Skip to content
PodSubs
ShowsPeopleGuestsJobsNewsEvents
More
BlogPodCred
Menu
ShowsPeopleGuestsJobsNewsEventsBlogPodCredNetworksSign in
Join nowSign in
  • Shows
  • People
  • Jobs
  • News
  • More
    • Guests
    • Events
    • Blog
    • PodCred
    • Networks
    Join nowSign in

Papperskriget

Papperskriget artwork

23. Annika Taesler - Jag behöver ingen normat som för min talan

Nov 5, 20261 hr 4 minAudio
ShareXLinkedInFacebookWhatsAppEmail

Veckans gäst är Annika Taesler: journalist, författare och samhällsdebattör som sedan 23 år lever med en ryggmärgsskada och personlig assistans dygnet runt. I det här avsnittet pratar vi om hur som ens funktionsnedsättning inte bara är en medicinsk fråga utan också formar identitet, relationer och synen på ens plats i samhället. Vi kommer in på skillnaden mellan mänskliga rättigheter och omsorgsperspektiv, på survivor's guilt och på varför Annika slutade vänta på att världen skulle bli tillgänglig och i stället bestämde sig för att leva livet här och nu. Vi pratar bland annat om: • Hur det är att vara förälder när man själv är beroende av stöd • Hur det är att leva med ett system som ständigt kan förändra ens förutsättningar • Känslan av att ha det "för bra" för att klaga när andra har det värre • Skillnaden mellan att tala för någon och att skapa förutsättningar för människor att tala för sig själva Det blev ett samtal om självbestämmande, ansvar och människovärde. Om att vara beroende av andra utan att vilja bli omhändertagen. Och om vad som händer när samhället räddar ditt liv men sedan tvekar inför att ge dig förutsättningarna att leva det fullt ut. Skicka gärna feedback, förslag och gäster! -------------------------- Följ mitt arbete Jag skriver böcker, driver poddar och utforskar hur människor möter organisationer och samhällssystem. Vill du följa mitt arbete och få information om nya poddavsnitt, böcker, retreat och annat jag skapar? Läs mer här: sofiastigendal.se _____________________________________________________________ Poddvärd: Sofia Stigendal Papperskriget på instagram: @papperskriget Redigering: Elmer Hermansson

Audio and video play straight from the show's own hosting. PodSubs stores and serves no media.

Transcript

From the show. Tap a time to play from there.

SPEAKER_00Jag och många med mig som är vuxna med egen assistans och ofta även att vi är föräldrar själva. Vill ju med alla medel i världen komma bort från det här att man måste ta hand om oss och någon annan ska företala åt oss. Poängen är ju att jag ska kunna företala både för mig själv och för min son så länge han är omydrig.

Sofia StigendalDet här är papperskriget en podd och funkersvardagen bakom skolav och myndigheter. Om barn och vuxna som inte passar in i normen, och hur de och anhöriga får bara konsekvenserna när systemets brister blir individers ansvar. För dig som vill förstå hur samhällsbeslut landar i verkliga livet och vad som krävs för att förändra systemet. Välkommen! Välkommen till papperskriget. Jag är ju föräldrar till en kille som har olika funktionsnedsättningar, och det är liksom min koppling till papperskriget.

Sofia StigendalAlla de här underlagen, intygen, dokumentation, alla kontakter och jobbar med det så. I det försöker såklart också vara den där närvarande roliga tillgängliga förälden som är där för min så. Hur är det om man vill vara den där tillgängliga roliga bra förälden? Men man själv är en del av det där papperskriget. Alla de där intygen, alla de där underlagen, alla de där kontakterna de gäller den själv.

Sofia StigendalOch det är rodandet med att ens få de förutsättningarna för att kunna vara den där personen och förälden som man vill vara. Hur ser det ut? Hur ser det ut när man är mitt uppe i det här Papperskriget? Kan man ta ett steg tillbaka eller står man alltid på barrikaderna? Har man ett val. Det här och mycket mer funderar jag en del på. Och tänker att vi ska prata om det idag tillsammans med dagens gäst, som heter Annika Tesler. Varmt välkommen till podden, Annika.

Sofia StigendalTack för att jag får vara här. Jag tycker att det är bra. Vi ska försöka ha lite olika perspektiv i den här podden, så klart. Jag känner mest andra som är som mig i bemärkelsen att föräldrar, mammor och morser, till olika barn som har olika funktionsnedsättningar. Men jag har ju följt dig ända min son är 14 år och jag har följt dig i tolv år.

Sofia StigendalOj. Läst böcker och haft lite koll på dig så där. Men du kan väl presentera dig själv lite. Vem är Annika?

SPEAKER_00För alla som inte har följt mig i 12 år.

Sofia StigendalJa, men precis jag tänkte det.

SPEAKER_00Vilket ändå får man säga är normaltillståndet. Ja, vem är jag? Jag heter Annika Tesla som sagt. Jag är 46 år och för år i 23 år sedan, som jag var med olika brödbacken och blev högt flammad. Sedan dess lever jag med assistans 247.

SPEAKER_00Jag är gift. Egentligen är jag så här ur typen för en tråk förårsmorsche svensson. Jag är gift. Jag bor i ett förrett hus i en förort. Jag har en Volvo och en vovbe. Exakt. Och en son som i år är 13.

Sofia StigendalNästan som min. Ja härligt. Anledningen att jag också har följt dig det är ju för att du är också journalist. Du har engagerat dig politiskt och du har skrivit böcker. Jag fyller på lite den här svensomdelen med att det finns ju lite grejer du har gjort också.

SPEAKER_00Alltså en och annan. Jag kan säga så här, en jättekort recap när jag skadade mig alors sjukhus i knapp ett år. Sen kom jag hem och de första åren jag var hemma, var jag väldigt mån om att vända allt handikappigt ryggen. Alltså jag var inte med i några organisationer är engagerad med ingenting.

SPEAKER_00Jag var så extremt fokuserad på att ta tillbaka vanligheten i mig. Och att kanske bevisa för mig själv att världen fortfarande att jag fortfarande fick plats i världen, eller att världen fortfarande fanns till för mig. Så jag var liv för allt vad särlösningar och särintressen och facke.

SPEAKER_00Det höll jag på med ganska länge. Den första boken jag skrev var ju många år senare. Den kom väl helt enkelt ur någon slags tanke om att det jag hade med om var en helt extraordinär upplevelse trots allt. Eller en erfarenhet som många inte har. Är det inte jobbigt att inte kunna gå.

Sofia StigendalFör du hade gjort det innan.

