hade en vecka ledigt över julka.

SPEAKER_01Resten var vi på sjukhuset och under det halvåret så hände det mesta. Och vi har, jag vet inte hur mycket vi har bråkat och hur mycket vi har ifrågasatt under hela den tiden. Och sen efter det så har vi varit inne på operation varje halvår fram tills han blev fyra. Och det har inte opererats en gång per halvår. Vjeje gång vi har kommit in opererat så har det blivit oj, det gick något fel.

SPEAKER_01Oj, det där hände, oj. Så har det blivit liksom tre operationer inom loppet av några dagar för att något har hänt, någon har klantat sig, till exempel så han har en skunt. Och den sitter det två slang i. I någon operationstillfälle så klämde slangen under skunten. Vilket gör att det blev helt stopp så att den får ingen funktion. Ett annat tillfälle så lossnade slangen helt.

SPEAKER_01Tredje tillfälle hade de inte lyckats sy ett i stygnen för att huden var förös för att de hade opererat så många gånger så sprutade vätskar huvudet på han hade aldrig överlevt om inte han var så fruktansvärt envis som han är. Det var också en grej hade velat nämna att det sa de faktiskt på Huddingen. Det första som hände är att en mamma, som är där för sitt barn, gör väldigt mycket för hennes motivation att överleva.

SPEAKER_01De sa det, och de skrev det om dig. De sa det, de skrev inte det, de sa det till mig. Und det här första dygnet, när den här lungblödningen blev, och sen blev det järnblödning. Det som hände var att till slut blev det jättegla med andingen. Han höll på att drunkna i sitt eget Blood. Och det var ganska sent på kvällen. Jag hade gått och lagt mig, då hade vi rummet precis bredvid, vilket är superbra på huddingen.

SPEAKER_01Jag hörde att det var något liv och tumult där utanför och låg eller sade i rullstolen så jag rullade bara ut där och ville vara med och se vad som hände. Jag ställde mig satt mig längst bort för jag ville inte vara i vägen för läkarna. Man ville ju att de ska kunna göra sitt jobb. Och det första som hände är att den sköter ska ta fram mig och nej, gå fram. Du ska vara med. Och så satte hon mina händer. Ta på, håll i han, prata med han. Jag gör någonting så han förstår att du är här.

SPEAKER_01Och jag började sjunga en låt som jag hade sjungit när han låg i magen för att jag tänkte att det var bra att ha samma väggvisa när han kommer ut. Då bör jag sjunga den låten. Alla andra var tista. Läkarna sa inte ett ord för att det ska sant. De jobbade. Tysta, tysta, tysta. Och jag sjön. Och så lyckades de sätta in den här respiratortuben och så börjar värdena stiga. Och de sa att även om du inte tror det, så är det extremt viktigt det du gjorde just nu för din son.

SPEAKER_01För att vara där och vara närvarande, vara engagerad. Han är ju liksom helt ensam i ett rum fullt med folk som han inte har någon aning om vilka det är. Att ha en tryggplats där gör att hjärtat lugnar sig. Han blir inte så stressad även om han är med i den lilla kroppen är med i ett trauma. Så han blir lugn och är precis som ett vanligt barn. De ramlar och slår sig.

SPEAKER_01De blir lugna och har mamma nära. Och det kan vara en väldigt bra smärtlinring. Det är klart att det inte tar bort smärta. Det blir att genom att de lugnar sig så blir de mer motiverade och kämpa sig igenom det jobbiga de håller på. Läkaren som är mins kusin, hon har också sagt det. Att de jobbar jättemycket på NO för att få föräldrar att knyta an till sina barn att vara där, att vilja vara engagerade.

SPEAKER_01För är man det så har barnet en mycket högre överlevnadschans och en mycket bättre chans till att komma därifrån utan massa skader. Vilket är ganska sjukt. Det är jätteintressant tänker jag då att man säger det i det sammanhanget. Men också älsar står det. Ja, men precis. När ändrades det? Jag vet många föräldrar och barn som åker in och det är akut och det är allt möjligt.

SPEAKER_01Där man fortfarande får den där ifrågasätten att vi tycker, vi gör det här. Men man kanske borde fokusera enligt vad du sa nu. Lite mer på att det är ändå någonting positivt att du är här och du är så engagerad att du är för alla, jag vet inte hur det är med din son om han kan prata, kommunicera, göra sig hörd förståd så. I vissa del. Man har några ord, några ljud och några tecken.

SPEAKER_01Men de är väldigt snarlika varandra mesta av det. Det krävs ju att det jag eller min man som tolkar. Poddar och sånt har inte funkat än så länge vi övar. Han har svårt att göra sig förståd. Han kan säga mamma och pappa och lampa och bil. Det är det man förstår. Det är det alla förstår skulle jag säga. Just i de barens fall också.

SPEAKER_01Där det finns en mur någonstans i kommunikationen, så känns det ju ännu viktigare att man faktiskt faktiskt lyfts som förälder också. Det är viktigt att du är på och att du är engagerad och för du hjälper oss, tänker jag någonstans. Man gör ju det, men jag undrar om de kanske tycker att det är att man är lite jobbig eller något. Jag vet inte. Jag har också hört av en kusin att hon var inne med sin pappa.

SPEAKER_01Det här är ju inte barn, huvudet, var engagerad. Och han måde dåligt. Han var ju gammal, men han måde dåligt och det var något som hade hänt. Och hon det här är inte som det ska. Och gick till läkaren och bara, det här är normalt för hans ålder. Han var inte så här för en vecka sedan. Det är något som har hänt. Och de bara nej, nej. Det här är normalt för åldern vi kan bort sig från det här. Då tog hon upp en mobil eller sin mobil där hon hade filmat honom veckan innan för då hade han haft klas eller vad det var.

SPEAKER_01Och han var ju helt annorlunda och då blev det fart på läkarna. För de var oj, det ska inte vara så här det är något som har hänt. Så då började de utreda och kom fram till vad det var bara om han fick medicin och blir mycket bättre. Det känns lite grann som att håller man sig till det här normala. Det här är normalt för åldern, då kan de avfärda det antagligen för att de alldeles för mycket att göra. De har ju offentligt mycket, och det är offentligt mycket administrativt för dem, och det är offentligt mycket folk som drar i dem.