SPEAKER_00Ja, exakt. Och jag bara kände så att okej. Det är väl ungefär prioritering 237. Det är lite annat. Och sen så sen så eftersom jag visste att jag, även innan jag skade mig var en väldigt genomsiktlig människa. Så vill jag ändå undersöka vad det som hände när alla förutsättningar kastades om inet.

SPEAKER_00Och vad hände med min självfattning och identitet och bemötande från andra och samhället. Om vi tangerade det ämnet som den här podden handlar om, så var ju jag hade ju aldrig någonsin blivit misstrod av några myndigheter innan jag skadades. Det fanns inte på kartan en vit medelklass. Jag var så privilegerad och förskonad och naiv.

SPEAKER_00Och det upptäckte jag sen att det fanns en annan bild av detta. Sen kom ju dessutom, det vet ju alla vi som är indragna i den här världen, 10-talets katastrofpolitik med regleringsbrev och neddragningar och annat. I det läget så kände jag nog bara att nu får vi nog lägga integriteten och värdigheten åt sidan och taget. För att nu är det kniben mot srupen.

SPEAKER_00Plus att jag hade en del samtal med en bekant, en tjej som är annu doktor, hon håller på och skrev sin avhandling. Hon lever med sig på skadet. Och vi pratade en del om det här med att har man en kommunikativ förmåga, så finns det något slags skyldighet att använda den. Om vi inte ska slå oss för oss själva, vem ska då göra det?

SPEAKER_00Och i vår grupp finns det ändå personer som har begränsade kommunikativa resurser helt enkelt. Och då får vi andra hjälpa till med det. Och det låter sälja förmätet när jag säger det och det är inte tanken, utan bara när man blir slås för alla.

Sofia StigendalJag håller med i. Jag håller både med i om att det finns någon slags skyldighet eller känsla av det. Det låter lite förmätet. Jag kan ju känna så. Jag kan verkligen känna så mig själv. Jag är ju bara anhörig. Vilken plattform och vilken rätt har jag att försöka säga saker i viss bemärkelse. Å andra sidan så har jag rösten. Jag borde säga någonting.

SPEAKER_00Där vill jag bara flika in att det är ju inte så att det ena perspektivet är alena rådande utan alla erfarenheter måste ju få plats och lyfts. Men det är ju på samma sätt som under den här slakten på 10-talet, jag känner ju och träffade människor som hade råkat fruktansvärt illa ut. Och däremet så blev det nästan så här att jag fick survivers guilt. För att jag fick inga nedragningar peppape.

SPEAKER_00Så jag var förskonad från det. Å andra sidan, så kan jag tänka efteråt att hade jag fått neddragningar, hade jag inte haft verktyg att leva mitt liv. Nej, då hade nog all min energi gått åt till att bara försöka hålla mig själva om för vattenny. Och då hade jag inte haft samma ork till solidaritet förstår jag tänker. Och det var väl det som ledde fram, utan att göra reklam för mig själv som det var väl det som lämde fram till att jag skrev den andra boken sen påskortet som lite går utanför mig själv.

SPEAKER_00Jag försöker ta någon slags helhetsgrepp på hur samhället behandlar funktion och vad funktionsidentiteten gör i mitt och i andras liv. Inte medicinsk, utan politiskt och kulturellt och socialt.

Sofia StigendalVad gör den då för den som inte har lösning bok?

SPEAKER_00Den gör allt på samma sätt som att kön, och etnicitet och sexualitet genomsyra hela en person vardag. Jag är av ett visst kön 247. Det påverkar min förståelse av världen och mina erfarenheter och min uppfattning eller min huvudfärg eller så vidare. Och min funktion är precis lika genomgripande. Min kropp har varit relativt statisk i snart 23 år.

SPEAKER_00Jag vaknar inte varje morgon och tänker: ja, ja, men då är jag förlag med idag. Okej, det är bara jobbigt och inte kunna gå. De tankarna finns ju inte. Jag tänker inte på min kropp som någonting som måste ändras. Elts den är som den är. Däremot, så att jag ger mig ut, varje gång jag ger mig ut utanför dörren, så sitter jag i rullstol och så har jag en assistent med mig så har jag vissa fysiska begränsningar i mitt skadepaket ingår till exempel att jag fryr hela tiden.

SPEAKER_00Och att det är sådana saker som påverkar. Jag kommer bli bemöt på ett visst sätt. Jag har lärt mig att. Jag har lärma min strategier för så många kommentarer och blickar och bemötanden.

Sofia StigendalHar du bemötandet förlåt. Det kommer så många tankar när du säger alla de här sakerna. Över tid har de där blickarna och kommentarerna ändrats. Du sa att den vanligaste frågan jag fick i början var: är det inte svårt att inte kunna gå? Har det förändrats över tid på frågorna eller kanske bemötandet av andra personer som inte känner dig som inte vet bakgrunden eller någonting, utan bara ser där sitter en kvinna i en rullstol.

SPEAKER_00Ja, men exakt, och där är det ju. De som känner mig. De tycker inte att det här är så häftigt längre heller. Där händer ju ingenting längre. Men jag tror framför allt att den stora skillnaden, jag önskar verkligen jag var skadare för 20 år, jag önskar att jag kunde säga att folk har blivit mycket mer vidsynta och toleranta. Jag önskar att jag kunde säga det. Jag skulle snarare säga att den stora skillnaden är att jag har, och det här har varit en omedveten process, lärt mig slåla väldigt mycket.

SPEAKER_00Om jag är ute med vänner eller med min son, eller vem som så kan de reagera på att folk stirrar eller någon säger någonting lite halvolämpligt. Mina assistenter kan bli ett helt toppjavla tunner ibland för att folk är okänsliga och jag är så här: det tänkte jag inte på. Man lär sig om stängt av lite jättemycket.

SPEAKER_00Jemycket. Jag tar väldigt sällan illa vid mig under tiden. Vilket kanske är synd på sätt och vis, eller för mig personligen är ju bra. Och samtidigt, vad fan ska man vänja sig vid?

Sofia StigendalJa, så här. Det blir lite som att du har fått en sån liten skäld, omedveten eller medveten. Att säga att det där kommer inte mig. Jag hör inte, jag kopplar bort. Och då har man ju någonstans kopplat bort lite av sig själv.

SPEAKER_00Exakt, och jag tror att det som. Jag tror snarare att jag blir kränkt för andra skull, snarare än min egen rakt. För då kan jag tänka att jag om missförstår mig rätt här nu när jag använder för ord för det är mer flit. Jag ser normal ut. Förutom att jag sitter ner, men annars så. Jag dreglar inte, jag spattar inte, jag så vidare.

SPEAKER_00Jag har full verbal förmåga. Det vill säga att jag kan prata för mig själva. Jag kan använda fler synonymer än explikitet ofta alltså så. Det är inget återigen missförstämmerhet fel på mig så. Och då kan jag så ofta tänka att ska ni gå igång så här på mig och då kan jag tänka på vilken oerhört uppförsbacke det måste vara som.

SPEAKER_00Jag har en bekant som är en av de intelligentaste och vassaste och bara roligaste människor jag känner. Han har en sepiskada som gör honom väldigt svårt förstå i talet. Vi som känner honom har inga problem, men för än utanstående är det krångligt, vilket innebär att alla handlar honom som är gott och väld medlande som ett litet litet barn.

SPEAKER_00Dels mer kränkt och hans vägnar. Och sen blir det också så här: förstår ni inte vad ni missar? Här har ni värsta häftiga människan som ni tappar för att ni har några jävla föreställning om att intelligensen sitter i tungens muskulatur.

Sofia StigendalJa fattar. Man blir behandlad helt annorlunda för att man är utanför det som någon känner igen sig själv i. Exakt lite så.

SPEAKER_00Ja, och där har ju jag också en i den här världen privilegierad position. Just för de företräden som jag nämnde att jag. Och sen är det en sak till: det är ju att jag har en förvärvad skada. Jag inte medföd. För det gör ju att jag har ju åtminstone varit normal en gång i tiden. Och som sagt, det här har inte påverkat mitt utseende. Jag har inte blivit svårt bränskadade ansiktet.

SPEAKER_00Väldigt många sådana saker. Å andra sidan, jag ska bara säga: att det finns en dubbelhet det här. Och å andra sidan, så är jag beroende av assistens. Till skillnad från jag är rugmanskadad och till skillnad från många av mina ryggmärskade kollegor. Så jag håller inte på träning för Paralympic.

Sofia StigendalOch jag tänker så när du sa så här att jag är ju ändå normalt i andra avseenden, mitt utseende och allt vad det är för något. Och att tidigare, jag hade ungefär 20 år eller något. Du hade 24 år av att kunna gå och hoppas och utsa allt vad du gjorde för någonting redo hade dig. Betyder det att när man pratar med dig jämfört med några av dina kompisar tycker man mer synd om dig då för att säga att du hade någonting, eller de andra personerna är det då att så här.

Sofia StigendalFör jag tänker som du sa, jag är privilegierad utifrån det perspektivet. Märks det i bemötandet hos andra att någonstans är en skillnad utifrån just det perspektivet på dig och din kompis som föddas med vissa förutsättningar.

SPEAKER_00Jag tror att det är också en dubbelhet. Jag tror att det ena sidan jag tror att det ena sidan kan se att man ena sidan kan se mig som mer. Jag vill ju liksom inte använda ordet normal. Men jag kommer inte på att det är dåligt ord. Och samtidigt ser jag en jävla dålig inställning så att det kanske funkar.

SPEAKER_00Att det kan komma med en lättnad. Då vet man kanske lite mer hur man kan bemöta mig. Jag har i alla fall varit som en av de andra. Å andra sidan, så är det ju såklart att då gör det mig eventuellt mer beklagansvärd. För att gud, jag hade ju ett riktigt liv.

Sofia StigendalDu hade ju allt.

SPEAKER_00Ja, men precis, bla bla. Medan de som har medfödda diagnosen är med det damagguds från början.

Sofia StigendalJa. Jag var liksom intresserad av om du själv möter, du kan känna avskillnaden någonstans. Det finns ett lätt från bemötande det.

SPEAKER_00Däremot, så har jag en kompis som har en medföd diagnos. Hon har inte assistans, men sitter i Permo och så där och ha en kropp som utseendende vad sticker ut mer än min. Och vi har pratat väldigt mycket om det här med dubbelheten i privilegier och status och våra skilda erfarenheter.

SPEAKER_00Jag kan inte. Jag förordar inget. Jag kan inte säga att det ena är bättre eller sämre den andra. Ut vi har bara konstaterat att det ser olika ut. Men det är såklart att den absolut största skörheten i mitt liv som jag ser det, det är ju assistansen. För att den som enskild faktor avgör hela mitt liv.

Sofia StigendalDu har assistans 24-7. Det är alltså att du har det dygnet runt. Inte bara uttrycket 24-7, utan du har det sammen. Och du har dubbelassistans då kanske också eller.

SPEAKER_00Ibland om jag gör speciella saker. Men i så fall brukar jag inte ha två stycken externa assistenter utan då min man är min nattassistent. Och då får han även säga att vi åker på semesterresa och det är sandstränder eller vad det är, saker som är jobbig och forskera.

SPEAKER_00Och man ska om bord på flygplanen och man ska hålla på. Då använder jag honom också. Annars vi försöker vi vardagen och separera våra roller ganska tydligt och det är en helt annan historia. Men jag har i alla fall som längre. Det var det vi skulle komma till. Och att den som enskild faktor avgör hela mitt liv. Det finns ingenting ingenting i hela mitt liv som är så är avgörande för mig som är nästans.

SPEAKER_00Och den är ständig är ständigt under hot. Antingen har våra politiker, hej alla på den politiska skalan. Eller helt enkelt för att livet händer och någon säger upp sig och någon blir sjuk och har ravat någon skulle tillka och bröt benet och blir borta åtta veckor. Det är en ständig stress att leva med som ingen som inte har dig själv kan förstå.

Sofia StigendalOch vi tänker att det är någon som lyssnar som absolut inte förstår då. Och som inte lever med assistans, eller som kanske lever fast en anhörig eller någonting. Nu har du ett infrån perspektiv. Kan du ge lite konkreta exempel när du säger allt, vad betyder allt? Det är en dum fråga. Men samtidigt så: jag tror inte att vi alltid ser vad är det där allt då.

SPEAKER_00Men absolut. Det här brukar jag säga på anställningsintervjuer om jag ska rekruta nu. Så jag ser på min nästan som att den har två uppbyggda två delar. I mitt fall är det väldigt enkelt att säga: vad är det som ingår? Jag ingår i ett liv? Jag kan börsa tänderna själv och jag kan skät i min dator själv. That's it. I övrigt så går på talletten och börsta tänna och kläppor dig och flyttar på dig och äter och allt vad det är, det gör jag med.