SPEAKER_01Och jag förstår det. Men det blir ju liksom de skulle behöva lite hjälp. För att det blir så konstigt när vi ska behöva kriga om hjälp. Tänk om de här som inte har någon som krigar för dem, det blir skitjobbigt. De kanske inte överlever. Nej, så ska det ju verkligen inte vara. Det ska ju inte vara så att man på grund av hur engagerad eller rätt sagt, hur bra förutsättningar man kanske har för att vara så där engagerad eller närvarande eller jobbig, eller vad man nu ska säga att man är för någonting.

SPEAKER_01Det är ju inte det som ska avgöra vilken vård eller vilket bemöde man får, såklart. Men jag kan hålla med. Jag känner igen det också utifrån många samtal i den här podden redan. Det är som att det blir någon slags en barriär i det normtypiska sättet att behandla ett barn. Även man har fortfarande de glasagerna, även fast man vet att det är barn som inte faller under normen. Men man på något sätt ändå lyckas ha med av de här normtypiska glasagna på situationen.

SPEAKER_01Tills man blir överbevisad ordentligt eller någonting. Ett sådant exempel är min så har ju vattenskallar. Vad betyder att man har vattenskalla? Kan du inte bara säga vad betyder det? Det betyder att den naturliga, alltså alla celler behöver näring och de behöver bort forsklande av avfallsämnen så att säga. De får näringen till sig via blodet, och sen ska det forsas bort via något annat.

SPEAKER_01Upp i hjärnan så är det lite speciellt för där finns det en blod järnbarriär. Där finns det någonting som heter likvor som forslar runt alla näringsämnen och tar upp alla avfallsämnen. Den väskan produceras i hjärnan och den ska cirkulera runt i hjärnan, sugas upp av hjärnan, och den går även ner i ryggmärskanalen och sugs upp av ryggmien.

SPEAKER_01Den vätskan går sedan ut till bodet och pumpas vidare runt. När man har vattenskallen då har det blivit stopp någonstans. Och det vanligast är att det blir stopp ner mot ryggmärkskanalen. I min sons fall har det blivit. Det blev stopp ner mot ryggmarkskanalen. Och sen eftersom man fick den här järnblödningen så fick han ärvä uppe i hjärnan. Den här ärvnaden är inte rikka lika bra som vanlig järnvad.

SPEAKER_01Den klar inte av att suga upp vätskan lika bra. Det producerar fortfarande lika mycket vätska. Men vätskan tas inte upp, vilket gör att det samlas på sig mer och mer och mer och mer vätska. Och när man är liten. Folk kanske har sett de här bilderna som är ganska hemska från Indien och Afrika när man är obehandlad vattenskallen när barnen får så här superstora huvuden. Och så kan det bli om man inte behandlar vattenskalle.

SPEAKER_01Då sitter inte benen i huvudet ihop. Och får man vattenskalle när man är så liten, då växer huvudet och det går aldrig ihop att säga. Min son fick behandling ganska fort hann ett tyckelitet huvud. Men han har ett tyckelitet huvud för att man höll på fram och tillbaka med den här inställningen som han då har i skunten. Det var svårt att hitta rätt inställningsläge. Alltså han haft undertryck eller han haft övertryck eller han haft undertryck eller han haft övertryck fram och tillbaka.

SPEAKER_01Det är inte så kul för hjärnan, men man försöker korrigera det där och så har det blivit att när huvudet växte ihop så var det lite undertryck. Han kommer alltid att ha ett litet huvud, men det är ingen fel. Men det är det som är hydrocefalus i alla fall. Det är samma som vattenskallet. Han är väldigt känslig för det här med tryckförändringar antagen på grund av att man har mixtar så mycket och att han har väldigt litet huvud.

SPEAKER_01Så jag har ju pratat med läkare offantligt många gånger neurokirurgerna om att han har ont. Han har för högt tryck i huvudet. Och de har sagt hur många gånger helst, så jätteerfana läkare. Man kan inte ha ont i huvudet av för högt eller förlågtryck om det bara är en pyttepy-liten skillnad. Men han kan det. Och jag är helt säker på det för att han visar det väldigt, han går det om det är jobbigt med trycket på något sätt.

SPEAKER_01Trycket hjärnan påverkas också av att man blir snorig, då får man ett högre tryck i huvudet. Och har man då lite felinställt så kan det bli ännu jobbigare. Då visar han det genom att då har han jätteont i huvudet. Det där är det jag tänkte säga: där är en normtypisk grej som de tar in på ett icke-normtypiskt barn. För att vanliga människor, även om de får ett högre trycker eller lägre tryck i huvudet ska inte få ont om det bara är en ptöriten förändring.

SPEAKER_01Men jag tror att på grund av att han har ärvnad, så blir han lite känsligare för ärvnad är ju inte lika träffigt. Jag tror att det är där någonstans. Så det blir ju liksom fel när de tänker så. För de lär ju sig, de måste ju lära sig på något sätt och då lär de sig normen. Och sen får de väl smålära sig undantagen allt eftersom undantagen kommer. Känner du att de gör det i erat fall? Känner du att det har gått och rätt håll?

SPEAKER_01Du har ju ändå personer som någonstans är ert team vissa läkare som du vill prata med eller vill ha kontakt med när det är någonting eller sådan. Känner du att det har blivit en förändring i att de har lärt sig? Eller är det typsamma uppförsback varje gång när det är något nytt med? Nej kräver alltid en specifik neurokirurg. Då menar jag inte att den personen ska vara på plats, utan att man konsulterar den personen innan någonting får göras.

SPEAKER_01Henlade vi offentligt mycket på. Nu är vi bara på sjukhuset sist, det var i mars i år. Han hade skönten till nu och var ensam i världen om det och sen så växte lite så fort. Den bleven och så blev det stopp i huvudet då var ju tvungen att åka in akut och hon var på vuxenavdelningen och vi hade en annan islänsk läkare som var jätteduktig.

SPEAKER_01Och han var egentligen mer kunnig än vad henne. Men när han stötte på och så var han väldigt trevlig och bra bemötande och lyssnade ändå på oss. Men det kändes också som att han tyckte det var lite jobbigt att du måste prata med henne innan du får göra någonting och han kan ju mer än henne. Det spelar ingen roll.

SPEAKER_01Han var ju skit bra jätteduktig och jättetrevlig. Han förstod ändå vad vi kunde så han gick till henne och pratade med henne. Det blir lite konstigt för dem när vi trycker på från andra hållet. Vi har ju till och med en gång hade det gått att han hade upprätt magen. Så han hade ett sår i magen som inte ville riktigt läka. Och så ville de ha in han på operationen för att lägga i en skunt som skulle gå ner till magen. Det kan vi inte göra.