SPEAKER_00Allt som ingår i ditt liv, det ingår antagligen i mitt också. Så där har ju alltid vad jag ör mig för, har jag en assistent med mig. Ser man en bild på mig på Instagram, vad vet jag, då kan du ge fär på att jag ganska ofta är rastet som står bakom kameran. Men även om det inte är det så är lubraga assistenter liksom bakom bilden.

SPEAKER_00Oavsett vad och det kan ju vara det är ju i både det vardagliga och i det större. Jag hade en assistent som var med mig den dag jag åkte in på förlösningen. Min morfar dog när jag var i samma rum assistent där också. Jag hade en assistent bredvid mig på Brölupsmiddagen. Alltså jag kan inte välja vilka situationer jag har en assistent med och inte alltid som sagt 247.

SPEAKER_00Det är den ena delen. Den andra är att livet händer i mellanrummen och jag ser meningen med mitt liv som uppbygkt av mina sociala identiteter och mina sociala roller. Framför allt är jag ju någons mamma. Jag är också någons fru, någons, någon kompis, någon kollega, någons allt. Någons herkefien kanske, vad vet jag så.

SPEAKER_00Och assistansen möjligg inte bara de praktiska delarna, utan också att alltså att assistantens assistanten assistentens roll är att locka fram Annika. El ska inte locka fram Anika men hon ska tillåta möjliggöra att Anika får komma fram. Alla olika Anikor.

Sofia StigendalMamman, vännen, partner, reportören.

SPEAKER_00Vi vet ju alla att vi är olika människor beroende på vem vi interagerar med. Du är ju 75 olika sofior beroende på vem du har runt dig, och det är ju samma för mig. Jag har fått två jättebra beskrivningar av två olika assistenter. Den ena sa, jag har bara en arbetsuppgift och det är att läsa dina tankar. Hon sa det, och den andra sa att jag ser mig själv som ett slime.

SPEAKER_00Och varje gång det blir ett glapp mellan dig och verkligheten, då ska jag glida in där och fylla upp det, det var väldigt bra och fina förklaringar, väldigt tydliga verkligen.

Sofia StigendalJag skulle vilja ha med en assistent någon gång också i podden för att det är ju en roll som många gånger tror att allmänheten är lite så här, ja. Man är en personlig assistent. Det är väl inte så mycket egentligen så. Men jag har inte assistans i mitt hem eller till något och mina barn eller så. Så jag lever inte mer i bemärksen att jag ser det så nära. Men jag har ju hrig och hör vänner och bekanta berätta.

Sofia StigendalOch jag tänker så här: wow, det här yrket.

SPEAKER_00Ja, jag vet att du vet att jag vet. Att politikerna kallar detta för ett enkelt jobb. Det är det största vulkanutbrottet som alla vi i här värden får. Men förväntar ni med mig?

Sofia StigendalMen verkligen att kunna vara så här möjliggöra i ditt fall. Annika är på ett visst sätt med sin. Och vill kanske serva eller fixa eller göra någonting utifrån sin son och beroende på ålder såklart det har någon sådana. Då behöver jag göra det här för att finnas där men inte synas eller någonting. Nu ska de prata nu är en moderator för ett stort event. Då kanske hon vill vara på ett helt annat sätt.

Sofia StigendalOch vad behöver jag göra då för att det ska komma fram så bra som möjligt. Det är ju en trollkonstnärsrol.

SPEAKER_00Ja, jag kan inte prata med mer en fas.

Sofia StigendalJa, du sa ju också där säger att assistenten, jag hade en assistent med mig vid förlossningen. Jag tänker att vi ska komma in lite på det också. Det här med att vara förälder och vara beroende av assistans. Till att börja med, var det självklart att få barn?

SPEAKER_00Ja. Ja, det är klart och svaret. Ja, Gud jag. Jag har nu haft en jag har nog ändå haft en inställning ända från början om att skadan är som den är, men jag kan inte få definiera mitt liv. Jag vet ju att jag kommer förbli så här till sen dag. Det finns många som har nejvappningar och att man kommer lösa detta med ruggmerskader.

SPEAKER_00Och det kommer jag säkert göra med något 30-400 år. Vi är inte när det nu. Jag har aldrig haft några sådana tycker niba förhoppningar. Om de kommer fram till att vi löser det. Det är inte som att jag kommer täcka nej. Och sen kommer jag få köpa sig med försäkranskassan resten av mina dagar om att jag faktiskt bevilligt sjukning. Men alltså livet i det som händer nu. Ja, du sätter inte ett liv på håll.

SPEAKER_00Jag tänker inte i de börna. Ja, absolut.

Sofia StigendalNär du möter sjukvården och läkare och såder i rollen av att vara gravid, då? Eller roll att du var gravid. Vad det självklart, eller hur fick du ett bra stöd? Fick du bra förutsättningar?

SPEAKER_00Vet du vad det här är också så här? Jag skäms för att prata om detta. För att jag har bekantar som har blivit så oerhört illa åtgånga, och de har blivit orosamälda på BB och de har blivit nekade i IVF och det har varit så många tragiska historia om detta. Och det gör att jag som sagt blev så genererad för egen del. För jag hade underbara människor runt mig.

SPEAKER_00Då kan vi säga att undantag om man ska vara så. Jag upptäckte att jag var gravid och bara några dag senare fick jag väldigt motmagen. Så det är inte gynakuten och det här var en allmän ginnakut och där konstaterade läkar att det var en graviditet och att den sett på rätt ställe och så vidare. Det var liksom fara. Men då hade min man med mig också.

SPEAKER_00Och det var enda gången som jag fick någonting för då tittar jag på mig och sa här verkligen genomtänkt. Men det är å andra sidan, den enda liknande kommentar jag har fått. Jag gick två olika vardkontakter under min gravit. Dels hade jag en vanlig vanmorska som gjorde alla vanliga saker och slistade med ratt och höll på sig där.

SPEAKER_00Och hon var dessutom gott och väldigt 60 plus och hon hade för löst fråga inte hur många ungar. Det var hon som sa att jag kommer även remitera lite specialistmärden så jag gick där och gjorde sånt som hade med skada att göra. Och då frågade jag informationen här ska jag bara gå där? Och då nej. Jag tycker att du kommer till mig också. Vi ska faktiskt betrakta det här som en vanlig graviditet. Vilket är ju bra.

SPEAKER_00Så jag gick hos henne för som sagt, vanliga saker och skrika på specialistmedvården för sånt som hade med skadera. Och den läkare jag har där, men jag har ju blivit rikstbekant för det är Karin Petterson som sen blev utkastad från KS. Hon är ju en av de mest magnifika enastående makalösa människor jag har träffat att hon.