SPEAKER_01Då kommer det komma in bakterier. Antagligen är ju bakterier där som kommer gå upp till huvudet och så kommer man få ny inflammation och det här vill vi inte ha. Vi får inte göra det. Och de var väldigt på att det där ingen fara. Det där är jättefint läk. Det är bara en liten skorpa kvar. Det är ingen fara. Och vi bara, ja okej. Vi får väl lita på er det. Det var det här liten. Vi och in på operation. De ringer och så var. Nej du såg att det var massa var här im magen.

SPEAKER_01Så vi kunde ju inte göra den här operationen. Så det vi gjorde var att vi öppnade upp det uppe. Så vi behövde ändå göra. De ville göra ett titthål för att kolla så att det inte var något skader eller något. För de ville göra ett titthål. Vi behöver ändå göra det. Så då gjorde de det. Men så var de ju inte in den skunt eftersom de inte kunde det. Och då var det. Vi tycker ju att det var en operation i onödan. Det hade varit bättre att vänta till magen var läkt innan man hade gjort det där.

SPEAKER_01För då blev det en operation till en sövning till. Så min man var väldigt arg när vi kom till uppvaket. Han gick ju bärsarka gång skulle man kunna säga. Han var väldigt upprörd, han stampar i golvet och jag måste ha tag på naturna som har att göra med det här. Så här kan man inte bete sig om slöva ett barn helt honödan och det roliga med det var att det är väldigt mycket hierarki i sjukhuset.

SPEAKER_01Undersöterskarna går och de trycker inte på sköterna. Söterskarna trycker inte på läkarna. De pratar med dem och försöka. De kommunicerar ju. Men det är inte som att de ställer sig över dem på något sätt. Och det hänt typ två gånger för oss. Det var en av gångerna. Undersöterskarna glällde på sköterna som de tyckte att ni borde ha sett där. Sköterskarna knälde på läkarna som ni borde ha sett där. Läkarna knällde på nevrosirurgen och nevroskirurgen sade grät i korridoren. Oj.

SPEAKER_01Så det var kanske lite hårt. Men samtidigt det var en onödig operation för min son. Det var lite synd också för den läkare som satt och grät i korridoren. Det var faktiskt inte hon som hade gjort operationen, det var hon som fick all själv. Hon fick allt själv. Det var lite felne. Jag vet inte hur du känner mig det. Jag själv kan känna sig: det är en balansgång i hur hårt jag kan gå ut och pusha och säga saker och påpekar.

SPEAKER_01Både för att någonstans ska vara konstruktivt fortfarande. Men också för att vi är i någon slags beroende ställning också. Vi kommer ju träffa den här personen igen. Det är bra om den läkaren eller sjukskran eller ändå välkomnar oss tillbaka nästa gång i någon bemärkelse. Hur känner du kring det? Jag har en väldigt vetenskaplig approach. Så jag pratar ju mer om på deras nivå eller vad man nu ska säga.

SPEAKER_01Och jag är mer att jag faller i tårar. Är jag missnöjd med någonting så gråter jag och är väldigt ledsen upprörd. Det är sällan att jag skäller ut läkare. Det är min man som har gjort. Det var vi hålla. Jag var lite så. Man tog olika roller och jag tog en helt annan just när det gäller sjukvården. Sen har jag mer en annan roll när gäller habb helt annat. Men där och då var det han som tog alla de bråken så att säga.

SPEAKER_01Och jag var mer ledsen och sörjde så. Det har till och med blivit så och jag tror att det är lite engag föräldrar för jag undrar om det finns någon mer vanning nu i vår journal. För att alla operationer efter den här händelsen. Så känns det som. Jag säger inte att det är så att det känns som att läkarna väntar med att komma fram till det jag som sitter där med sån på uppvaket.

SPEAKER_01Om jag och min man sitter där, så kommer ingen fram tills han går iväg och handlar någonting handiga eller något sånt. Det är lite fascinerande. Det har inte varit 100% alla gånger men kanske till 90% av alla gånger. Du får begärda ut journalen och se vad som står. Om det står med en varningstriangel. Jag gjorde det. Och det står inte i journalen. När jag tittade när jag såg det här, engagerat förälder, då stod det inte i journalanteckningar.

SPEAKER_01Utan deras program. Om du tänker hur det ser ut, så är det liksom det var journal där nere, och sen är det ungefär som ett Word-dokument i en massa knappar och massa grejer uppe som kan visa olika saker. Nu lägger jag till en anteckning, eller nu skickar jag en remiss, eller nu gör det här. Det var ovanför allt det. Vanligt triangelt, engagerat förälder. Så jag tror inte att det syns om man tar ut någonting. För jag tror att det är i deras system på något sätt. Spännande. Fast det är ändå spännande vad som någonstans skrivs i journalen om som inte har att göra med själva saker sakfrågan som man är där för.

SPEAKER_01För att jag vet, jag har pratat med andra föräldrar också som har sagt att säga att det har stått journalanteckningar någonting om mamman, oftast mamman eftersom det har varit mina kompisar också. Mamman som är orolig eller mamman som behöver lugna ner sig eller vad du är för någonting, att det kan finnas sådana. Jag trodde inte att man ens fick skriva sånt, kanske att man skulle hålla sig till sakområdet. Men nu är jag ute på djup vatten och jag har ingen aning hur det där funkar.

SPEAKER_01Jag haffade mig om jag inte helt fel nu, det var en annan neofamilj som var där samtidigt som oss. Och då hade de skrivit någonting i journalen om att det var väldigt jobbigt för den här familjen. De hade tagit det hela väldigt hårt, vilket inte var konstigt med tanke på vad de hade varit med om. Jag tänkte inte säga vad de var med om, men de var med och väldigt jobiga saker. Så det är klart att de tar det hårt, och då stod det någon sån anteckning och så hade det kommit in en ny läkare över helgen, som inte hade haft dem förut.

SPEAKER_01Det resulterade i en orosanmälan till sus. Som inte skulle ha gjorts. Det var ny personal så de visste inte, och de läste bara det här och ojskit var hänt. Så de trodde att det här måste vi anmäla. För att inte för att få bort vården eller något sånt utan de här behöver hjälp. Men det var inte riktigt det som var tanken om jag har fattat det rätt. Utan de här har gått igenom ett enormt trauma, det här är extremt jobbigt.

SPEAKER_01Så där fanns det en jo anteckning om det som nästa läkare tar helt fel. Samtidigt tänker jag så här: det måste vara en balansgång i det där. Å ena sidan så vill man ju. Jag vill ju någonstans att personalen har lite förkunskap och inte gå rätt in i ett SOR. Eltså ha lite koll på varför vad, hur, ser ut. Samtidigt som jag vill ju inte att det på något sätt ska användas. Det vill det som en grej. Jag vill inte att det ska användas till något annat än att bemöta mig och min familj på det sättet som vi behöver bemöta på.

SPEAKER_01Jag tror att det är där linjen ligger för mig. Jag har ju ganska ofta varit med om när vi kommer till bakuten och träffar någon nyläkare. Och bara er journal var så lång så jag orkar inte läsa den. Kan inte du dra det här. Och ja. Okej, ja. Men dörr. Den korta versionen som ändå är ganska lång.

SPEAKER_01Det är liksom igen. Å ena sidan så. Jag tänker att de precis som du sa, de är väldigt överbelastade som inte har möjlighet att läsa journalen. Det är ju bra på sätt och vis att få säga med sina egna ord jämfört uppenbarligen med journalanteckningar som kan tolkas som att nu börjar vi orosan till exempel. Vad tycker du att de har vi varit inne på allting som är skitdåligt.

SPEAKER_01Men kan du se så här att det finns saker som du uppskattar, eller som att man tar lärdomar på allvar och lyfter på en högre nivå. El att man försöker lära organisationen något eller jag vet inte? Det tror jag. De här som vi ändå har kontakt med som vi gillar, de har tagit sig an oss och märkt att vi vill lära oss och då är de väldigt duktiga på att förklara och vara med och ta med oss i situationerna.

SPEAKER_01Så jag tror att det snarare gäller om vilken läkare eller vilken sköter ska man hittar för det finns ofvanligt duktig personal. Och sen finns det lite rötegg. A man med allting. Men man måste se på något sätt och där kanske vara lite kritisk till vad de säger. Men mycket personal är väldigt duktig på vad de ser. Men ibland behöver de lära sig att vi kan också. Vi ser smaker som inte de ser.

SPEAKER_01Sköterskerna ser smaker som inte alla läkare ser. För sköterna är med på ett annat sätt. Bara de är duktiga på lyssna så tror jag att det blir ganska bra. Och vi har ju upplevt väldigt mycket dåligt tyvärr. Men vi har också upplevt väldigt mycket bra för när de faktiskt lyssnar på det när de tar eget initiativ så är det väldigt roligt. Vi vågade inte ta på vår son med bara händerna jätte lite.

SPEAKER_01Men så kommer någon sköterska eller läkare kommer inte ihåg vad det var någon gång. Så ska ni inte pussa honom på natt. Vad? Så får jag pussa honom? Men jag kan inte desinficera min mun. Det går glasfritt eller vad ska vi göra? Nej, du ska pusssa om dem om du vill. Och då var han ju var fyra veckor eller någonting när jag pussade om de första gången. Vara lite på pannen.

SPEAKER_01Och det var också första gången vi öppnade i kulsen och stod över att vara med. Det finns ju personal som gör det offantligt fint och offantligt bra. Min mans kusin är specialiserad i något som kallas nedkapp, och det är kängru-metoden. Det att man ska ha barnen nära. Jätteära. Genom att ha det så känner de sig trygga och de når bättre.

SPEAKER_01Tillfristningen är snabbare. Även om det kanske är en jobbig persh för dem att ligga på ett annat sätt kan vara. Men så ska vara så mycket bättre av det i längden. Och hon har ju varit en offentlig hjälp för oss i det här. För vi är ju ringt hälnu där. Får man göra så här? Ska man göra så här? Hur tänker du nu? Och hela tiden att ha henne och bollat med det har varit helt fantastiskt. Och ja, många sköter skår ju fantastiska.

SPEAKER_01Och läkarna har lite för lite tid. En del av dem är jättegulliga och tar sig tid och verkligen stannar och pratar och får den och förstå. Men ofta så märker man att de har så mycket och de är så stressade till nästa. Och det är inte riktigt det vi vill ha. Speciellt inte när vi har speciella barn. Nej, men precis. Det känner väl alla föräldrar igen någonstans. Vi vill ju bara vara barns bästa. Och är det dessutom, när man dessutom har kanske ett barn där överläkare någonstans står och lite så här: rinkar på ögonbryna för att de inte riktigt vet vad de ska göra, eller lite så här: då känner man ju inte jättetrygg.

SPEAKER_01Och då vill man ju väldigt gärna att det ska finnas lite mer tid och lite mer utrymme för att verkligen bottna, landar, kolla ordentligt och så om jag ska vara lite så här titta på den här konversationen lite utanför Bublan. Så någon som lyssnar som kanske inte har varit med om det här eller här livet på det sättet. Eller varit så mycket sjukhusbesök eller så. Man kanske också skulle kunna tänka när du säger så här att vi vill bara ha den här personen, den här nevroven, om du är nevroskirurg eller neuro, neurokirurg i vårt fall just det.

SPEAKER_01Vi vill att skabbelt checka allting. Hon är först point of contakt. Och det kan man ju också bli så här. Bidar inte ni till att det blir bara mer köre tid och allt det där. Är det rimligt? Borde ni jobba med er någonstans trygghet för systemet eller någonting. Kan du känna att hur kommer jag los från? För det tänker kanske sårbart för er också att det bara finns en mer eller mindre.

SPEAKER_01Hon var ju Antarktis eller arktis här ett av ett halvår och vi bara måste han vara frist på det halvaret. Han har inte försöka när hon kommer tillbaka. Så ja, det är ju sårbart. Men som sagt, den här islänska läkaren, han kunde ju vad han gjorde. Det handlar ju mer om någon trygghet för föräldrarna. Det finns ju bra läkare. Och vi kanske stoppar upp en del, men det är för att vi har varit med om 52 operationer.

SPEAKER_01Och det är så många som har gått fel så vi vågar inte annat och dubbelt kolla med henne nu för tiden. Hon kanske också har gjort fel några gånger och gjort felaktiga bedömningar och så där. Men hon är väldigt duktig att prata och har det är väldigt lätt att förstå henne och hon tar sig an oss och lyssnar. Man vet att man får jag hör. För en del läkare kan inte riktigt det där. De förstår liksom.