SPEAKER_00Hon första gången jag kom dit och tittar de på mig och sa hon jag elskar sinalfall.

unknownOkej.

Sofia StigendalOkej, här är jag.

SPEAKER_00Jag menar så god själv.

Sofia StigendalPrecis, vad bra att jag tog med mig.

SPEAKER_00Hon förlöste mig.

Sofia StigendalMen varligt att höra ändå. Att du har haft en bra upplevelse i det.

SPEAKER_00Fantastiskt. Jag skämst nästan och andra, eller att jag vet att andra har haft det så jävla jobbigt.

Sofia StigendalFår jag stanna kvar med det lite. Det är andra gången som du säger någonting om att det skämst lite för att jag haft det så bra i den situationen. Jag har lite survival gilt för att andra har fått. Finns det liksom börju runt på sånt lite? Finns det där som en invigdel i det här att det finns alltid någon som har sämre och nu har jag har det bra ändå. Finns det så?

SPEAKER_00Jag tror så här. Det är intressant att utställa upp det. Jag var inte så smood som jag tror det. Jag kunde ha det. När jag hade skärmen så har konstaterade en psykologer på år senare en viss självbestraffande personlighet. Tydligen men ja duktig flicka syndrom, bla bla. Det kan vi är en helt annan podd.

SPEAKER_00Många avsnitt till rad. Men när jag kom hem så jag var livet min största streck av alla var att folk skulle se mig som någon som tyckte synd av mig själv och som koppade mig och som överdriv. Und par månader så fullständigt överröste jag mig med artiklar och information och annat om kvinnor som har blivit utsatta för sextortyr i Krigets Kongo, om barn som svälter ihäl i Sudan och Irak var väldigt också.

SPEAKER_00Om folk som har vuxit upp med 20 år av incest, jag vältrade mig i tragiska levannan så läste jättemycket om slavhandeln då och plangena och den tortyr som var där. Det var verkligen inte för att gotta med andra söden, utan det var hela tiden för att påminna mig om att fan vilken tur du har haft. Du har ingen rätt att klaga.

SPEAKER_00Här sitter liksom jag, och jag och grevärr lite så fortfarande. Här sitter jag ändå i Sverige idag. Det är inte direkt sett att jag inte kan äta mig mätt. Jag har barn som visligen fick en egen sjukdom för ett par sedan, men som tack vare att vi lever i Sverige idag går att hålla i schack. Han har diabetes. Jag är gift, jag bor i hus och har volvå och vovet.

SPEAKER_00Har jag verkligen rätt att klaga? Alltså jag tycker inte det med tanke på kablas ut bilder på barnen i gasa och barnen i gasa har ju blivit som ett här som begra ungarna när vi var unga. Men det är fortfarande det ligger ju fortfarande ett stråk av sanning i det begreppet. Och det innebär inte att vi inte ska höja rösten för de problem vi har här med.

SPEAKER_00För det har vi verkligen, och som sagt, assistansen avgör hela mitt och andras liv. Men jag vill också komma ihåg hur jag hade kunna ha det och vara snabb.

Sofia StigendalPåverkar det ditt driv i att vara för jag menar, som sagt, jag har följt i tolv år, eller sett dig än så i tolv år. Påverkar den känslan då, kanske ditt engagemang i att så här, inte sluta höras för att så här, jag vill lyfta alla andra. Lite av att så här, jag har det bra, men alla vi behöver få upp det här.

SPEAKER_00Alltså, ja, det tror jag. Och som jag sa, att det möjligger jag skulle jag helt plötsligt bli för min assistens neddagen till hälften eller vad som, då måste jag slås för mig själv. Det är en sen tror jag också att jag inte. Ibland känner jag som att jag är så naivt att jag hänger inte med på allt som händer. Jag kan inte acceptera varför folk inte bara kan bete sig?

SPEAKER_00Förstår jag gudkar jag verkligen förstå. Jag fattar inte. Vad är problemet? Varför kan vi inte bara vara lite jävla trevliga mot varandra? Varför kan vi inte uppföra oss? Varför kan vi inte hjälpa till när vi ser att folk har ett sjukt jobbigt? Varför gör vi inget? Sort kan det vara. Hur svårt kan det vara exakt så. Och att jag fattar genuint inte. Jag kan känna mig på clinch med världen.

SPEAKER_00Jag hänger tydligen inte med på hur det funkar.

Sofia StigendalOm jag ska relatera lite själv, så jag kan känna igen själv väldigt mycket i den: hur svårt kan det vara? Men jag tror också: rent krast innan min son kom med sina förutsättningar, så såg inte jag värden fortfarande inte värden för allt vad den är, så är det liksom. Men jag såg mycket mindre innan han kom. Och då tror jag någonstans mina, men hur svårt kan det vara? Det är för att jag också har börjat se så mycket mer saker. Så jag blir så att titta, där är ju fel, och där är fel och där är fel.

Sofia StigendalFör att jag märker det mycket mer i min vardag genom.

SPEAKER_00Ja, gud, och det er känner jag villigt. Jag var ju fullständigt kullig på detta med, och nu får vi dessutom komma ihåg att jag skadade med 03, och det är klart att assistensen fanns. Och hade funnits tag, men den var inte lika etablerad, men inte lika allmänkänd som idag. Var den inte. Jag är ingen superintelligent människa att det finns väldigt mycket jag inte kan räkna ut.

SPEAKER_00Men nu har jag över 20 års erfarenhet av att leva med LSS. Så jag kan ändå känna lite sig att ni kan nog inte slå mig på fingrarna här. Och det är väldigt många som kommer utifrån oavsett om det är politiker eller utredare eller vad det är, och kommer med tvärsäkra formuleringar om saker som jag vet att fast det här rimar inte med verkligheten. Då kan jag nog tycka att det åligger mig lite att hörklare mig att säga ifrån jag tycker jag.

Sofia StigendalJag är väl tillbaks lite till det här med att vara. Som sagt, jag har varit så kallad funkiskförälder eller vad jag nu ska säga för någonting, föräldrar till barn med funktionssättningar. Jag har varit i 14 år. Jag har sett många andra mitt kontaktnät har ju mycket under åren bestått av andra lik, som de många gånger blir så. Men jag tänkte så här, hur tycker du, vad har varit utmaningarna för dig i det en jättestor fråga.

Sofia StigendalSom jag börjar med och säga, dels är du en del i papperskriget för dig själv. A så här: Gud, jag behöver assistens för att kunna få mitt barn från vaggan till famnen. För kunna hålla till exempel. Eller byta böja eller vad det är för någonting alltså så. Men sen så sa du väldys också att han har diabetes, tror jag du sa. Och då tänker jag så här: det kanske blir lite av ett papperskrig för honom också med rättigheter eller möjligheter eller sjukvårskontakter och sådär.

Sofia StigendalDu säger ju också oss andra föräldrar som håller på i och pratar om våra situationer. Vad skulle du säga är skillnaden för dig? Eller vad känner du igen dig i eller så är det väldigt största frågan. Jag vet, jag kände det att jag var stor. Jag får ta det du vill av det.

SPEAKER_00Jag plockar lite så får du klippa när jag monologar iväg. Jag både känner igen och inte känner igen. Jag känner igen mig i tröttheten. Så klart. Jag känner igen mig i den här nästan stresspaniken för att man bara vill det bästa på sitt barn. Och så. Jag måste väga mina bord på guldbåg nu.

SPEAKER_00För att jag vill inte att det ska uppfattas som att jag kommer från fiende land. Men det är ändå som du säger att ni kan ta ett steg tillbaka. In life såklart, men kanske får en timme när ni har avlösare. Det är rena. Det som jag tror att det som den motvikt som jag försöker ge är om jag tänker på 2018 den varisen, så blev det ju en väldigt grej.

SPEAKER_00Mega distans och framförallt det här med sammanning. Och det är ju alltså anningen inte grundläggande behov. Ja, hej då. Tack och hej. Det är ju så fullständigt självklart att jag står bakom det och försöker inte ta ifrån någonting där. Men det som blev och som gärna blir i det. Det är ju funkiskt föräldrar. Och det kan vi allligt talat säga om ett mammor.

SPEAKER_00Som förlivar där. Då är det mammor som är, dels funktionsfunkliga själva som vet ju att ni kan ju tänka i alla fall för er, ni är ju normala. Plus att det blir att ni pratar för någon annan, och då är det de här barnen som man måste ta hand om så för att de är så utsatta. Och jag tror att dilemmet där är att jag och många med mig som är vuxna med egen assistans och ofta även att vi är föräldrar själva vill ju med alla medel i världen komma bort från det här att man måste ta hand om oss och någon annan ska företala åt oss.

SPEAKER_00Poängen är ju att jag ska kunna företala både för mig själv och för min son så länge han är omydlig. Och där blir två tillvägån sätt som krockar. För det första så tycker jag att det är fantastiskt att ni har byggt upp en sån. Det känns som att ni har en sån community eller ett sånt kontaktnät är mellan via sociala medier eller vad som.

SPEAKER_00Det är jag så himla glad för er för jag skulle för jag kan verkligen föreställa mig vilken press ni lever under. Jag vill också bredda bilden genom mitt perspektiv. Förstår du lät det som att jag tanker ner på er igen. Och det är liksom inte att du visar. Jag behöver ingen. I den här världen kallar man ju bland folk som är oskadade eller odiagnostiade för normaler.

SPEAKER_00Och det är så att jag behöver ingen normat som pratar för mig. Det kan jag vara lyssna, och jag behöver ju inte ta som hand, och det är inte så himla synd om mig då. Det blir ju lätt att de här barnen då målas upp som några särningar på något vis.

Sofia StigendalOch den kan jag skreva en granik om det, för man så var sen om att samhället kallar min son och personer i honom som svagar eller som behöver ta som hand om. Och jag är så här: men slutar sig det. För han är sig själv i sin egen rätt. Och han är inte svag bara för att han har en funktionsnedsättning. Jag förstår vad du menar utifrå det perspektivet.

Sofia StigendalJag som är funktionsmanma i det här fallet har illa vid på det sättet. Jag tycker att vi behöver snarare så här, jag tycker att vi behöver bredda perspektiven, vi behöver låta varandra komma fram på olika sätt. Jag kan ju själv känna att det är många som har pratat för mig och sagt så här: Men Sofia, varför lyfter du inte mer att din son är autistisk? Så du säger MPF-manma eller MPF det. Och jag är så här: jag skulle kunna göra det och få genomslag i vissa frågor utifrån det eller lyfta eller så.

Sofia StigendalMen då skulle jag ju vara med osamning i en bemärkelse för att varför ska jag sätta honom i en silo. Han är så mycket mer än sin autism, han är så mycket mer i sina diagnoser. Vi ska inte ändå in på det. Om jag bara skulle säga MPF till exempel, då skulle jag ju någonstans blunda för synnedsättning och motorik och andra saker. Och nu kommer jag från lite det vi pratade om från början. Men jag tänker så här att vi behöver bredda de olika perspektiven snarare än att nissa ner dem och säga att den här har tolkningsföreträdet för den andra eller någonting.

Sofia StigendalDet handlar inte om det. Det handlar om att vi är, det finns en mångfald i att ha funktionssättning, det finns en mångfald i att vara anhörig till någon som har en funktionsnedsättning. Det finns en mångfald.

SPEAKER_00Ja, det gör det. Jag tror att det försöker kocka ner det till i allt är att det här handlar inte om vem är mest synda och vem som mest behöver tas som hand eller något sånt. Det det handlar om mänskliga rättigheter. Det finns ju för fan en FN-deklaration. Kan vi bara gå efter den. Den gäller väl oavsett om man är kvinna eller man, svart eller vit, går eller står eller ligger eller breglar eller inte.

SPEAKER_00Människovärdet är ju absolut. Det gäller ju tyvärr, håller jag på säga, även Josef, det är lika för alla. Och det är det enda som spelar roll. Då behöver det inte vara mer eller mindre synd om någon. Om vi tillgod och ser alla som mänskliga rättighet så börjar vi där.

Sofia StigendalJa, det är precis. För om man ska tycka synd om någon, då betyder det att det finns någon som står högre än någon annan.

SPEAKER_00Exakt, eller hör, ja, exakt. Och det är väl det, jag bara inflika som om jag går tillbaka till assistensen. A det är väl det som många tycker är svårt med den här stängen att det är ett tjänsteutbyte som är maktneutralt. Jag står inte över mina assistenter i att jag får bossa med dem. Men de står inte över mig i att de tar hand om mig. Utan vi teamar ihop vi jobbar tillsammans.

SPEAKER_00Jag brukar kallas för gemensamma projektledare och så är produkten mitt liv. Det är det vi jobbar med. Samtidigt så är det mitt ansvar att ge dem så goda förutsättningar att de kan göra ett bra jobb med den här produkten. För det gäller nämligen mitt intresse också att vi blir så bra som möjligt. Men som sagt, mänskliga rättigheter är det ute efter.