SPEAKER_01De har inte den här föräldrakopplingen. Det här är min patient jag ska göra det här och det här och väldigt tekniskt ingenjöraktigt. Och det kanske är jättebra. Man vill ju gärna kunna förmedla. Det här har jag hittat, det här har jag upplevt, det här måste han ha hjälp med. Och så vill man vi vill ju gärna ha det förklarat för oss. Varför saker har hänt. Hur vi kan undvika det här i framtiden.

SPEAKER_01Finns det här vi såg för två veckor sedan kan det relatera till det som har hänt nu. Det är väldigt mycket sådana grejer vi går igenom i just henne, och just att hon har varit med den första operationen. Jag tänkte precis säga: hon blir ju lite som den där levande journalen i den bemärkelsen att inte behöva läsa in sig på 200 sidor av års av historik. Hon har ju varit igenom alla diskussioner, och som jag sa, Vilgott har ju haft skönten till juren och han var ensam i världen om det.

SPEAKER_01Jag hade den diskussionen för man lägger den vanligtvis till buken. I andra hand lägger man den till hjärtat. Vilgott fick systor i buken och han fick propp när den las till hjärtat. Och vi testade flera gånger. Och till slut så sa bukchirurgen att nej, det här går inte. Jättkirurgen sa, nej, det här är fara för liv. Vi kan inte lägga den där. Och då var vi utan options. Det fanns i inget annat bra sätt.

SPEAKER_01Bra ställe att lägga den på när man är så liten. Det är som är att när man är liten så växlar man ju ganska mycket. Man kan inte lägga den var som helst. Och så hon var ju med hela den slängen när vi var så totalt. Det var så dramatiskt att tro. För vi trodde att nu kommer han gå med slang ut huvudet hela livet. Det var ju inte fallet. Men det trodde ju. Jag hade redan några år tidigare pratat med hen om vad är alternativen för det här.

SPEAKER_01Funkar inte det här nu. Vi hade ju redan då hållit på bollar fram och tillbaka. Då har ju hon sagt att ja, jag sa att kan vi inte lägga i duren. För det är ju ett ställe där det täms hela tiden. Så kommer det väska så töns det ut via urinkanalen. Och hon var. Men risken är att det kommer in bakterier. Det förstår man ju. Och jag bara, man kan lägga den till galblåsan, för det är också något ställe som åker ut. Kan man lägga den till det här? Och hon var att det är karmen, och tarmen kan också vara bakterier.

SPEAKER_01Kan man lägga den till lugnsäk? Kan man lägga det där? Som jag kan lite grann så frågade alla de här grejerna och hon var lite, nej. Och då blev det nu en och det hade jag sagt typ två, tre år innan. Kan vi inte testa det här? Och då var det nej, nej, nej, nej. Och nu testade vi ändå det och gick till det och då ifrågasatte vi till och med henne och gick till Danmark och bad om ett andra utlåtande som sa att ja, vi tycker att det här verkar rimligt och rätt.

SPEAKER_01Och det kändes ändå bra att vi kunde ifrågasätta henne på det sättet. Hon blev inte ar, hon tyckte inte det var minstans konstigt att vi gjorde det. Hon sa att det kommer troligtvis för samma svar av Danmark. Men vi skickade in det tror till och med att det var en kille som eurokrille som hjälpte oss med det här. Men de var väldigt så här det var som att det var okej att ifrågasätta. Det var okej att köta emot. Det var okej. Sen fick vi ju i princip samma svar av Danmark.

SPEAKER_01Men det kändes ändå bra att ha någon annan utomstående som bara kollar igenom allt det där. Så att inte ens egna sjukhus gör alla bedömningar. Jag tror att det där är precis det man kanske behöver ha med sig också. Om man lyssnar på det här och tänker så här: att gud, det är liksom rabiata föräldrar som är på ifrågasätter och tratar och så här. För man måste förstå någonstans att de här situationerna är så många gånger så otroligt ovanliga.

SPEAKER_01Ira fall, det här är ensam om att ha en rönt på det här sättet. Det är ju ganska sällsynt då måste man ju ändå säga. Det finns väldigt många andra fall där man har en vanlig diagnos eller säga i de här fallen. Men det är fortfarande väldigt sällsynt om du jämför med hur det är att vara en normtypisk sjukdomsbelopp eller normtisk smärtkänsla eller vad som helst.

SPEAKER_01Och jag tror att det är därför, det är min bild i alla fall. Varför är man som ni då kanske att vi vill prata med henne. Dels är det för att det finns någon som kanske har helheten precis lite likadant som jag själv. Och att man känner sig tryggare med det såklart. Men också det här att ifrågasätta för att det är ingen som vet. Ingen vet. Även för att det är fantastiska läkare, fantastiska experter och specialister som har ägnat 20, 30, 40 år med någonting.

SPEAKER_01Så har de fortfarande inte ägnat det på just det här för det är så ovanligt. Jag tror att det är det som många gånger får oss föräldrar att vara så här: Sämmer verkligen det? Kan det verkligen vara så här? För att vi vill någonstans pusha till att bli lika nyfikna på det här som vi är någonstans. Och det är det som är så fascinerande i biologin också. För att bara för att det funkar för en person betyder inte att det funkar för nästa. För att vi är alla individer och vi är alla olika, och det beror lite på härkomst, det beror lite på miljö, det beror lite på alla möjliga saker.

SPEAKER_01Och därför är det liksom. Min son och har ju haft typ alla grejer man kan ha. Och det är så otroligt. Hon är läkaren som jag pratar om bara. Han har ju tickat av varenda grej i vår bok. Det här kan man ha, det här kan man ha, det här kan man ha, och han har liksom bara tick, tick, tick, tick, tick, tick, tick, varenda grej. Det händer inte. Biologin är så fascinerande. Och när det gäller just min son så har han ju en skunt, som är ingenjör.

SPEAKER_01Den är ju teknologi. Och den ska ju funka då med biologin. Så det är som att sätta in en dator i huvudet, fast det är inte en dator såklart. Det blir så spännande när det tekniska ska funka med det biologiska. För det biologiska är både flexibelt och olika från person till person. Så det kan vara flexibelt inom en själv också. Till exempel det här med kvinnosykeln. Vissa dagar vi bra och vissa dagar vi mindre bra, och då kan tabletter påverka oss på olika sätt.