Sofia StigendalJa, och jag tror att det är någonting vi alla alltså självklart vill jag att det här ska in på politisk nivå och allt det där. Men jag tror att det är någonting vi alla kan ta med oss lite mer i vardagen. Jag vet till exempel att FN faktiskt har tristiserat Sverige för att begreppet funktionsnedsättning har rört sig bort från rättighet till mer ett omsorgsbegrepp.

SPEAKER_00Fr den sociala till den medicinska modellen.

Sofia StigendalJa, precis till den medicinska. Det kan vi ju alla påverka. Som föräldrar, som anhörig, som målgrupp, som politiker, som handläggare, som whatever. Att någonstans bara har med det där. Tittar jag på det här utifrån rättighet eller medicin nu. El omslag. Vilket perspektiv när jag formulerar de orden jag gör när jag pratar om i mitt fall i min sådana.

Sofia StigendalFormulera mig på ett sätt som att det här är tydligt att det hastighetsperspektiv, eller blir det nu en medicinsk fråga, en omsöksfråga. Jag är väldigt nördig när det gäller ord, för jag tror att det där är någonting. Alla pratar om att det är någon annan som ska göra, någon annan som ska fixa. Och det finns absolut politiker, och det finns absolut system och sånt som behöver fixas. Så säger ingenting om det. Men jag tror att vi behöver inse att vi ändå har en större makt än vad vi kanske tror många gånger också.

SPEAKER_00Ja, verkligen. Och det är väl där också som det blir. Om det här har jag pratat med funkusfällarna, gud vad jag är svärig i kyrkan här. Jag kommer få så mycket hat prevsia. Jag skickar vidare. Där tycker jag att det lätt blir omsagsperspektivet. A mitt barn och såna behov. Så jag har väl samma behov som. Alltså bara att de inte får om te godosda.

SPEAKER_00Plus att det gärna blir, vilket jag också förstår. Men när man läser om de här funkusförällen, så blir det gärna att det handlar om deras egna behov. Jag behöver avläsning för jag är så trött. Jag behöver det här och det här. Och jag förstår ju det. Samtidigt blir det som att man nästan ska ge barnet insatser för att föräldrens skull. Jag förstår det inte så man menar.

Sofia StigendalJag hör vad du säger. Jag tror utifrån mitt egna perspektiv också. Jag är absolut skild för att ha sagt så också. Men jag tror också att det finns ju en viss del i att säga det är ju också för att så här: vad kan jag säga för att det ska bli uppmärksammat för att de här rättigheterna ska vara värdefulla. A så här, okej, men om du inte ger rättigheterna till min son, så betyder att du också, förutom att det sätter igång en hel spiral av saker utifrån hans perspektiv.

Sofia StigendalSå om det inte räcker nu då. Låt mig slänga in mig i mixen också. Då saknar du plötsligt en person som inte kan vara fullt arbetsförheller.

SPEAKER_00Och det där är så brätt du säger. För det är väl liksom nu för disclosure first. Jag har också gjort mig skyld till massa snar. Jag har också suttit i Soffan hos Mallov och pratat om när jag fick barn mot alla och som sagt, man lägger integriteten åt sidan ibland, och prostituera sig för den goda saken skull. Absolut, och det har jag också gjort. Men jag tänker att i vardagen så det jag försöker komma bort ifrån är den humanitära eller humanistiska aspekten och istället gå på den krastekonomiska.

SPEAKER_00För att jag tänker att bara säga att vi ska vara goda för att vi vill vara ett gott samhälle. Det biter inte ett jävla skit. Ursäkta, jag tror inte det. Vi lever i ett sådant extremt ekonomistiskt tidvarm som jag sa kontakterna. Det är de som nedprioriteras mest. Och semstil, jag tror på hård för pengar in, pengar ut.

SPEAKER_00Och där om vi då pratar assistans så har man konstaterat hur många gånger som helst att det är så oändligt mycket billigare än alla andra former av insatser. Ja, som hemtjänst allt möjligt som är hemtjänst av boenden och institutioner och nemigt. Och då förutom att de är människorvärda på olika vis. Så där är det ju att som i dall då.

SPEAKER_00Och andra funkar i fördrag. Då får vi sjuk skriva oss. Det vill säga att det går misstå med en jävla massa fina skattepengar. Plus att vi måste tära på socialförsäkringssystemet. Jag försökte köra på hardcore. Jag vet att jag skrev det här var ganska många år sedan. Jag skrev en debattartikel och frågade mer öppen frågan när jag blev en parasit.

Sofia StigendalJust det.

SPEAKER_00När jag skadade mig det.

Sofia StigendalDet kommer till ihåg det, jag tror jag läste.

SPEAKER_00Ja, när jag skadade mig så var jag aldrig år, jag hade inte hunnit dra in en massa pengar till samhället. Jag började noglande på noll och ändå så kastade man resurser på mig. Alltså, jag låg på intensiven, jag låg i respirator en månad. För så du hur mycket pengar det är i det rummet jag låg, vi var två patienter och tre personal dygnet runt.

SPEAKER_00Det gick så mycket pengar. Det var aldrig tal om att man inte skulle erbjuda mig alla resurser. Precis när jag ramlade av så säkerhetskull skickade man tre ambulanser från tre olika håll för att se vilka som skulle komma fram först. Tre ambulansuttryckningar på en människa. Man hör ju sedlanen bara fladdra iväg. Jag fick så oändligt mycket, men då har man alltså räddat mitt liv.

SPEAKER_00Men sen när jag kommer hem och ska leva samma liv. Då är den ett dju i skällen. Och det är ju så jävla konstigt. Då hade det i så fall varit billigare att bara låta mig ligga kvar från början, så hade man sparat in på det.

Sofia StigendalDet blir ju vår självbild i vad vi vill stå för som samhälle. För att i det första fallet att bara låta dig ligga kvar där. Då dör det ju. Nu har jag inte koll på exakt. Jag tänkte tre ambulanser kände sig som att du var.

SPEAKER_00Ja, jag kan inte pasga det.

Sofia StigendalOch det är ju en väldigt hög, det är en väldigt konfrontativ ickebehandling eller man så säga exakt. El? Medan att så här, okej, behöver du verkligen. Behöver du verkligen komma ut och ta promenader. Behöver du verkligen ta en semester, behöver du verkligen. Jag tänker utifrån assistens på det vanliga vardagliga livet. Det är ju mindre konfrontativ behandling av att man.

Sofia StigendalHär formulera mig.

SPEAKER_00Jag förstår precis, för det är exakt det som jag försöker cirka fram i min argumentation. Att i förlängningen, eller till syvende och sist, så är den här utvältningsmetoden av vi kallar den. Den är egentligen lika konfrontativ. Och att den även har sådana ekonomiska konsekvenser för att vi som samhälle ska rulla på.

SPEAKER_00Kan du inte jobba så är det väldigt mycket som samälkomistan.

Sofia StigendalMen sen så tror jag jag håller inte helt med dig med att bara satsa på de fakta och på det här någonstans med kostnader och så. Jag tror på kombinationen för dels är vi olika olika människor och så. Vi tar in på olika sätt. Men för att någon ska. Titta bara på storytellingen, titta på hur narrativet är på en film. Det är ju att skapa känslässigt någonting också. Så jag tror det där med att dela med sig, inte utifrån att åbersynd om alla, men att skapa den där känslanässiga.

Sofia StigendalOkej, vänta nu, ska det vara så här. Jag ska vara så här.

SPEAKER_00Men jag håller helt med det och jag reviderar lite det jag sa. Det jag menade är helt enkelt att det är den argumentationen, den ekonomiska argumentationen, eller min hådföra är den jag kör när jag pratar med politiker. De som helt enkelt sitter på besluten. Sen håller jag med i tusen procent om att för att skapa något slags gräsrotsaktivism. Eller förståelse, då krävs ju definitivt det mänskliga personliga perspektivet.

SPEAKER_00Och som jag sa, det är jag lika skyld till som alla andra.

Sofia StigendalJa, jag tror att det är en högst mänsklig faktor som det är det som triggar oss någonstans också som människor. Då ser man en annan människa som en människa.

SPEAKER_00Tyvärr tror jag att på finansdepartementet är man ganska hårdhudad mot det perspektivet.

Sofia StigendalJa, samtidigt tänker jag så här att man måste kanske få in det där också. För annars vi pratar ganska mycket om man nu ska prata om assistans, och var det hamnat i att det är så avhumaniserat i att så här en kostnad. Det är en kostnad att ge assistans eller inte ge assistans och så. Och om vi bara har det perspektivet på den högsta nivån också med pengar och kostnad och så. Då spelar vi någonstans rätt i händerna på det narrativet som bara finns. Om man inte får in känslorna där också.

SPEAKER_00Näd precis. Frågan är bara hur man blir med det. Och det tänker jag för hela spektrumet långt ifrån funktionsområdet. Det är ju det som är rådande inom alla områden i samhället.

Sofia StigendalJa, ja absolut. Annika, vi kan ju sitta hur länge som helst, känner jag. Men det ska vi inte göra. Vi måste ju avsluta lite också. Vi har rört oss bland väldigt många olika saker. Men är det någonting som du känner så här: jag skulle. Utifrån den bakgrunden du har, de förutsättningar du har att ha levt nästans i 20 år. Var en person som ytterrar i mycket eller kan mycket om det här området också. Är det någonting annat som du känner att det här skulle jag bara säga eller påminna, eller för den som kanske inte har så mycket insikt?

SPEAKER_00Nej, men det tror jag inte så jag tycker att jag har tänkt en hel del.

Sofia StigendalJa, jag tycker också det. Om man nu skulle ha frågor eller funderingar eller någonting. Jag tänker att jag ska lägga dina böcker i show notes och sådana saker. Men finns det någon hemsida. Finns du någon eller link in eller vad ska jag?

SPEAKER_00Jag är en Facebook och Instagram tej.

Sofia StigendalJes. Men då länkar vi till Facebook och Instagram. Vill man prata mer med dig så finns det där helt enkelt.

SPEAKER_00Perfekt.

Sofia StigendalJättebra. Tack så jättemycket för det här samtalet, Annika. Tack snälla. Du har lyssnat på papperskriget, podden som vill göra funkeslivet till en van fråga. Om det här avsnittet gav dig något, en tanke är en känsla att ja, hjälp fler att få samma sak. Dela avsnittet med någon i din närhet. Om vill du att jag ska ta upp just din fråga eller har en gäst som du tycker att jag borde prata med, så hör av det. Förändring gör man tillsammans. Jag hoppas att jag har dig med mig.

Open the transcript file

Hosts and Guests

Nobody is credited on this episode yet.

Credit the people on this episode

Be the first to rate this episode

More episodes

All episodes
  1. 24. Jessica Roos Rahmquist - När ditt barn vill flytta hemifrån men du inte vågar lita på samhället

    Nov 19, 20261 hr 12 minAudio

    Hur släpper man taget om sitt vuxna barn när man inte litar på att samhället tar emot? Jessica Roos är mamma till 22-åriga Hedvig, som har Downs syndrom. Hedvig pratar allt mer om ett eget vuxenliv - men för Jessica...

    Credit the people on this episode

  2. 22. Linnéa H. Christenson - "Varning: engagerad förälder" - stämpeln som följer dig genom vården

    Oct 22, 20261 hr 17 minAudio

    En varningstriangel och orden ”engagerad förälder”. Det var vad Linnéa Christenson såg i vårdens system när hennes son Vilgot bara var några veckor gammal. Tio år och 52 operationer senare har hon många skäl att...

    Credit the people on this episode

  3. 21. Natalie Eneke - "Som funkismamma är du ständigt jagad men du jagar också ständigt"

    Oct 8, 20261 hr 7 minAudio

    Vem håller ihop vården när ingen av de 40+ kontakterna har ansvar för helheten? Natalie Eneke är mamma till Elton, som har en omfattande funktionsnedsättning och har levt med vård, habilitering, hjälpmedel och...

    Credit the people on this episode

  4. 20. Anna Bergholtz - Jag kan jobba, om samhället låter mig

    Sep 24, 20261 hr 10 minAudio

    Vad händer när du har kompetensen, viljan och uppdragen men systemen runt omkring gör det svårt att faktiskt kunna arbeta? Anna Bergholtz är journalist, moderator och egenföretagare och driver konsultbolaget Unique...

    Credit the people on this episode

  5. 19. Linda Andrén - "Hon kunde dammsuga så fyra specialistintyg räckte inte för få LSS-boende."

    Sep 12, 20261 hr 3 minAudio

    I det här avsnittet berättar Linda Andrén om sin dotter, som lever med CP-skada, synnedsättning, visuella perceptionssvårigheter, epilepsi och intellektuell funktionsnedsättning. Vi pratar om att växa upp med en...

    Credit the people on this episode