SPEAKER_01Ja, precis om skulle man följa det exemplet, så är det också så att din cykel, min cykel, ja visst, vi har varsin. Men de kan se olika ut. Du reagerar på ett visst sätt, jag reagerar på ett visst sätt. Om vi någonstans vet det i sådana saker. Kanske ännu större förståelse för att det är en sån nyansskillnad hela tiden hos alla de här barnen som blir vuxna och så där. Samtidigt måste de ju prova någonting och då har de bara, de har ju bara forskningen att gå på.

SPEAKER_01Och då säger man det vanligaste är att man ligger här. Så då måste de ju testa det först. Men min son ligger kanske där någonstans. Och då blir det ju viktigt med engagera föräldrar för då måste de måste ju på något sätt läsa att det här är det min son brukar ha. Han brukar inte ligga i det spannet. Han brukar ligga lite mer där. Det här måste vi ta lite mer på allvar.

SPEAKER_01Så min son har epilepsi också. Men han har alltid varat oss för att han kommer troligtvis ha epilepsi på grund av hjärnskada. Och hans epilepsi är väldigt. Det är inte det vanligt att man skakar utan det är att han är frånvarande. Och hans epilepsi har också varit väldigt olika. Han har haft de här skakningarna och han haft det här att han bara är frånvarande.

SPEAKER_01Han har haft något annat jättekonstigt som vi tror det är epilepsianfall. Där måste du säga, föräldringen säger: ja, jag tror att det här är epilepsi. Kan jag få råfråga någon som är episk kunnig. Så man kan ju inte fråga sin mamma. I alla de här fallen. Du kan ju inte fråga någon mammagrupp, du kan inte fråga någon kompis, du kan inte fråga syska. Du är ju själv utlämnad till experterna, och experterna kan sina roller.

SPEAKER_01Men de ser sin del. De ser inte helheten på det sättet. Så du som förälder måste se allting, väga in allting och vara, alltså du måste ju få det bästa för ditt barn. Därför väljer du dina stridor var du ska vara mer engagerad och hur du ska se på olika saker, hur du ska prioritera. T exempel är det viktigaste. Jag kan ta det här med otåser till exempel.

SPEAKER_01Är det viktigaste att han ska gå rakt och kroppen ska vara rak. Eller att han ska kunna spela fotboll för att han älskort. Då kanske han går lite snett och gör lite krokiga grejer, men det under en kortare tid kan man då acceptera att han inte står som han ska, och kanske får lite ryggont, får lite benot för den här friheten som det faktiskt ger och känslan av gemenskapen.

SPEAKER_01För det är ju sånt som typ professionerna inte väger in. Det där är ju sånt vi som föräldrar som får väga in. Nu tror jag det till nästa steg. Men jag tycker att det är superbra. Jag tror att det är här man kanske inte förstår när man har de här diskussionerna om att är man för engagerad, är man för på, är man för påläst, är man för nyfiken. Dels det du var inne på lite innan. Man har ju ingen annan att fråga heller.

SPEAKER_01Även om det nu finns lite Facebookgrupper och allt sånt där även för funksföräldrar. Men det är ju fortfarande så att de olika diagnoserna, de olika förutsättningarna kan vara så otroligt olika. Så att den där gemensamma förståelsen för någonting som finns i en vanlig mammgrupp. Det finns inte på samma sätt. Jag tror att en anledning till att vården kanske uppfattar oss som får på engagerade och så här, vi har ju ingen annan att fråga.

SPEAKER_01Och sen så att man någonstans: att de kan sitt stil och tänk, vilket ställer ett ännu större krav på dig som förälder att ha det där lite helhetsperspektivet som man skulle kunna haft då i en mammgrupp också. För där hade alla andra mammor också varit så här att har du tänkt på det där, och fått med alla känslor man känner som förälder och allting också i hela den här diskussionen om vad som händer.

SPEAKER_01Ja, jag hade ganska nyss och hade ett samtal med min sons sjukgymnast. Hon ringde och sa att jag kan inte förskriva den här roatorn, som hans lärare på skolan har tyckt att han behöver för att han går tränar väldigt bra i den. U min professionella syn så kan inte jag förskriva den för jag tycker att det ser inte tillräckligt bra ut när han går i den.

SPEAKER_01Han kan absolut gå i den, men han hamnar lite snett och lite vint och lite dans. Och jag bara är extremt viktigt för han att kunna vara med på aktiviteter och kunna vara med och spela fotboll. Han tycker inte om det finns ju olika hjälpmedel. Och den här typen av hjälpel är en sån som är öppen i fram så att man kan sparka på fotbollen. Det är mycket roligt att kunna sparka på fotbollen än att ha en hel grej fram. Så det är grejen som ruddar fotbollen.

SPEAKER_01Det blir ju inte samma sak. Det är inte något som vanliga föräldrar behöver tänka på. Då sitter jag på världens argumentation och angående barnkonventionen och frihet och hans levnadsstandard och bla bla bla för att få henne att tycka att då finns det faktiskt ett bägg för att ni ska ha den här laten. Och jag känner mig jätteelakt mot henne för jag är ganska brys och jag är ganska fram och jag är ganska så här nu gör vi så här.

SPEAKER_01Jag kommer inte ge mig bara så att du vet. Jag kommer aldrig ge mig i den här frågan. Det kanske inte en vanlig föräldrar säger. Men å andra sidan, en vanlig föräldrar behöver inte bråka om vilka fotbollskolor de ska välja till sina barn. De får kleta vilka skol de vill. Och vi måste ha ett godkännande från en högre makt att vi ska få ha vissa grejer till våra barn. Ja, men precis, det ordet som du sa alldeles nyss också, som du sa innan där med Silos och alla läkare och så har sitt kompetensområde och ser utifrån sitt och vill maxa det man gör utifrån sitt område.

SPEAKER_01De behöver ju inte tänka på levnadsstandar så som du sa alldeles nyss. Det behöver man inte som förälder till normtypis barn på samma sätt heller alls. För levnadsstandar är redan inbyggt i samhället i hur vi får vara med på matcher och spela fotboll eller hur det är uppbyggt med. Men här så behöver du i så fall som förälder så här: okej, jag ska väga det de vill göra där eller det hjälpmedlet jag kan få där.

SPEAKER_01Jag ska väga det mot någonting annat i hans liv för han är en hel person. Och det perspektivet tycker jag inte kommer fram tillräckligt väl många gånger när vi har de här föräldrar är så på eller engagerade eller någonting. För att många gånger så hamnar vi i de där diskussionerna med en profession fast om helheten. Och det är därför man inte ger sig. Där får man inte lyssna bara rakt av på vad de säger att gå till höger, fast gå till höger, då innebär det, och så en massa andra saker som blir komplikationer på helheten, men som kanske är superbra om man bara är isolerad utifrån just det här perspektivet.

SPEAKER_01Så är det. Jag var på lekplatsen idag med båda mina sönner. Och det är ju också så fascinerande för att min ynsta son som springer, han kan springa själv, han kan leka själv, han kan åka ruska, han kan klätta, han kan göra det och det och det och det. För att min äldre son ska få något utbyte av lekplatsen överhuvudtaget, så måste du vara, eller så måste jag vara en engagerad förälder. Jag måste se till att lek med honom, eller lyfta honom, eller dra runt honom på saker, eller välja lekplats som han kan leka på.

SPEAKER_01Vara behälplig i alla moment. Jag måste vara super engagerad och det tar ju offantligt på krafterna. Vanliga föräldrar de står ju en bit bort och dricker en kaffe och titta med barnen och springer omkring. Men jag måste vara där, jag måste vara aktiv och lekande föräldra för att mitt äldre son ska få leka över. Och det gäller ju att det här med vanliga engagerade föräldrar, det gäller hela handt liv.

SPEAKER_00Jag måste.

SPEAKER_01Jag har inget val. Och det är väl därför vi blir det. Andra sätt som inte har engagerade föräldrar och är i den här situationen, de kanske inte må så bra. De blir väldigt tysta i den här debatten för att de inte syns ju inte. De har ingen röst. Nej, och så är det ju. Och det är väl det man försöker vara för sitt barn i så många avseenden som möjligt. Var den där rösten när det inte finns en röst alla gånger. Eller det finns en möjlighet att jag är så förståd på samma sätt som i vanliga situationer eller någonting.

SPEAKER_01Men jag tycker att det är jätteintressant det du säger nu med Sara, jämför också med att vara engagerad på lekplatsen. För att det sätter verkligen fingret på att det här är inte någonting vi gör bara i vården för att vården är på ett visst sätt. Ut det blir en livsstil. För att komma iväg på semester, för att kunna leka i parken, för att umgås med vänner, för att ha ett fritidsintresse alla grejer är vi den där personen.

SPEAKER_01Och det blir något som sätter sig i ryggraden. Nu när du säger det så tänker jag så här att det är uppenbart. Det är ju ett personligsdrag som man någonstans tvingas på. Jag tror du. Dels så blir vi ju indoktrinerade i det sen med alla grejer vi är med om. Men så måste vi. Vi har i habiliteringen vi måste med skolan.

SPEAKER_01Nu håller jag på med en sån här assistansansöken. Så jag har radat upp för de försökerskassan, och kommunen vill ju veta hur mycket tid lägger man på det här, hur mycket tid lägger man på det här. Man ska tajma allting. Och så börjar man räkna på det här och så här. Gud vad jag lägger mycket tid. Och tankeverksamhet, all min vaknad tid går ju egentligen åt till att rodda med så här. Alltså mer eller mindre. Och mycket fysiskt, mycket.

SPEAKER_01Han måste träna på det här, han måste träna på det här. Och om man inte gör det, jag räknar ut att allt det han ska göra enligt läkarna. Det är alla ordinationer. Det går ju över regnet 24 timmar. Och det är så här, så här många timmar har jag på tynd, så då måste jag finde. Så då måste jag prioritera att då tar vi den dag så gör vi det här, den dagen gör vi det här. Vad är viktigast som vi måste göra varje dag?

SPEAKER_01Äta så va? Det måste man göra lite grann. Det finns ju någon grundläggande där. Och då är det: vanliga föräldrar behöver inte det. Det bara går av sig själv. Och det märkte jag med min yngsta. Han började ju äta av sig själv när han var liksom sex månader. Och min ensla, jag får hela tiden vara med. Jag måste motivera han till att äta jobbar här. Nu har du en mat på nästa sked. Lyf upp den. Stoppar den i munnen.

SPEAKER_01Och så att stoppar den i håret, eller stoppar den är att jag bara med in i munnen, ja, du är in i munnen, en stund, och sen mamma, jag var näin i din mun. Jag kommer väldigt mycket utbyte av det, men det är väldigt mycket. Men det är väldigt mycket. Så är det. Jag själv slängdes någonstans in när son nummer två kom och gjorde cirkuskonstare, känns det som han var bara några veckor och månader.

SPEAKER_01Jag fick nästan en tomhet jobba. För allt jag visste i mitt föräldrarskap var att vara extremt på, extremt nära, hjälpa pusha motivera, träna, öva, träna, öva. Och här ska du röra benet älskar. Ja, precis. Och när mellankillen kom, då var jag så här: men han behöver inte mig. Jag är inte ens förälder, det här är inte ja, okej men kul. Jag fick varsta så här existentiella, lite så här, ja han behöver inte mig.

SPEAKER_01Vad är det här för föräldrarskap? Det här förstår inte jag. Han kan ju alltid själv. Jag fick med den här känslan när den andra kom att gud vad skönt, jag får vara bara mamma. Jag behöver inte vara sjukimnast, arbetsterapeut, läkare, chirurg. Jag behöver inte hålla i, jag behöver inte tvinga, jag behöver inte chasta, jag behöver inte motivera konstant. Jag kan bara kom hjärtat och så.

SPEAKER_01Det låter säkert jättekonstig för den som är utanför det här. Men det är så många olika känslor som man kanske inte trodde att man skulle ha i allt det här. Du trodde väl inte att du skulle ha en sån känsla av bara det kommer en sån verkning lättnad. Jag trodde ju inte att jag skulle känna att ja, men vem är jag nu då? För man prägar, det är så extremt intensivt närvarande. Och då tycker jag att alla som har fått barn säger ju det också själva.

SPEAKER_01Oj, gud vilken förändring det är att få barn och att man är så himla. Man har någon som är beroende av en 24-7, ja så är det. Men gånga det med hundra. Och att det aldrig tar slut. Det är inte bara första året eller första åren, det tar aldrig slut. Nej, så det är konstigt att vi uppfattas det som väldigt engagerade och på och drivna i det. För att det är någonstans det som vi är, som jag sa, vi tvingas in i det redan från början.

SPEAKER_01I alla situationer, inte bara i sjukvården. Eller i skolan, där vi också kan få väldigt mycket kommentarer. Vilka vi är. Ja, Linna, jag känner att det är som alltid när jag har de här samtalen. Jag kan sitta i flera timmar och prata, för att det finns så mycket att säga. Men jag behöver nog känna så här att vi behöver nog avrunda här. Är det någonting som du känner så här: att det här hade jag egentligen velat säga men det fick jag inte sagt.

SPEAKER_01Eller jag skulle vilja trycka på det här. El jag inte. Nej, alltså vi blir väldigt engagerade för att vi behöver vara engagerade. Men det är inte då. Jag upplever det inte dåligt att vara engagerad. Jag tror att det är något väldigt bra. När vi är engagerade, får vi ut väldigt mycket av tiden. Det är extremt jobbigt och det finns ju en anledning till att man har blivit utbränd.

SPEAKER_01Men det är också extremt givande för de här små. Vi firar ju min älsta sons små små framsteg jättemycket. Medan den yngre sonens framsteg firar vi också. Men det blir lite mer så här firas en gång. Han började gå. Ja, han börjar gå. Men min älsta son, han tog ett steg nästan. Han tog ett steg. Han tog ett steg. Och då fortsätter vi varenda gången tar ett steg.

SPEAKER_01Det blir ju lite såke på något sätt. Vi blir väldigt uppfyld av det också. Det är väldigt betungande och samtidigt väldigt fint för man får ju vara med om så väldigt mycket. Vi får ju uppleva hur fruktansvärt svårt allting är också. Ett vanligt barn sätter sig medan vi får lära våra barn att sätta sig. Jag hade ett filmklipp med på den här föreläsningen där man ser hur min son kämpar med och sätta sig upp från golvet.

SPEAKER_01Och det är jätte min andra son, medan min första fick kämpa i flera år för att klara av det där. Man blir så admjuk inför vad varje grej faktiskt betyder. Det är jag. Ja men gud jag. Jag har ändå sedan min son var liten så jag har kallat det för ovskuld. För det känns som det. Varje njans, varje någonting som har hänt, så är det som att det är ett stort som ett åskuld. Det är som värsta största vinsten.

SPEAKER_01Jag bara säger ordet nu så kan jag känna hela kroppen bara. Man blir medveten om nyanser på ett helt annat sätt än jag hade aldrig blivit det om jag inte hade blivit mamma till min son. Jag tycker också att jag blir mer ändmjuk in för min andra son, alltså har han svårigheter med någonting så är jag mer så här det kommer. Han behöver inte stressa, det kommer. Man kan lära sig.

SPEAKER_01Nu är han väldigt snabb med att prata. Om det är någonting som går långsamt och alla kompisar som kommer till mig angående deras barn och min yngre sonnist. Där är jag ju väldigt så här att det kommer ta det lugnt, det kommer. Ni behöver inte stressa på det här. Absolut känner ni att det är jobbigt att prata med någon för att det kan hjälpa att få hjälp. Det kan ju vara diagnoser och sånt. Men framförallt att jag känner ett väldigt lugnt för honom så här att det löser sig.

SPEAKER_01Det låter vi bra. Det låter vi bra. Det löser sig. Du Lennia, tack så jättemycket för en jättefin diskussion och reflektion kring att vara en väldigt engagerad föräldrar med allt vad det innebär. Och till dig som lyssnar, jag hoppas att vi hörs nästa vecka igen. Hej då. Du har lyssnat på papperskriget, podden som vill göra funkelslivet till en van fråga. Om det här avsnittet gav dig något, en tanke, en känsla att hjälp fler att få samma sak.

SPEAKER_01Dela avsnittet med någon i din närhet. Och vill du att jag ska ta upp just din fråga eller har en gäst som du tycker att jag borde prata med, så hör av dig. Förändring gör man tillsammans. Jag hoppas att jag har dig med mig.

Open the transcript file

Hosts and Guests

Nobody is credited on this episode yet.

Credit the people on this episode

Be the first to rate this episode

More episodes

All episodes
  1. 24. Jessica Roos Rahmquist - När ditt barn vill flytta hemifrån men du inte vågar lita på samhället

    Nov 19, 20261 hr 12 minAudio

    Hur släpper man taget om sitt vuxna barn när man inte litar på att samhället tar emot? Jessica Roos är mamma till 22-åriga Hedvig, som har Downs syndrom. Hedvig pratar allt mer om ett eget vuxenliv - men för Jessica...

    Credit the people on this episode

  2. 23. Annika Taesler - Jag behöver ingen normat som för min talan

    Nov 5, 20261 hr 4 minAudio

    Veckans gäst är Annika Taesler: journalist, författare och samhällsdebattör som sedan 23 år lever med en ryggmärgsskada och personlig assistans dygnet runt. I det här avsnittet pratar vi om hur som ens...

    Credit the people on this episode

  3. 21. Natalie Eneke - "Som funkismamma är du ständigt jagad men du jagar också ständigt"

    Oct 8, 20261 hr 7 minAudio

    Vem håller ihop vården när ingen av de 40+ kontakterna har ansvar för helheten? Natalie Eneke är mamma till Elton, som har en omfattande funktionsnedsättning och har levt med vård, habilitering, hjälpmedel och...

    Credit the people on this episode

  4. 20. Anna Bergholtz - Jag kan jobba, om samhället låter mig

    Sep 24, 20261 hr 10 minAudio

    Vad händer när du har kompetensen, viljan och uppdragen men systemen runt omkring gör det svårt att faktiskt kunna arbeta? Anna Bergholtz är journalist, moderator och egenföretagare och driver konsultbolaget Unique...

    Credit the people on this episode

  5. 19. Linda Andrén - "Hon kunde dammsuga så fyra specialistintyg räckte inte för få LSS-boende."

    Sep 12, 20261 hr 3 minAudio

    I det här avsnittet berättar Linda Andrén om sin dotter, som lever med CP-skada, synnedsättning, visuella perceptionssvårigheter, epilepsi och intellektuell funktionsnedsättning. Vi pratar om att växa upp med en...

    Credit the people on this episode